.
Trots Svenska Akademiens haveri tycks många fortfarande vara övertygade om att litteratur och bokläsning är något livsviktigt. Om inte akademien tar sig samman och fortsätter sitt angelägna arbete så hotas de upphöjda värden som medborgarna bibringas genom det skrivna ordet.
Utan akademiens priser och stipendier går författare, poeter och essäister en trashankstillvaro till mötes. I stället för att förse oss med briljanta formuleringar, träffsäkra översättningar och tänkvärda strofer, tvingas de till arbetsförmedlingen, där de erbjuds jobb som parkeringsvakter. Så tycks farhågorna se ut.
Litteratur anses vara en förutsättning för civilisation. Men efter de senaste veckornas akademiturbulens kan vi konstatera att det måste vara något annat än bokläsning som gör att en människa agerar moget, klokt och insiktsfullt.
Att ymnigt läsande inte gjort akademiledamöterna till fungerande vuxna är uppenbart. Att producera romaner, diktsviter och avhandlingar räcker inte. Det är endast genom ditt personliga exempel du kan visa på värdet av bildning. Snarare än vad du påstår dig vara, eller tror dig vara, är ditt agerande den du är. Dubbla budskap är förödande i alla pedagogiska sammanhang. Barn gör inte som du säger, de gör som du gör.
Kanske har akademidebaclet en gång för alla punkterat myten om litteraturens överlägsenhet. Kanske är det rentav dags att utfärda en varning: håll dig borta från böcker och bibliotek, annars löper du risk att bli en Horace.
De som i likhet med denne skribent sedan barnsben älskat språk, böcker, poesi och bibliotek, går lätt i fällan där man tror att detsamma ska gälla för alla andra. Men det är inte så det fungerar. I själva verket letar var och en av oss upp det som ger tillvaron mening och fördjupar livsupplevelsen. Det kan handla om sportfiske, rallycross, mindcraft, trainspotting, Frank Sinatra, astrologi, hbtq-aktivism, paradise hotel och/eller romanläsning.
Litteratur och läsande framhålls nästan alltid som varande i en särställning bland mänskliga aktiviteter. Vi glömmer då att det är livet självt som är det stora äventyret, miraklet, mysteriet. Det är livet självt, snarare än de i efterhand formulerade beskrivningarna av det, som bildar oss, undervisar oss, slipar ned våra vassa kanter och gör oss ödmjuka och sant mänskliga.
Vår längtan efter berättelser, sagor och skrönor är förståelig, men den rör sig mot samma dunkla mål som vilka andra begär som helst. Om du går vilse i en vinterskog och råkar ha ryggsäcken full med romaner, så är valet mellan att läsa någon av dem, eller använda dem som bränsle till en livräddande brasa trots allt ganska lätt.
Det borde givetvis vara förbjudet att som avslutning på denna drapa ta nobelpristagaren Claude Simon till hjälp. Men följande citat ur hans Historia är paradoxalt nog det bästa som står att finna, när det gäller att förtydliga det jag vill få fram:
” … att mellan att läsa om det i böckerna eller se det konstnärligt återgivet på muséerna och att röra vid det och att bli nedsänkt i det råder det samma skillnad som mellan att läsa ordet granat och att från ett ögonblick till ett annat finna sig själv fastklamrad vid jorden med jorden som byter plats med himlen och himlen som rasar ner omkring en som en krossad betong och med dy och gräs i munnen i stället för tungan och själv ligger man utspridd och blandad med så många bitar av moln, stenar, eld, mörker, brak och tystnad att det i det ögonblicket inte ens finns orden granat eller explosion lika lite som orden jord, himmel eller eld vilket gör det omöjligt att berätta om den sortens händelser lika omöjligt som det är att uppleva dem på nytt och ändå förfogar du bara över ord … ”
Slutsats: Livet ryms inte i någon roman. Men alla romaner ryms i livet.
Simon
