Ett antal allvarliga män och kvinnor runt ett bord i ett stängt rum. De tunga draperierna fördragna, luften unken.
”Det var länge sedan vi såg solen”, säger någon. ”Ja, hur vore det om vi släppte in lite frisk luft, jag har faktiskt svårt att andas”, säger en annan. ”Det verkar finnas levande människor där ute, säger en tredje, har vi tur kanske vi får en skymt av dem?” ”Vi kan väl åtminstone glänta lite på draperierna”, säger en knytblusklädd kvinna.
En herre med högt hårfäste, fyrkantigt ansikte och ofantligt stora glasögon reser sig och spänner ögonen i de som talat. ”Kommer inte på fråga”, ryter han. ”Vi ska 
Plötsligt hörs oroande ljud från rummet intill. Högljudda skrik och rop på hjälp.
”Ska vi inte gå in och titta vad det kan vara”, säger knytbluskvinnan. Det låter som att någon far illa.
”Det där är ingenting att fästa sig vid”, säger mannen med det höga hårfästet. ”Jag känner personen som bor i rummet. Han är en gentleman. En hedersknyffel.”
”Jag står inte ut längre! ropar en man. Jag struntar i vad Den Höge Beskyddaren säger. Jag måste ut, uppleva våren, fiska öring, vad fan som helst, bara inte detta.”
Han reser sig och rusar ut genom dörren, flera andra följer efter. Rummet är plötsligt halvtomt.
Mannen med det höga hårfästet öppnar sin portfölj och delar ut varsin konservburk med soldatens ärtsoppa till de kvarvarande.
“Vi ska vara tillsammans här för alltid”, säger han, öppnar burken och börjar äta.
Fritt efter Jean Paul Sartres drama Inför lyckta dörrar
