Det fösta som händer i Delhi är att en brun glada landar utanför fönstret och hälsar oss välkomna. Den stannar en lång stund och studerar oss nyfiket. Och vi den.
Nådde hotell Surayaa mitt i natten efter att ha överlevt passkontrollen, som varje gång är lika obegriplig och tålamodsprövande. På gränsen för vad man tål. Den tog drygt två timmar. Det hela blev inte bättre av att en trupp Hong Kong-kineser försökte tränga sig förbi oss. Jag fick med eftertryck förklara för dem att det under dessa redan påfrestande omständighet är mycket viktigt att var och en behåller sin egen plats i kön. Detta bet inte alls. De hävdade att vi i ett tidigare skede smitit förbi dem. Vilket var en lögn. Eller möjligen en missuppfattning. En välvillig tolkning är att de förväxlat oss med några andra. Kineser lär inte vara så bra på att skilja den ene västerlänningen från den andre. För dem är vi är kort och gott stornäsor hela bunten.
När man konfronteras med den indiska passkontrollen förstår man verkligen inte hur Indien kan vara en ekonomisk stormakt. Den är en absurd teater, en pajasparad, en effektivitetens negation. Och som vanligt börjar hjärnan arbeta med att försöka förstå hur detta är möjligt, varför Indierna saknar all förmåga att skärpa sig. Varför de inte blir som vi.
(Märker att jag redan tidigt på resan börjar anamma det föraktfulla tonfall som Henri Michaux använder i En barbar i Asien. Kanske oundvikligt, men det brukar ta lite längre tid innan frustrationen inför det främmande och annorlunda ger upphov till den typen av irritation. Som handlar om ren och skär psykologisk självbevarelsedrift, en försvarsreaktion).
Jag hade stämt träff med förläggaren och översättaren Mahesh Dutt. Han kom till 
hotellet vid elvatiden. Över en flaska mineralvatten pratade om en eventuell översättning av mina böcker till hindi.
Vi hade för övrigt inte tänkt göra så mycket i Delhi, bara pusta ut efter resan och hantera vår jet-lag. Men när vi vi upptäckte att hotellet låg granne med både Lotustemplet och Hare Krisna-missionen, så vi tog en riksha dit.
Hemma hos Lord Krishna käkade vi läcker vegetarisk buffé. Ingen bild på maten men väl på Ester tillsammans med Krishnas älskarinnor (han hade 84 000).
Profilbild Lord Krishna.
Resten av dagen slappade vi på hotellet. Ester lyssnade på nedladdade poddar och läste The Maze Runner. Ilse läste In the light from what we know av Zia Haider Rahman. Jag sorterade intryck och foton, kollade på CNN och planerade vår fortsatta resa.
På kvällen tog vi en promenad genom området där vårt hotell ligger, som heter New Friends Colony. Härligt pulserande kommers på trottoarerna.
Tillbaka på hotellet såg vi en ensam tjej med el-piano sjunga ABBA-låtar i en nästan tom lobby. Då visste vi med säkerhet att vi kommit hem.
Det blev en room service-serverad Rogan Josh med naabröd innan vi somnade.
En dag i Delhi – The Movie:
Övriga bildbevis:
Paan som de här grabbarna tillverkar och säljer är en blandning av betel-nöt, kryddor smakämnen av tandkrämstyp. Den tom tuggar paan piggnar till och blir på gott humör. Ungefär som efter en dubbel espresso.
Om någon överdoserar paan-tuggandet, eller beter sig dumt på nåt sätt, så finns polisen nära till hands.
