För en vecka sedan publicerade SvD mina reflektioner över uppropet #vimåsteprata.
Man kan få för sig att den som säger sig vilja ha en dialog inte tvekar när möjligheten dyker upp, men repliken har mötts med kompakt tystnad.
Eftersom texten lästes av många och delades flitigt hade det varit intressant för fler än mig att få höra åtminstone någon av de tjugo undertecknarna kommentera innehållet. Som det nu är får vi gissa oss till deras eventuella reaktioner.
Den uteblivna responsen är särskilt anmärkningsvärd, då ett av initiativets syften är att motverka ”slutna gemenskaper, oåtkomliga för annan information”.
Man kan fråga sig vilken skillnaden är mellan att förskansa sig i en filerbubbla på nätet, och att nobba en övertydlig samtalsinvit i Sveriges näst största morgontidning. Uppropets företrädare kanske borde börja med att föregå med gott exempel?
Syftet med mitt inspel var bland annat att visa att #vimåsteprata riskerar att uppfattas som ett uppfostringsprojekt, som ännu ett försök av ”den politiskt korrekta eliten”, att undervisa folk om det rätta sättet att tänka. Samt det märkliga faktum att undertecknarna tycktes helt blinda för denna risk.
Att misstanken inte är ogrundad kan den som besöker flashbacktråden ”#vimåsteprata - ny kampanj för demokratin” konstatera. Där kan man läsa följande:
“Har det någonsin tagits ett initiativ med tydligare von oben-perspektiv?”
“Kulturvänstern, journalister och avdankade nyliberala politiker som gör gemensam sak i sann besserwisseranda.”
“Samhällsadelns ramaskri”
Kändisupprop som har den egna personliga rädslan för vissa samtidstendenser som drivkraft, har hittills inte visat sig vara något framgångsrecept. Med största sannolikhet kommer #vimåsteprata att gå samma öde tillmötes. Kampanjen är ett "mer av samma"-påhitt av sämsta märke.
Om Sveriges intellektuella och kulturella elit vill göra skillnad måste man visa prov på en betydligt större uppfinningsrikedom och kreativitet. För att åstadkomma verklig förändring krävs ett fräscht och omtumlande grepp, något som kan bli det man kallar en “game changer”. Man måste våga tänka utanför boxen, sätta sig själva på spel och prestera något oväntat, vackert, paradoxalt. Man måste hitta ett språk och en metod som minskar polariseringen, inte befäster den ytterligare.
(Titta på detta klipp, och lyssna på det Gudrun säger. På den tiden var hon riktigt bra. Så sent som på nittiotalet kunde alltså vänstern fortfarande lämna ett värdefullt bidrag till samhällsdebatten.)
Eller Olof Palme, när han som nybliven utbildningsminister 1968 spontant begav sig till det ockuperade kårhuset, och mötte de upproriska studenterna med orden: “Jag har kommit hit för att lyssna på vad ni har att säga”.
Det är i en sådan öppen, förutsättningslös, nyfiken och modig anda man måste agera, om man över huvud taget vill spela någon roll härifrån och framåt.
Mitt förslag är att man börjar med att döpa om sig, från demokratipratare till demokratilyssnare, och att man i mötet med människor som har en världsbild och människosyn man känner sig främmande inför, anammar Gil Hedelys dialogmetod:
Genuine listening requires that you willingly bare witness to what someone else needs to say while simultaneously sparing them of your own solution, defense, dismissal, alternative reality, rebuttal, counterpoint, comparable story or more extreme example.
This kind of listening is a very "active" part to play in a conversation. You have to believe for those moments that none of the things you might say could possibly be as valuable as hearing someone out. You may need to employ every ounce of your strength of character to actually pay attention and not butt-in with your own bit.
That kind of attention paid to another is powerful medicine.
Hashtagskampanjer och upprop har vi sett tillräckligt av.
------------------
Relaterat: Nyanser, nynazister & nya tider
