Till Indien 2017– situation Schiphol

10 feb 07.57.

En mellanlandning på flygplatsen Schiphol i Amsterdam betyder inte så mycket när man är på väg till Himalaya. Det mesta känns välbekant på ett vardagligt sätt. Det är som att ta en fika hos grannen. Porslinet kanske har en annan design och väggbonaderna hänger på andra ställen. Men för övrigt är det samma kök som hemma.

En dubbel espresso sitter hur som helst fint efter första etappen, den dryga entimmes-flighten från Landvetter.

Steg upp kvart över tre. Drack kaffe, långtidsutfordrade katterna och körde bil genom den mörka Härskogen. En dyster vintermiljö, som det verkligen ska bli befriande att få byta ut mot Indiens värme.

En bilfärd i Sverige bjuder inte på nån större dramatik. Inga älgar, inga rävar, knappt ens ett mötande fordon. En bilfärd genom Indien innebär apor, kor, elefanter och en kaotisk röra av cyklar, rikshor, scootrar, hästdragna kärror och bussar. Det är en livet hänger på en skör tråd-upplevelse som piggar upp.

Det är denna förhöjda livskänsla som jag mer än nåt annat jagar. I Indien och annorstädes. Här på Schiphol, en liten bit hemifrån, känner jag hur jag sakta men säkert glider in i det drogliknande rese-rus som jag så väl känner igen. Ögon och öron på vid gavel och huvudet sprängfullt med tankar och reflektioner. Över mitt huvud svävar en klase imaginära vagabondgudinnor, vars glittrande glädjetårar fuktar min panna och får mitt ansikte att lysa av lycka. Ett uppskruvat, exalterat, nästan saligt tillstånd som jag bara når genom den typ av förflyttning som jag nu ännu en gång påbörjat.

Framme i Delhi ska jag falla på knä framför första bästa Ganesha-staty, och tacka honom och alla de andra hindugudarna för att de låter mig besöka detta formidabla land.

Efter det gäller det att försöka acklimatisera sig. När man anländer till Indien är det en del man måste tänka på. Man bör tex undvika gatumaten de första dagarna, hur härligt de bubblande grytorna än doftar. Jag gjorde misstaget att provsmaka för tidigt gång i Bombay, och blev så svårt magsjuk att jag på allvar trodde att jag skulle dö. Efter två dygn av svåra magsmärtor, fullständigt urlakad och oförmögen att få i mig nån näring över huvud larmade jag receptionen på hotellet där jag bodde och bad dem skicka efter en doktor. Han anlände efter ett par timmar med två assistenter i släptåg. De båda var praktikanter, blivande doktorer. De verkade livrädda för sin handledare och behandlade honom med enorm respekt. En av dem bar hans portfölj, den andre hans stetoskop i ett etui. Doktorn verkade gilla maktpositionen, han bossade runt dem och fick dem att utföra den ena meningslösa och absurda handlingen efter den andra.

Han kände på min mage och frågade, med kraftigast möjliga indiska brytning.

- How many times every day you go to the stool?

Undersökningen mynnade ut i att jag fick ett pulver som jag skulle ta portionsvis i fem dagar. Så snart han försvunnit svalde jag hela dosen på en gång. Jag sov i 22 timmar och vaknade frisk och pigg som en mört.

Once you have entered India, you will be subject to Indian Laws, står det i mitt visum. Det känns betryggande. Den här gången ska jag försöka ta ett steg till. Inte bara följa lagar och regler, utan verkligen försöka smälta in. Bli en av dem.

Det kanske inte blir så svårt, för i själ och hjärta är jag redan delvis hindu. Jag har läst Baghavad Gita, och valda delar av de andra urkunderna. Jag vet vad papadum och pea pullao är och kan se skillnad på sikher och saddhus. Iklädd kurta eller pyjama och turban blir det svårt även för livsinspektören att genomskåda mig.

För att lyckas måste jag inte bara omfamna allt det som är främmande och obegripligt i Indien, jag får inte som nu låta mig provoceras det som är direkt stötande. Tex de absurda kontrasterna mellan välbärgade och utblottade, som ingen verkar bry sig om att på allvar försöka göra nåt åt.

Jag kan heller inte fortsätta fara ut i osande svordomseder när jag utsätts för pockande erbjudanden om hjälp och service som jag inte efterfrågar eller tackar ja till, men som ända utförs och visar sig kosta en ansenlig summa.

Lyckas jag bara med detta så är första ronden avklarad med råge.

Indien-entusiasten Per J Andersson tycks vara inne på samma spår som jag. Här pratar han om sin nya bok För den som reser är världen vacker.

Nu väntar strax åttatimmarsflyget till Delhi.