Jag märker att jag inte riktigt förmår ta in Leonard Cohens död. Jag sörjer honom inte på det sätt som han är värd. Det är så många betydelsefulla artister nu som försvunnit på kort tid att jag känner mig tom, avtrubbad. Bowies bortgång tog liksom musten ur mig.
Har döden alltså vunnit? Fått mig dit den vill? Är jag också död nu, invärtes? Nej, här gäller det att kämpa emot, att ta hjälp av Charles Bukowski när han säger: vi kan inte besegra döden, men vi kan besegra döden i livet.
Som ung läste jag Cohens säregna roman Beautiful Losers (Do not be a magician - be magic!), hänfördes av låtar som Suzanne, Bird on a wire, Story of Isaac, Famous blue raincoat, The Partisan, och senare First we take Manhattan och The Future. Jag såg honom live på Roskildefestivalen och i Sofiero-slottspark.
Peter Lindforss skrev en bok om Cohen betitlad Mannen som förstörde mitt liv. Riktigt så illa var det inte för min del. Det sätt på vilket Leonard komplicerade mitt liv var snarare uppfriskande. Det fanns alltid ett avstånd inåt hos honom, ett allvar, en längtan efter att förstå på djupet, en längan efter visdom.
Den text som haft störst betydelse för mig personligen är There is a war, från albumet New Skin for the Old Ceremony som släpptes 1974.
There is a war between the rich and poor,
a war between the man and the woman.
There is a war between the ones who say there is a war
and the ones who say there isn't.
Why don't you come on back to the war, that's right, get in it,
why don't you come on back to the war, it's just beginning.
Den handlar om att de motsägelser, motsättningar, motsatser och missförstånd vi oavbrutet ställs inför är oundvikliga delar av själva existensen. Livet är en kamp, ibland ett krig, där du måste göra din insats, bidra med din del.
Vi får lov att vila korta stunder, i ett rus, i djup drömlös sömn, i ett kärleksmöte, betraktande en solnedgång eller i glädjen över en framgång. Men fristen blir kortvarig. Försöker vi fly eller gömma oss så kallar livet (eller kanske rentav Gud) obönhörligt tillbaka oss till fronten.
Why don't you come on back to the war, pick up your tiny burden
Jag har ofta känt att jag befunnit mig i samma skyttegrav som Leonard. Att han har funnits där vid min sida, beredd att i vilket ögonblick som helst offra sig för mig. (Jag hoppas att jag skulle ha haft modet att göra det samma för honom.)
Nu har Leonard fått armégeneralens tillåtelse att lägga ned sina vapen och kapitulera. Efter lång och hängiven tjänstgöring har han avtackats och får återvända hem.
Med den vita näsduken i sin höjda hand vandrar han ensam och vapenlös mot fiendelinjen. Eller som han själv uttrycker det: på senate albumet You want it darker: I'm ready, my lord.
