Ända sedan tonåren har jag funderat nästan dagligen på hur den här världen ska kunna bli mer rättvis. Jag har inte hittat något bra recept. Men ett kan jag säga säkert, att acceptera och bejaka tiggare på gatorna är inte vägen dit.
Min hållning till tiggeriet i Sverige, (som jag när som helst är beredd att ompröva), är denna: om jag trott att jag genom att skänka pengar till tiggarna hade bidragit till att hjälpa dem ur fattigdomen, till större frihet, till ökad livskvalitet, självkänsla och stolthet, så hade jag gjort det. Men min instinkt under de år som fenomenet pågått har hela tiden varit att jag snarare skulle bidra till motsatsen. Till underkastelse och ett förödmjukande beroende av smulor från den rike mannens bord.
Ju längre tiden gått, och ju mer som framkommit om det destruktiva sätt på vilket tiggeriet organiseras, desto säkrare har jag känt mig på att min hållning är den rätta. Jag har med egna ögon sett människohandlarnas vidriga agerande på gatorna i Göteborg.
Min personliga upplevelse är dessutom att jag överskrider en existentiell anständighetsgräns, om jag skänker allmosor till någon vars behov är så mycket större. Jag skulle på ett för mig oacceptabelt sätt förnedra både mig själv och tiggaren.
Ska jag hjälpa en nödställd medmänniska så ska det vara genom ett långvarigt personligt åtagande på en helt annan nivå. Eller via en organisation som tillhandahåller en hjälp som verkligen gör skillnad.
Många som skänker pengar till tiggarna drivs säkert av en genuin vilja att hjälpa. Men när jag ser någon komma ut från systembolaget, med kundvagnen fullastad med flera flak öl, dela med sig en av burkarna till tiggaren utanför och sedan lämna platsen, leende och nöjd med sig själv och sin insats, då känner jag djupt förakt. Ja, då blir jag förbannad.
Det är delvis min erfarenhet som socialarbetare som lett fram till mitt ställningstagande. Grundläggande i socialt arbete är att inlärd hjälplöshet måste brytas, inte uppmuntras. Biståndet ska bidra till att den hjälpbehövande får fatt i sina egna resurser, sin förändringspotential, som inte sällan är mycket större än vad personen själv tror. Att låsa fast personer i bidragsberoende leder inte framåt.
De flesta som bejakar tiggande tycks tro att det bara finns två alternativ för tiggarna. Antingen förnedring på våra svenska trottoarer, eller svält och armod i hemlandet. Tiggarna betraktas som okreativa, inkapabla och hjälplösa offer. Man saknar tilltro till deras förmåga att hitta andra, alternativa vägar. Detta är en människosyn jag inte delar.
Det finns många exempel i historien på hur folk och grupper med hjälp av finurlighet, samarbete, uppoffringar och beslutsamhet befriat sig från förnedring, förtryck och fattigdom. Man har kastat ut ockupationsherrar, störtat tyranner, gjort sig fria från diktatorer och förändrat föråldrade maktstrukturer. Man har bytt misär och armod mot framtidstro och välstånd. Nationer har uppstått ur sådan kamp. År 1947 utropade Indien självständighet. Ett i århundraden förtryckt, utnyttjat och exploaterat folk hade rest sig. Idag är Indien en ekonomisk stormakt. Varför skulle inte romerna vara kapabla till något liknande?
På vilket sätt ett nationellt tiggeriförbud i Sverige skulle förändra eu-migranternas situation vet jag inte. Det tror jag inte någon kan överblicka. Men jag kan definitivt inte utesluta att det skulle kunna skapa förutsättningar för något betydligt bättre än det som i dag pågår. Det skulle åtminstone sätta stopp för den motbjudande människohandeln.
Mer av samma är i vilket fall som helst inte ett alternativ.
