Lennon/Mccartney bidrar med resans motto:
Working for peanuts is all very fine
But I can show you a better timeBaby you can drive my car
Ursäkta årets hittills värsta ordvits i bloggrubriken, men den är med sanningen överensstämmande. Vi är på väg till det lilla samhället Ooij i kommunen Berg en Dal, provinsen Geldreland, Nederländerna.
Vägen dit går i sedvanlig ordning via ett antal konstmuseer.
Mjellby, som visar foton av Rodney Smith.
Louisiana, som under rubriken Being There visar videoverk, skulpturer och installationer.
Och i Bremen, Proof of Life / Lebenszeiche (Works from a Private Collection) på Weserburg, Museum für moderne Kunst
Cordula Ditz You'd better run (2010)
Vi snackar bilresa således. På det sättet har vi under årens lopp tagit oss till Holland otaliga gånger. Oftast kör jag hela natten, med de övriga familjemedlemmarna sovandes i baksätet. Om och när jag inte längre orkar hålla ögonen öppna tar min livspartner Ilse över.
Jag gillar verkligen att timma efter timma mitt i natten forsa fram på autobahn, med ett regelbundet intag av starkt kaffe, Red Bull och choklad. Samt ett väl förberett utbud av poddar och musik i lurarna.
Den här gången har jag laddat ned spellistan All Beatles songs in chronological order, som klockar in på 17 timmar och 32 minuter. Eftersom hela resan tar 11 timmar och 42 minuter så kommer jag nog bara till All you need is love innan vi är framme.
Den nattliga autobahn-utmaningen försätter mig ibland i ett Twin Peaks-liknande tillstånd, Kampen mot tröttheten och monotonin, strålkastarljusen från den mötande trafiken, ledet med långtradarelefanter i högerfilen, fartdårarna som svischar förbi i 250 knyck, allt detta ger upphov till en sorts hypnotisk trans. Stundtals vet jag inte om jag hallucinerar fram ortnamnen jag möter på skyltarna, eller om de är verkliga: Melmshöhe, Grömitz, Pönitz, Kabelhorst …
Det enda som fattas är att en sotig luffare med lysande ögon dyker upp utanför rutan och med skrovlig röst frågar: Gotta light?
När vi någon gång vid gryningstimmen passerar gränsen mellan Tyskland och Holland inträffar något märkligt, som varken är inbillning eller hallucination. Ett sorts själsligt skred äger rum invärtes. Förflyttningen är obetydlig rent geografiskt, själva gränslinjen är inte ens synlig för blotta ögat, men inuti mig är avståndet mellan landet jag lämnar och det jag reser in i enormt.
Det är fel att kalla denna förändring känslomässig, även om Holland känns på ett helt annat sätt än Tyskland. Det handlar snarare om en inre mental förvandling av eterisk upplevelsekaraktär.
Länder har, precis som människor, växter och djur, en själ, en personlighet, en aura, en särskild energi. En del har en starkare karaktär än andra, och upplevs därför mer påtagligt.
Den kollektiva överenskommelse, berättelse, eller rentav fantasi, som kallas Holland, existerar inte endast som en föreställning inuti ett antal fristående människor. På en djupare nivå hänger dessa individer ihop i ett numinöst fält.
När jag lämnar Tyskland blir jag en del av fältet som är Holland, och det griper in i mig på flera nivåer, av vilka flera är djupt omedvetna.
Fältet är poröst och kan inte konstateras med den typ av grova mätinstrument som i dag används för projektering av vägnät och fabriksbyggnader. Det kan inte heller fångas i matematiska formler. Men det kan förnimmas på en intuitiv, telepatisk nivå, även utan konkreta geografiska sinnesintryck. Jag hade känt Holland runt mig och i mig även om jag förts dit med förbundna ögon, och alltså inte säkert vetat var jag befann mig.
I vår moderna kultur, där den materiella verkligheten är den enda som tillåts existera, och där det vetenskapliga prästerskapets proklamationer är lag, är en tanke som den jag här för fram nästan hädisk. Och för ganska många sannolikt både obegriplig, onödig och smått löjeväckande.
På andra håll, tidigare i historien, där man studerat dessa fenomen grundligare, uppfattade man livet och världen på ett annat sätt. Där var vår materiella existens blott en tunn slöja, som dolde en oändligt stor, rik och vidsträckt veklighet.
Följande citat från den tibetanska dödsboken är ett exempel:
Acceptera möjligheten att det finns ett gränslöst medvetande, som vi inte har några ord för att beskriva. Att medvetandet kan expandera utöver ditt ego, dig själv, din välbekanta identitet, bortom allt du har lärt dig, bortom dina tankar om rymden och tiden, bortom den gräns som vanligtvis skiljer människor från varandra och från världen runt dem.
Vi har inte något utvecklat språk för att samtala om den här typen av erfarenheter. Så därför famlar jag i blindo.
