patrik stigsson : Rant # 13 - Den tickande bomben har briserat

tisdag 16 januari 2018

Rant # 13 - Den tickande bomben har briserat

Nu har alltså den tickande bomb som det som det så länge talats om att vi lever med exploderat med full sprängkraft. Glasskärvor och splitter far åt alla håll. Det går inte längre att relativisera, blunda eller vända bort blicken

Kalla mig en cynisk pessimist, en svartsynt, kallhamrad, visionslös oldtimer som en gång för alla tappat det. Men min prognos är denna: vi kommer att bli tvungna att snacka sprängningar, avrättningar på öppen gata och integrationsrelaterade problem i många, många år framöver.

Egentligen borde vi prata om hur vi ska kunna införa samhällslön och dela upp jobben när robotarna tar över, om bidöden och det faktum att jorden förlorat hälften av alla vilda djur de senaste fyrtio åren. Om smältande glaciärer och vikten av förbud mot mikroplaster. Men tyvärr mina vänner, det akuta våldet kommer att ta all vår tid och energi i anspråk.

Det finns ingen vetenskap eller beprövad erfarenhet att tillämpa i den situation vi nu befinner oss, för vi har aldrig varit i ett läge som ens avlägset påminner om detta. Det finns heller ingen politik att applicera. Det kommer inte att dyka upp någon ansvarig politiker, teknokrat, nobelpristagare eller expert som ställer allt till rätta. Alla famlar i blindo. Till och med GW. Ingen vet vart det här är på väg att barka, hur mycket värre det kommer att bli. Och om det sedan, när den absoluta nollpunkten nåtts, kommer att vända och bli bättre.

Det kanske allra mest anmärkningsvärda är att det fortfarande finns folk som tror att någon partiledare kan göra något åt det här. Det är samma sorts blåögda naivitet som har gjort att vi befinner oss där vi är. Särskilt obegripligt är det att många tror att Jimmie ska kunna göra skillnad. I själva verket är han lika bortkollrad som Jan, Jonas. Ulf, Gustav, Gudrun, Ebba, Annie och Stefan.

Härifrån och framåt kommer många att prata sig blåa om socialtjänst, förskola, skola och fritidsgårdar. Och om samhällets ansvar, utan närmare definition. Andra kommer att säga att i ett annat land är det mycket bättre, där har man minsann hittat en modell som fungerar.

Kriminologer och diverse forskare kommer att presentera statistik och leverera mer eller mindre fantasifulla förklaringar och förslag. Förtvivlade eldsjälar i kvarteren där det skjuts kommer att intervjuas. Någon som tidigare var gängkriminell, men som nu reser runt i skolorna och föreläser, får frågor om hur han bar sig åt för att bryta den destruktiva livsstilen.

På båda sidor skyttegraven kommer man att ge Reinfeldt skulden. Det ena

laget för att han införde jobbskatteavdrag, och därmed urvattnade det offentliga skyddsnät som hade kunnat göra skillnad. Det andra för att han förde en öppna era hjärtan-politik och välkomnade allt för många svårintegrerade invandrare på allt för kort tid.

Som om det hade någon betydelse kommer media att fortsätta rapportera om partiledarnas popularitetssiffror och partiernas rörelser i opinionsundersökningar.

Vart fjärde år kommer vi som en flock boskap att fösas till valbåsen, där vi utfordras med illusionen att vår lilla lapp i lådan är viktig, att vi gör vår röst hörd och lämnar ett betydelsefullt samhällsbidrag, att vi utför vår medborgerliga plikt i en demokrati.

Problemen med bristande integration i allmänhet och den eskalerande kriminaliteten i synnerhet kommer inte att gå att lösa med mindre än att samhället förändras i grunden. Att lappa och laga genom diverse sysselsättningsprojekt, subventionerade anställningsformer, fler poliser, fritidsgårdar och ett allmänt stärkande av befintliga, skattefinansierade strukturer kommer inte att förslå.

Eftersom en levande vänsteridé om hur problemen ska lösas, hur samhället, välfärdssystemen och arbetslivet ska organiseras, hur vi ska leva tillsammans i en tid av globalisering, flyktingströmmar och ny arbetsavskaffande teknik, eftersom en sådan helt och hållet saknas, står vi inför en förskjutning högerut. Dvs hårdare tag, fler poliser, fler privata välfärdslösningar, privata vaktbolag, militärer i förorten, gated comunitites, inkapacitering, sjunkande valdeltagande, medborgargarden, skatterevolt etc.

Denna utveckling är redan i full gång. Och vi har bara sett början.

Så länge vänsterns enda lösningsförslag är att beskatta de rika och anställa fler som administrerar utdelande av intäkterna, så kommer man att sakna all relevans.

Det krävs en helt ny vision, en berättelse (som det kallas nuförtiden), som griper tag i människor och som gemene man intuitivt i djupet av sitt innersta känner är rätt. Som fångar alla människors, inte bara svaga gruppers och den så kallade arbetarklassens, drömmar och förhoppningar om ett bra liv och en bättre värld.

En sådan måste handla om ett nytt sätt att se på samhället, planeten jorden och själva existensen. Ett helt nytt sätt att leva tillsammans, mycket långt ifrån rådande materialism, tillväxthysteri och konsumtionshets.

Och jag själv då? Ska jag bara kverulantgnälla här på min blogg? Är det det enda jag förmår? Ska jag inte kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hjälpa till att få skutan på rätt köl? Den som inte deltar i lösningen är väl en del av problemet?

Tyvärr måste jag meddela att jag lämnar walk-over. Det här samhället befinner sig, och har alltid befunnit sig, på ljusårs avstånd från det jag skulle vilja leva i. I dag är det mig mer främmande än någonsin.