So far as I am able to judge, nothing has been left undone, either by man or nature, to make India the most extraordinary country that the sun visits on his rounds. Nothing seems to have been forgotten, nothing overlooked.
Mark Twain
Varkala, Kerala, södra Indien. Tropisk hetta, ljudet av fåglar, vågor och Bollywoodmusik. Möts av pool i månljus när vi sent på kvällen anländer till Krishnatheeram, där vi ska bo:
Trivandrum har bytt namn till Thiruvananthapuram sedan jag var i Kerala senast. Annars är det mesta sig likt.
Första dagen hällande regn och ett våldsamt åskväder. Regndroppesmattret mot plåttaket överröstar ljudet av bränningarna som rullar in mot Varkalaklippan. Monsunen är över och det borde egentligen inte regna. Men det öser ner hela natten. Tur att vi inte är här för att solbada.
Flög till Thiruvananthapuram från New Delhi där det mest påtagliga var att trafiksituationen blivit värre, trots att den inte kunde bli värre. Och trots att trafiken underlättats av en välfungerande tunnelbana, som borde lett till att antalet rikshor, bussar och scootrar minskat. Nu är trafiken långa stunder helt stillastående. Vilket är olidligt när man försöker ta sig fram med riksha och hamnar bredvid avgasröret på en buss.
Ser inga kor på gatorna som förr och nästan inga kärror dragna av djur.
För övrigt märker jag inte så mycket av det indiska ekonomiska undret som det så ofta talas om i väst. De som lever sina liv på trottoarerna kanske är något färre än när jag var här första gången 1986. Men de är fortfarande på tok för många.
En av de saker jag sätter stort värde på här är det utifrånperspektiv på det pytte lilla landet Sverige som man får. Tros att det finns en restaurant här i Varkala som heter Abba, så är vi faktiskt inte så förbaskat betydelsefulla och världsledande som vi ofta tror.
Foton i urval:
