Det märkligaste av allt är kanske att många trodde att något man kallade ”Dö” skulle kunna överleva. Uppenbarligen saknade man den mest elementära kunskap om den självuppfyllande och magiskt profetiska kraft som ligger i namn och benämningar (något som mänskligheten känt till i tusentals år men som nu tycks bortglömt).
Dopritualen var också torftig intill erbarmlighet. På podiet fanns varken blommor, rökelse eller välsignad frukt. De avlidna förfädernas andar åkallades inte och varken dans eller lovsång förekom. Dessutom var deltagarna klädda som vid en begravning eller likvaka (vilket tyder på att man redan då omedvetet anade vilket öde bastarden man satt till världen skulle gå till mötes).
Svenska politiker har helt klart en hel del att lära av de nordamerikanska indianerna, som gav sina barn namn som:
- Kuwanyama – Butterfly showing beautiful wings
- Aiyana - Eternal blossom
- Ahyoka – She brings happiness
Man borde också läsa Ursula K. Le Guins The Rule of Names, där hon säger: "The name is the thing, and the true name is the true thing. To speak the name is to control the thing."
