När cirkoli-direktören såg monstren som vetenskapsmännen fått fram i sitt labb begrep han att storkovan var inom räckhåll. De här vettlöst groteska varelserna - en blandning av djur, människor och växter - skulle med all säkerhet locka en storpublik. Han gav order om att alla medelmåttiga, mänskliga artister genast skulle avskedas och lämna plats för monstren.
De båda clownerna Dore och Mifa blev arbetslösa över en natt. Vad som därefter hände på Cirkoli vet alla som läst boken. Dore och Mifas öde är inte lika känt. Bedrövade irrade de omkring ett tag som hemlösa dagdrivare. Sedan tog de sig samman och började uppträda som gatuartister i städerna.
Eftersom de var osedvanligt begåvade skrapade de strax ihop en liten förmögenhet. Tillsamman med några andra som också fått sparken från Cirkoli - en trollkarl, en lindansös och tre talande papegojor - lyckades de vinna budgivningen om en ambulerande cirkus, som på grund av att ägarfamiljen kommit på obestånd auktionerades ut för en spottstyver.
De drev cirkusen framgångsrikt i många år. Dore och Mifa älskade sitt arbete och fortsatte att roa publiken långt upp i hög ålder. Det var först när de inte längre för egen maskin kunde ta sig in på manegen som de för gott tog av sig clownnäsorna.
De flyttade till en liten bergsby där de varvade ned, drack brunn och badade i heta hälsokällor.
Ännu i dag vallfärdar blivande clowner till deras grav. Det sägs att en magisk gycklarenergi strålar ut från den, och att den energin fungerar som en välsignelse för alla som vill nå fram till ett fullödigt liv som professionell pajas.
