I Groenekan strax norr om Utrecht driver Bos Kabouter och hans fru Femke en bevarandecentral för fladdermöss. Med hjälp metoder ur den gamla flamländska bondepraktikan vill de få fladdermusstammen att överleva.
Populationen (eller snarare populationerna, för det handlar om flera olika arter) har minskat i antal i takt med att jordbruket moderniserats. Fram till sjuttiotalet användes rovskalbaggar som skadedjursbekämpare. Skalbaggarna förvarades i begagnade ölfat bakom ladorna och släpptes ut i svärmar vid middagstid.
Under eftermiddagens lopp åt baggarna upp de larver och bladlöss som var på väg att förstöra grödan. När de smält skrovmålet inledde baggarna sin parningsritual. Honorna dansade och gjorde eggande krumbukter. Hanarna jagade dem och tävlade om deras gunst.
Förblindade av åtrå och upphetsning hade de inte en chans att värja sig mot fladdermössen, som strax efter solnedgången strömmade ut ur trädkronor och kyrkotorn. Med vidöppna gap rensade de luften över grönsaksfälten.
När de franska kemikalierna introducerades försvann behovet av rovskalbaggar. Besprutning var både billigare och enklare. På grund av den plötsliga bristen på föda minskade antalet fladdermöss drastiskt.
Det tog ett par år innan naturvännerna insåg vad som var å färde. Föreningen nattvurmarna slog larm. De hade under sina fullmåneceremonier noterat den tilltagande frånvaron av fladdermöss, vars lysande ögon, fladdrande vingar och skrik hittills ackompanjerat deras ritualer.
Man gjorde motsvarigheten till svenska LRF uppmärksam på problemet, men organisationen vägrade erkänna något samband mellan kemikalierna och fladdermusdöden.
Men nu hade bollen kommit i rullning. Folk gick man ur huse och krävde skalbaggarna tillbaka, fladdermössen skulle räddas. Nederländarna demonstrerade, skrev protestlistor och hotade att bojkotta de odlare som fortsatte med kemikalierna.
Luften gick ur protesterna när grönsaksdiskarna översvämmades av den nya billiga kvisttomaten. Dessa illröda läckerheter blev ett allt för påtagligt bevis på besprutningens överlägsenhet. I valet mellan en vital fladdermusstam och färska kvisttomater på matbordet valde nederländarna det senare.
Hos oss uppfattas fladdermössen ofta som kuslig och skrämmande. De får nackhåren att resa sig och betraktas som väktare till en mörk och otäck värld, som vi vet väldigt lite om. De associeras med ockultism, skräckfilmer och serietidningshjältar.
I Nederländerna har de en helt annan roll. Fladdermusen är inte helig, den dyrkas inte och det finns inga kyrkor eller tempel där den tillbeds.
Men djuret anses äga magiska krafter och man hyser den djupaste respekt för det. Fladdermössen har i århundraden inspirerat landets poeter och uppfinnare. Att nattetid se dem jaga fram över trädtopparna och höra deras tjut anses mer än något annat främja fantasins fria flöde.
Den kände upptäcktsresanden Abel Janszoon Tasman hade fladdermöss med sig på sina fartyg under expeditionerna. Dessa skulle bringa tur och hålla besättningen skabbfri. De släpptes ut ur sina burar vid solnedgången och kretsade nattetid runt, runt, runt skeppsmasterna.
Det finns ett fyrtiotal fladdermusarter i landet. Den största av dem, stratokakis verum ”den flygande apan” är mycket nära utrotning. Det finns endast en, cirka tusen år gammal hane kvar i en svårtillgänglig pinjeskog på ön Schiermonnikoog, en av de västfrisiska öarna.
Denna hane (bilden till höger), som i folkmun kallas Dagon eller rätt och slätt djävulsschimpansen, har lyckats överleva på grund av den goda tillgången på svällknott i den träskliknande skogen.Dagon är mycket skygg, och skogen han bor i så snårig att ingen människa kan tränga in i den.
Det nederländska naturvårdsverket finansierar en ljud- och radaranläggning som håller koll på Dagons rörelser och dokumenterar hans läten.
Så snart man uppfångar Dagon bryter riksradion sina ordinarie program och sänder hans läten direkt. Ett exempel på hur detta låter hittar du här.
Djurkommunikatören Dier Luisteren översätter och tolkar Dagons budskap. Dier menar att Dagon är intelligent, medveten, känslig och klok. Hans läten är i själva verket råd till nederländarna om hur de bör agera i trängda lägen. De flesta etablerade forskare anser att Dieren ägnar sig åt pseudovetenskap och ignorerar hans blogg.
Bevarandecentraler av den typ som Bos Kabauter och hans fru driver finns över hela landet. De arbetar bland annat med att försöka rädda stratokakis verum. För att nå detta mål måste man hitta en partner till Dagon.
Hittills har man tvivlat på att det skulle vara möjligt, men i början av 2015 lyckades man genom en kombination av besvärjelser i den gamla bondepraktikan och modern genteknik få fram en hona. Honan har döpts till Meisje och är än så länge bara en unge.
Planen är att Meisje så snart hon blivit könsmogen ska släppas ut i Dagons skog. Man hoppas att de båda ska fatta tycker för varandra och föra släktet vidare.
När detta blir aktuellt räknar man med att ha hela skogen kameraövervakad med drönare, så att alla i Nederländerna kan följa familjebildningen i realtid på webben, som ett prinsessbröllop.
I klippet här är Meisje bara några dagar gammal.
Här är några burarna där herr och fru Kabouter föder upp fladdermössen:
