Halvvägs till Wanås skulpturpark ballar min gps ur. Den kräver hur vi än vänder och vrider oss att vi skall göra en u-sväng. Tvingas tillbaka till stenåldern och plockar fram en papperskarta.
Wanåsparken har med rätta av Time Magazine kallats one of the leading scultureparks in the world. För den som uppskattar vacker lövskogsnatur i kombination med übergrym konst, konst som utmanar såväl tyngdlagen som fantasins gränser, är denna plats bättre än bra.
Det första man möter är Yoko Onos wish tree. Man skriver sin önskan en lapp och fäster den på en gren.
När man fortsätter hamnar man i ett område som är både saga, verklighet, romantik och kärv realism samtidigt. Den ena upplyftande upplevelsen avlöser den andra.
Trots det storstilade anslaget känns det inte ett dugg pretentiöst. Här är det människor med stort hjärta som agerat. Människor med ett genuint och ärligt intresse för konst. Som vill berätta något viktigt. Om liv, kamp och kärlek.
Svårt att välja pärlorna i den mängd bilder jag tog. Men här följer några:
Höjdpunkten var Mary Sibandes übergrymma Let slip the dogs of war, som för mig blev en dramatisk actionscen ur en fantasyroman:
