Kastar ned några snabba rader på färjan mellan Puttgarden och Rödby. Missade avgången med tre minuter och var tvungna att vänta i en timma. En totalt jävla bortkastad timma på en färjekaj, där den enda underhållningen var en jättebildskärm som öste ut reklam för sprit, tobak, kalsonger och parfym.
Tre minuter!!! Kunde jag inte googlat när båten skulle avgå? Det hade ju bara krävts att jag efter Melmshöhe trampat lite hårdare på gasen, så hade vi sluppit uthärda denna iskalla färjeperrongstimma mitt i natten.
Jag ville sätta på Lennon-låten Mother på bilsteron på högsta volym, för full hals sjunga med i den, men byta ut mama mot scandlines.
I needed you
You didnt need me
Nu försöker jag hantera frustrationen, besvikelsen och orättvisan på det vuxnaste sätt jag vet, genom att skriva blogginlägg.
Jag är trött. Jag har kört bil i sex timmar. Jag har druckit massor med kaffe och satt i mig en hel Bossche Bol, som det blivit vår tradition att äta i bilen på hemväg från Holland.
Bossche Bol är en chokladbakelse fylld med grädde. Bakverket kommer ursprungligen från staden 's-Hertogenbosch, som också kallas Den Bosch (staden som såg Hieronymus Bosch födas).
Bollen bakades först av en Lambermont, med ett annat hölje, och fylld med senap. En konditor vid namn Henri van der Zijde längre med på gatan snodde idén, fyllde bollen med grädde, och succén var ett faktum.
Detta hände på 1920-talet och klimatet det var ganska vått, folket tjänade kapitalet, som kort och gott, levde flott.
Jag har lyssnat på spellistan All Beatles songs in chronological order, från Magical Mystery Tour och framåt. Lyssnat på Kvartals intervju med Tino Sanandaji och på Russell Brands podd Under the skinn, med min husgud Rupert Sheldrake som gäst. Rubrik: Science Vs God - Is There A Life Force That Transcends...
Hustru Ilse bredvid mig har mediterat och vilat. Hon kan inte läsa i bilen pga att hon blir åksjuk. Dotter Ester i baksätet har tittat på film, pluggat och lyssnat på diverse nedladdade poddar.
Cohen var en man vars liv kretsade kring ständiga frågor om vad tillvaron egentligen går ut på, gud, döden, evigheten, det heliga. Detta på ett sätt som, inbillar jag mig, liknar mitt.
Efter fem år som munk i ett zen-kloster skrev han i dikten Leaving Mt Baldy:
I finally understood
I had no gift
for Spiritual Matters
En stor och värdefull insikt, som för eller senare förmodligen kommer att nå även mig.
Båten är full med polacker. Sannolikt hantverkare på väg till Danmark och Sverige.
Jag har alltid uppfattat det som att hantverkare befinner sig väldigt långt ifrån platserna där jag vistas. Detta oavsett deras nationalitet. Vi talar så att säga inte samma språk.
Det finns också särk-klädda och storskäggiga muslimska män på båten. De är mig ännu mer främmande än de polska hantverkarna.
Samtidigt vet jag att de är mina medmänniskor. De gör denna resa, på färjan och i livet, tillsammans med mig. Om jag höll på att drunkna skulle de försöka rädda mig, med risk för att själva drunkna på kuppen.
Det slår mig att det kanske bara är där och då, i den akuta livräddarakten, som vår sanna natur skymtar fram. Som vi får kontakt med vår genuina osjälviskhet, vår innersta kärleksnatur. Med vår gudomliga potential.
Fast, å andra sidan. Om det varit krig och vi varit i olika lag så hade såväl de muslimska männen som polackerna försökt döda mig. Kanske hade de rentav torterat mig först, och njutit av det.
Så ger mig alltså färjan vi inte hann med möjlighet att formulera denna insikt – var och en av oss måste varje dag, i varje möte, välja vad vi vill vara. Livräddare, eller bödel.
Amen
-------------------------------------------------------------------------------------
Bild överst: Salvador Dali “Ship with butterfly sails” (1937)
I mitten – båterinterör – eget foto bearbat med android-appen Storyboard
