Fem dagar i Holland (med Marilyn Monroe)

Resans motto sammanfattas i ledmotivet från filmen Björnbröder:

Säg det till alla jag är på väg, och jag älskar varje steg jag tar
går i solsken ja visst, och jag är på väg
och jag har bästa vägarna kvar

Det finns få saker som piggar upp så till den grad som att resa. Ja, inte pendeltåg till jobbet förstås, utan längre utflykter, resor där man passerar gränskontroller med uniformerad personal och måste förete dokument som bevisar att man är den man utger sig för att vara.

Vilket osökt leder fram till frågan: vem är man, när allt kommer omkring. Bläddrandes i en bok i The English Bookstore i Amsterdam stötte jag på ett citat av en engelsk fysiker. Hon påstod att det vi består av alltid har funnits och alltid kommer att finnas, och att denna materia, denna substans, just nu bara tror att den är du och jag.

Jag kan inte hitta några hållbara invändningar mot det resonemanget. Fast man kan förstås kränga ut och in på det och påstå att … att … Nej , det är inte filosofiska spörsmål detta blogginlägg skall avhandla, utan en högst ordinär hollandstripp (i den mån en sådan alls kan vara ordinar). Bloggskrivandets ABC stipulerar dessutom att man till varje pris bör undvika att skrämma bort läsaren med metafysiskt svammel.

Vi har således inledningsvis konstaterat resandets lyckopillerlikande egenskaper. Men när övergår det sunda resandet i stressflängande? Det är kul att röra på sig, ja visst. Att gå på upptäcktsfärd och utsätta sinnena för fräscha intryck. Men ibland frågar jag mig om inte mina utflykter i stort sett bara går ut på att jaga och försöka fånga extraordinära upplevelser. (Och än värre – i mina mörka stunder misstänker jag att det är detta hela mitt liv går ut på.)

Som till exempel besöket på Amsterdams museum för modern konst, Stedelijk, där vi såg Jean Tinguelys mäktiga maskinskulpturer, med Mengeles Totendanz som höjdpunkt.

Och det mycket besynnerliga verket Manic / Love: Part 1, av Jordan Wolfson.

Eller den förnämliga Buddha-utställningen på Tropen Museum.

För att inte tala om besöket hos Engelina Zandstra, i hennes ateljé, där vi bläddrade bland hundratals utomordentligt vackra och personliga målningar, och till sist lyckades plocka ut två, som vi la vantarna på.

Inget Amsterdambesök är heller komplett utan minst en halv dags botaniserande i en av Europas förnämligaste skivaffärer, Concerto på Utrechtsestraat.

Hade mer än gärna stannat ytterligare en dag för att kunna inhösta ännu en storslagen kulturupplevelse. Firandet av Bowies 70-årsdag på Paradiso.

Min svärmor heter Aans Meitink. Hon bor i Nijmegen och är åttiosex år.

Svärmor är fyra år yngre än Marilyn Monroe, som 2016 hade fyllt nittio om hon levat. Något som uppmärksammas med en utsällning på De Nieuwe Kerk i Amsterdam - 90 jaar Marilyn. Omzien naar een iconische vrouw.

Min framlidne svärfars syster heter Joke Hakvoort och bor i Amsterdam. Hon är också åttiosex.

 

Aans, Marilyn och Joke. Jag dyrkar dessa starka, karismatiska kvinnor.

Holländarna är ett segt släkte. Människorna man möter, framför allt den äldre generationen, bär liksom med sig nationens historia, som handlar om djärva upptäcktsresor på de sju haven, handel på alla kontinenter, ingenjörskonst i den högre skolan, byggande av kanaler och fördämningar, utmanande och innovativ arkitektur, förstklassiga fotbollprestationer, liberal attityd till droger, alkohol och prostitution, sund individualism, pikanta ostrecept och en sorts vardagsanarakism, där man tycks sätta en ära i att överskrida gränser och bryta tabun. (Jämsides med det sistnämnda har, paradoxalt nog, katolska kyrkan fortfarande ett inte obetydligt inflytande.)

Bara detta att sätta sig upp mot havet, alltså H A V E T, såväl till sjöss som till lands, och dessutom vinna den kampen - åtminstone temporärt – är värt betygsbokens största guldstjärna.

Översvämningshotet är just nu inte överhängande. Men vem vet hur global warming kommer att drabba Nederländerna? När isbergen som är på drift från arktis smälter och den sibiriska tundrans permafrost tinar, så blir nog torrskodhet en bristvara.

 

Hur den yngre generationen holländare fungerar vet jag inte riktigt. De jag träffar är inte representativa. Jag kan dock med säkerhet säga att de, trots drogliberalsim och coffeshops, inte ägnar sig mer åt cannabiskonsumtion än i andra länder, inklusive Sverige.

Bonusbild 1: Indonesisk Rijstafel, som vi intog på restaurang Sampurna, vid blomstermarknaden i centrala Amsterdam.

 

Bonusbild 2: Bloggaren i bokaffären Dekker van de Vegt, Nijmegen.