Tio påskdagar i Grekland – del III

        För övrigt är det väl ungefär

        Samma turister här som där

        Samma diskotek och samma dans

        Och samma gamla längtan nån annanstans

I en bil hyrd av Herz lämnar vi svenska huset i Kavala, där jag i en veckas tid ägnat mig åt djävulsutdrivning.

Genom att gång på gång upprepa magiska ritualer och ramsor har jag försökt förmå demonerna att lämna mig. Få dem att omvandlas och materialisera sig i form av bokstäver, ord, bilder, berättelser.

Till exempel:

“Om du bara håller käften, Slargho, så ska jag tala om varför jag dragit hit er. När ni hört mina ord kommer ni att falla på knä och kyssa mina ludna fötter. Då kommer ni att förstå varför vi måste träffas här. Det är bara era öron som får höra detta”.

”Du är bergets störste lögnhals, Czockobac”, sa Fralling, en rödbrusig aphane med trubbnos och globögon.

”Du är en förslappad skvallerbytta som aldrig dragit dig för att sprida rykten om oss andra. Skrönor som du själv har hittat på. Jag litar inte på dig”.

Om jag inte på detta sätt befriar mig från demonerna så äter de mig inifrån Tuggar min själ som en festgarnerad gräddbakelse.

Processen påminner inte så lite om det som Max von Sydow praktiserar i filmen Exorcisten. Med den skillnaden att någon slutgiltig befrielse för min del inte är möjlig.

Eftersom jag befinner mig i Grekland hade det legat nära till hands att för att underlätta utdrivandet åkalla någon av de klassiska muserna.

Jag förnamn deras ande, svävande över ruinerna i Filippi, som blev vårt första stopp efter huset.

Aposteln Paulus upprättade där år 53 en av de första kristna församlingarna, till vilken det så kallade filipperbrevet är ställt.

Men i själ och hjärta ligger jag närmare hindugudinnan Saraswati, musiken, visdomens och konstens gudinna, så jag tog henne till hjälp. De ordfragment jag efter utdrivningen åstadkommer blir en gåva till henne.

Apropå Indien så kan jag inte längre resa någonstans utan att dra paralleller till det landet. Det finns något där som saknas på alla andra platser. Svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Kanske den ständigt provocerande och uppfriskande obegripligheten.

Grekland tex är lite för greppbart för min smak. Anstränger jag mig tillräckligt kan jag förstå vad som pågår. I Indien sätts den funktionen helt och hållet ur spel. Vilket öppnar för nya, häpnadsväckande och berikande perspektiv. Den analytiska tankemotorn hackar, frustar och stannar till sist helt, och lämnar plats för en sällsam känsla av till likgiltighet gränsande tomhet. Vilket inte är så deprimerade som det kanske låter. Skulle även kunna kallas sinnesfrid.

Kavallahuset  välkomnar folk som skriver, åstadkommer, skapar. Detta var mitt andra besök.

Den här gången var det en för mig något irriterande övervikt av akademiker. Inget fel kanske på den sortens folk, men de som simmar i fritt flytande fantasi svänger i regel mer på en våglängd som liknar min.

Miljön är ursvensk. Den som vill få ett levande exempel på svenska värderingar, bör besöka Kavallahuset. Gästerna tassar fram, överdrivet artiga. Köken rengörs minutiöst efter varje besök. Rödvin dricks, men ingen blir full och börjar skråla, eller kräver att högt få deklamera sina egna dikter. Besökarna är väluppfostrade på gränsen till livlöshet. Allting fungerar.

Detta låter som en totalsågning. Men jag älskar Kavallahuset. Jag är uppvuxen med svenska värderingar, och känner mig (åtminstone under en begränsad tid) hemma i miljöer där sådana på ett oreflekterat sätt ohämmat exekveras.

Inte minst är laddningen och den förtätade energin i det gemensamma skrivarrummet unik. 

Här är några av husets gäster, fångade vid en gemensam måltid.

Jacob, två stycken Malin, Kristel, Rune och en mössklädd och skäggprydd matematiker vars namn jag glömt,

Hustru Ilse och dotter Ester fanns förstås också där.

Bilden nedan föreställer Alistrati-grottans ingångstunneln. Fotografering var inte tillåten, och därför kan bloggen bara presentera dörren bakom vilken de slingrande, kilometerlånga grottgångarna tar sin början.

Det jag mötte i grottan var fullkomligt, på ett utomvärldsligt sätt. Jag tumlade ut ur den totalmanglad.

Bergets interiör var som ett slagsmål på liv och död mellan Antoni Gaudí och HR Giger, höga på vigvatten, inuti en jättelik chokladripplad marängbakelse. (Ja, jag vet att det är en kass liknelse, men försök själv komma på nåt som gör ditt livs i särklass största grottupplevelse rättvisa.)

Resans visade sig sedan från en än ljusare och mer dynamisk sida, då vi fick vara med om ett traditionellt grekisk-ortodoxt påskfirande.

I Grekland iakttar man verkligen fastan, genom att inte äta kött, och själva högtiden firas sedan grundligt. På långfredagen går man man ur huse.

Här är rörliga bilder från den dagens ceremoni i Kerkinis.