Sammelsurisk sommarsummering

Nu när vi med stormsteg närmar oss höstdagjämningen (infaller 22 september) är det dags att måla att tjockt, rött filtpennekryss över juni-juli-augusti,och med ett från hjärtat kommande, men samtidigt osentimentalt TACK, baxa in sommaren i minnets cykelskjul.

Att hösten är på väg är uppenbart, men den som på grund av fruktan för örsnibbsförfrysning redan nu drar på sig pälsmössan har missat något väsentligt. Det gäller nämligen att helhjärtat bejaka alla årstider. Detta är tveklöst ett hanterbart åtagande, då de på våra breddgrader inte är fler än fyra, och varken extrema eller särskilt dramatiska.

Inuiterna i norra Sibirien bryr sig inte om årstider. Hos dem finns bara smällkall vinter. I gengälld har de ett oerhört stort antal ord för snö. Det var åtminstone vad snöforskarna fram tills helt nyligen hävdade. Men som med de flesta andra mer eller mindre etablerade antaganden har detta nu visat sig vara en skröna. Ett rykte spritt av inuiterna själva, för att få dem att framstå i ett poetiskt skimmer och locka fler turister.

Med andra ord, att försöka stoppa hösten är inte bara korkat, det är respektlöst. En kubbning med hösten, där du sätter klackarna i backen och tjurskallig vägra lämna den trivsamma trilogin juni-juli-augusti, är en så fatal uppvisning i oförmågan att go with the flow, att den skulle kunna användas i utbildningssammanhang. Som avskräckande exempel. 

Den sortens kraftansträngning, eller snarare våldsutövning, duger inte ens som alternativ till gymmets muskelmaskiner och löpband, om det nu är det du letar efter.

Inga ritualer, formler eller besvärjelser, vetenskapliga eller traditionellt magiska, har hittills visat sig bita på den väderlekarnas vaktavlösning som hos oss äger rum fyra gånger per solvarv.

Inte ens chemtrails har i någon större utsträckning lyckats rucka på den regelbundenhet med vilken årstiderna glider in i och ut ur varandra. Åtminstone inte hittills.

Så antingen du vill det eller inte så vi går vi hösten till mötes. Om vi går tillsammans eller var och en för sig, det får vår inre socialdemokrat avgöra.

- O O O -

Mottot för mitt resande denna sommar lånade jag från den gamla glesskäggige visdomsläraren Lao Tzu:

a good traveller has no fixed plans and is not intent on arriving

Att förflytta mig geografiskt nedsänkt i detta mentala tillstånd var min ambition. En ambition som jag ärligt talat bara glimtvis lyckades nå.

1. Österlen med Ale stenar.

 Tre dagars vandring utmed Skånekusten. Från Ystad till Baskemölla. Uppfriskande och nästan löjligt sunt. Vyerna över det öppna havet fick Ulf Lundells texter att framstå i ett förklarat ljus. Hade i förväg bokat bed & breakfast utmed vägen. I Kåseberga såg vi Frankrike piska upp Island i fotbolls-em. En tung förlust. Slapp regn förutom den sista halvkilometern mellan busshållplatsen och vandrarhemmet i Baskemölla, då det vräkte ned.  

Rekommenderas.

2 Kalkar and elswhere.

Allt sedan jag som naiv och oförstörd artonåring på Louisiana museum of modern art mötte installationen Honigpumpe am Arbeitsplatz har jag velat besöka Museum Schloss Moyland, som härbärgerar verk av Joseph Beuys.

Installationen var mitt första kraftfulla möte med den typen av konst. Och jag hämtade mig aldrig.

Museet finns i Kalkar, Nordrhein-Westfalen, Tyskland, och denna sommar var det dags. Det var en fin upplevelse, trots att samlingen var mager. Det mesta verkade vara utlånat. Beuys är inte heller i första hand känd för den typ av konstverk som visas upp museer och gallerier, utan för sina installationer och aktioner, där han använde sig av shamantekniker och naturmagi.

Han startade ett politiskt parti för djur och hävdade att alla människor är konstnärer.

Beuys vision blir tydlig inte minst i verket "Coyote - I like America and America likes me” från 1974. Beuys flög från Tyskland till usa. Eftersom han inte ville inte beträda den amerikanska jorden fördes han på en bår från flygplatsen till René Blocks konstgalleri på Manhattan. I galleriet fanns en prärievarg, de nordamerikanska indianernas heliga djur.

Ensam tillsammans med vargen utförde Beyus shamaritualer under fyra dygn. Efter detta återvände han till Tyskland på samma sätt som han kom. Aktionen avslutades med orden: "Ingen vet ännu vad Coyoten kan göra för mänskligheten”.

Detta är konst i min smak.

Hittade också ett annat kul museum i samma område: Museum Kurhaus Kleve, som bland annat bjöd på detta:

3 Nederländerna.

Landet har beskrivits ingående i tidigare blogginlägg. Min kärlek till det är stark och ogrumlad. Så snart jag passerade gränsen drabbades jag åter av den välbekanta och oemotstådliga lusten att vältra mig i pomme-frites med majonäs, indonesisk ristaffel, Ekseptions symfoniska sjuttiotalsrock, bitterballen, fotbollsplansstora bokaffärer och starköl i specialdesignade glas.

I  's-Hertogenbosch firade man stadens stolthet Hieronymous Bosh femhundrade föedelsedag, bland annat genom att ställa ut fullskaledetaljer ur hans målningar som statyer i stan. (Det här är Holland alltså, liberalismens, toleransens och fördomsfrihetens stamort på jorden.) 

Hann även med ett besök i Nijmegen, där min dotters oma (mormor) bor. Här en stämningsbild från centrala stan:

4 Cirkeln slöts när vi var tillbaka i södra Sverige och besökte Wanås skulpturpark,  konsthallen Hisult och Mjellby konstmuseum.

 

Meret Oppenheim på Mjellby. Hennes mest kända verk, Object, en päsklädd tekopp med fat och sked, finns på MoMA i New York och har strängast möjliga reseförbud. Där fanns dock en hel del annat kul i samma anda:  

Wanås, alltid lika bra. Och i år är parken dessutom fullproppap med Pokémonstop och gym:

Nathalie Djurberg & Hans Berg. In Dreams, 2016:

5. När jag kom hem till Alingsås såg stan exakt likadan ut som när jag lämnade henne:

Resesällskap (stort tack):

– O O O –

Återstår så bara att redovisa sommarens lista:

JUBILEUM

Beatles-albumet Revolver fyllde femtio. Stort, på mer än ett sätt. Fördjupning här.

RUBRIK

Sommarens bästa nyhetsrubrik:

'Poltergeist' baffles hardened Police Scotland officers after they witness paranormal activity including levitating dog

Kan rentav visa sig vara årets bästa.

DEBATT

Sommarens vassaste debattinlägget står Aase Berg för: Mitt jobb är att avslöja undertext. Välskrivet och på gräsen till briljant formulerat om att pseudonymen Nikanor Teratologen avslöjats med att ha skrivit grovt rasistiska inlägg på Flashback och annorstädes. Teratologens böcker har jag inte läst. Men av debatten att döma är de ett måste.

En annan stor fråga var Brexit, där det sprutades åsikter åt alla håll. Ett av dem som presentarade en något alternativ syn på frågan var Charles Eisenstein i den läsvärda essän: The Fertile Ground of Bewilderment

LÄSNING

1. Yuval Noah Hararis magnifika Sapiens - en kort historik över mänskligheten.

Ett storverk. Boken är ett strålande exempel på att historiekunskaper kan vara sinnesutvidgande. Trots att Harari inte med ett ord berör mina historiska favoritkäpphästar - att mänsklighetens kognitiva utveckling påskyndades genom intervention från en högt utvecklad ras från rymden, och/eller av diverse visionsframkallande växtextrakt - så öppnar boken mängder av nya spännande perspektiv. Inte minst om framtiden (trots att det är en historiebok). Finns som onlinekurs på nätet.

Dessa båda videor med Harari är en bra början:

2. Haruki Murakami 1Q84. En synnerligen turbulent resa, som jag grundligt kommer att avhandla i ett separat blogginlägg. Har hört mycket positivt om Murakami, men har hitttlls aldrig fått hans böcker att fungera. Försökte mig på Fågeln som vrider upp världen för ett par år sedan, men författarens olidliga pladdrighet och oförmåga att komma till saken fick mig att ge upp efter något hundratal sidor. 1Q84 är något annat. En av de märkligaste böcker jag läst. Och jag har läst många. Stay tuned för ett fullmatat blogginlägg inom kort.

MUSIK:

Har under se långa ljusa sommarnätterna roat mig en hel del med detta:

Ok, nu loggar jag ut och återkommer när frosten anlänt på allvar.