Det knackade på dörren och när jag öppnade såg jag två änglar stå på tröskeln. De var inte vita som änglar brukar vara utan kolsvarta från topp till tå.
– Vi kommer från den svarta stjärnan, sa en av dem.
– Du ska förvalta en mikros av David Bowies efterlämnade fantasi.
– Va? sa jag.
– När David dog frigjordes en enorm mängd kreativ energi. All den skaparkraft han härbärgerade frigjordes i dödsögonblicket och den skaparkraften svävar nu planlöst omkring i atmosfären som ett herrelöst moln. Vi söker personer som ska ta över och utveckla det molnet.
– Va? sa jag
– Ja alltså, ingen kan ensam ta sig an hela molnet. Bowie ägnade åratal åt att kultivera och förfina det, och när han gick bort hade det blivit så omfångsrikt och häftigt pulserande att ingen nu levande klarar att ta emot det rakt av.
– Vi har delat upp molnet i små portionsbitar, så kallade mikroser. Det är dem vi delar ut.
Jag tittade på änglarna. Deras uppsyn var allt annat än alldaglig.
– Vi letar efter folk som i Bowies anda försöker beskriva vardagen på ett sätt som får den att glänsa, att sväva. Såna som uttrycker något utöver det vanliga. Som trots att motgångarna hopar sig och framgångarna uteblir inte kan låta bli att fortsätta fantisera och fabulera.
– Din uppgift blir att förvalta mikrosen. Du ska få den att trivas och må bra. Få den att växa och utvecklas. Så att du lämnar efter dig ett moln när du dör, på samma sätt som David gjorde. Ditt moln blir givetvis inte lika omfångsrikt och vackert som hans. Vi måste ju utgå från dina förutsättningar, eller snarare begränsningar. Något geni i storleksordningen Bowie är du förvisso inte.
– Vad är en mikros? sa jag. Jag har aldrig hör det ordet.
– En mikros är en pytteliten del av en större helhet.
Jag stirrade tomt på ängeln. Den andre fortsatte:
– Ett uns, ett korn, en flaga, ett flarn, ett grand, en gnutta …
– Du kommer att tilldelas en av de myriader mikroser som molnet delats upp i och som vi änglar av den svarta stjärnan nu reser omkring och delar ut.
– Om du vårdar mikrosen så kommer den att hjälpa dig. Så snart du lärt dig lyssna på den, alltså. Den kommer ge dig idéer, inspiration, infall och visioner. Den kommer att tala till dig i området mellan sömn och vakenhet och i dina nattliga drömmar Den kommer att ge sig till känna i täta buskage, ur näbbarna på uppdykande albinoskator, i bisarra klippformationer, genom vilda barn, knappt hörbara viskningar och fladdrande skuggor.
– Jag tror inte min öron, sa jag. Ni letar efter människor som ska föra David Bowies kreativa arv vidare, och ni kommer till mig!
Änglarna nickade.
– Jag kan lätt räkna upp tusen människor som är bättre lämpade. Författare, konstnärer, fotografer och kompositörer som skulle kunna förvalta mikrosen på ett förträffligt sätt. Folk som verkligen är begåvade och som jobbar stenhårt. En del av dem är mina vänner på facebook. Ni kan få deras hemadresser och jag kan skicka ett messenger–meddelande till dem och berätta att ni är på ingång. Jag är en dilettant. En bluff. Jag låtsas bara vara författare. Dessutom är jag lat. Jag försöker komma undan skrivandet på alla sätt jag kan. Gör långa omvägar runt skrivbordet. Städar hellre hela huset än att bänka mig framför datorn.
– Mja, nu är du nog lite för hård mot dig själv, sa en ängel. Du har trots allt skrivit några böcker, musikbloggat flitigt och gjort en del radio. Du har spelat i rockband och orkestrar. Du håller idogt på i ditt uthus med dina små projekt. Med mikrosen hjälp kan symfonin du påbörjat äntligen bli klar. Och åtminstone ett par av de tiotusentals idéer som trängs din skalle kan förverkligas.
Ängeln lyfte på ena vingen och plockade fram en bibelliknande bok. Hon höll upp den.
– De finns nedtecknade här, sa hon och knackade på pärmen. Alla dina ansträngningar genom åren.
Jag bet ihop käkarna och skakade häftigt på huvudet.
– Jag tycker ni ska ge mikrosen till nån ung person som bor i Berlin och designar kläder. Eller till nån som programmerar appar. Eller välj nån av de ensamkommande afghanska barnen. Det finns säker många i den gruppen som brinner av iver att få berätta om sina erfarenheter.
Ängeln till höger sneglade på sin kamrat och harklade sig.
– Du har nog missuppfattat det här, sa hon. Mikrosen är inget du kan välja bort. Du ska ha den antingen du vill det eller inte. Om du inte tar emot den frivilligt kommer den att jaga livet ur dig. Då kommer den att ge sig till känna som klåda, irritation, drogsug, sömnlösa nätter, desperation, meningslöshetskänslor och förtvivlan.
Ängeln höll upp sin knutna hand, med tummen pekande uppåt. Under nageln satt en sten, inte större än ett knappnålshuvud. Den glimmade i grundfärgerna. Jag tog ett steg bakåt och försökte dra igen dörren, men ängeln stack vingen i springan och bände med våldsam kraft upp dörren på vid gavel. Den andra ängeln gled runt mig och låste mina armarna bakom min rygg. Ängeln med den gnistrande stenen höjde handen mot mitt ansikte.
– Davids mikros, för dig utgiven, sa hon och pressade tumnageln mot min panna.
