Din rädsla sprider sig som ett virus

Det finns för närvarande två besläktade tankefigurer i omlopp, man kan kalla dem berättelser, eller kanske rentav mem. Den ena är att demokratin i Sverige är hotad. Den andra att Sverige är på väg att islamiseras.

Den som har tid och tålamod kommer sannolikt att kunna hitta statistik och exempel som bekräftar båda farhågorna. Man kan även peka på historiska paralleller som stöder den ena eller den andra uppfattningen, beroende på när och var man gör sitt nedslag. I båda fallen går det också utan större ansträngning att formulera motargument.

För att hålla dessa två berättelser levande krävs bilden av en mer eller mindre omänsklig, främmande och illvillig aktör, som tänker och ser världen på ett fundamentalt annorlunda sätt än man själv gör. Som verkar för att föra samhället i det man uppfattar som en destruktiv riktning.

Min gissning är att de som hävdar någon av dessa ståndpunkter befinner sig ganska långt ifrån varandra socialt och ekonomiskt. De hamnar sannolikt inte heller bredvid varandra på skalor som gal-tan eller höger-vänster.

Tiden vi lever i präglas av extremt omvälvande och dramatiska förändringar. Rädslan för den framtid som tycks oss mer oviss än någonsin får olika form och karaktär, beroende på våra respektive samhällspositioner, våra erfarenheter och vår livskontext. Psykologiskt är det dock samma kollektiva samtidsångest som spökar.

Hyser man någon av ovan nämnda farhågor kan man ha svårt för att acceptera andras förnekande av risken som man själv så tydligt ser. Man upplever faran som överhängande, och vill få så många som möjligt att upptäcka den.

Den som ifrågasätter den omhuldade berättelsen kan bli anklagad för att befinna sig i en filterbubbla. Misstanken att tvivlaren har utsatts för desinformation kan också infinna sig.

Kanske vill man rentav ansluta andra till en rörelse eller gruppering, som arbetar för att framtiden man fruktar inte ska bli verklighet.

På det sättet sprider man den egna personliga rädslan som en sorts virus. Det är på det sättet mem fungerar.

Här gäller att vara vaksam. Rädsla tillsammans kollektiva rörelser kan ställa till med mycket elände.

Begreppet mem myntades av Richard Dawkins. I hans bok Den själviska genen (1976) finns följande definiton:

"En ur kulturarvet utbruten enhet, hypotetiskt sett analog med en specifik gen, och lydande under samma naturliga urval beroende av sina fördelar inom den egna idéfenotypen för sin överlevnad och utbredning i kulturmiljön"

Som exempel på mem uppgav Dawkins melodier, slagord, trosföreställningar, klädmoden, sätt att tillverka saker, och teknologin bakom byggandet av valv.

På senare tid har membegreppet farit i väg och börjat användas på flera andra sätt än det Dawkins ursprungligen avsåg.

Denna text har i något modfierad form publicerats i webtidningen Opulens.