Just nu arbetar jag med berättelsen som skall bli del två av Grybbingdalen. Jag har skrivit den rakt igenom, och är således klar med själva storyn, karaktärerna och linjerna i berättelsen. Det som återstår är att skriva om och skriva om igen. Och igen. Och igen.
Författande innebär ett evinnerligt pillande med borttagande av onödiga ord, vässande av formuleringar och dialoger, korrigering av miljöbeskrivningar, finslipande av karaktärerna, dödande av darlings etc.
Jag brukar under denna process tänka på Leo Tolstojs ord:
Inga tillägg, hur briljanta de än är, kan förbättra ett verk i lika hög grad som nedstrykningar
Del två bär så här långt arbetsnamnet Snyltskator & Måntroll.
Är det en bra titel?
Jag har tänkt mycket på den frågan eftersom jag i viss mån ångrar titelvalet på del ett - Prinsessan Ja! Bortsett från det avslutande utropstecknet skiljer sig denna titel inte nämnvärt från vilken traditionell dussinsaga som helst. Av alla sagoteman så är kanske den med en prinsessa i huvudrollen det allra mest uttjatade. Titeln säger heller inte något om det boken innehåller (prinsessan är inte ens huvudperson). Det är en platt och nästan lite fantasilös titel, vilket är speciellt tråkigt då boken är full av fantastiska figurer och infall.
Titeln berättar heller inte att prinsessan i boken ingalunda är av den gammaldags sorten, som passivt sitter och längtar efter att prinsen ska komma och rädda henne.
Så här säger hon tex på sidan 137, när hon läxar upp mästertjuven Zingus Fingus:
–Ni tror inte jag kan ta hand om mig själv bara för att jag är en
prinsessa. Ni tror jag är en bortskämd barnunge. Men det ska ni
veta, att jag är inte rädd för att kavla upp ärmarna. Jag kan jobba
som alla andra. Jag kan ta tjänst som piga eller tvätterska. I värsta
fall får jag gå runt och tigga. Vad som än händer där borta, så är
det bättre än att stanna i det här fängelset. Jag hatar den här gamla
stenhögen. Jag hatar alla gamla trollkarlar. Jag hatar Yod och jag
hatar dig också!Hon slängde servetten på bordet och rusade mot dörren.
Kort sagt – titeln Prinsessan Ja! leder tankarna fel.
I ett tidigt skede funderade jag på att kalla boken Prinsessan Ja! eller det röda blåbäret. Men jag insåg att den titeln skulle vara onödigt lång. Så jag tog bort senare halvan. Nu i efterhand ångrar jag ibland att jag inte i stället valde Det röda blåbäret.
Det finns en uppsjö av idéer om hur man ska tänka om boktitlar. Det finns tex de som påstår att korta titlar är bättre än långa. På det sättet funkar titeln på min debutbok Cirkoli bra. Det är en ovanlig titeln som väcker just den nyfikenhet som man som författare vill åt. En titel som väcker lusten att ta reda på mer om boken.
På etablerade förlag finns det de som vet en hel del om hur man bäst väljer titel. De har erfarenhet av vad som är tilltalande och inte.Tolkien ville tex kalla sista delen i ringtrilogin för The War of the Ring. Förlaget gjorde tummen ner och ändrade till The Return of the King. Det är en klart bättre titel. Gåtfull, poetisk och mångtydig.
I längden är det förstås andra saker än titeln som avgör om en bok blir läst eller ej. Nämligen själva historien, karaktärerna och om boken förmedlar något som det finns ett behov av att ta del av. Om den fångar något viktigt, något som engagerar. Om den är välskriven och underhållande. Om den slår an något i läsaren. Om den berör.
Ringtrilogi sista del hade alltså med all säkerhet blivit omtyckt av många även med titeln The War of the Ring.
Leo Tolstoj
