Akademien har ändrat sig. Det blir ett nobelpris i år.
Priset kommer att delas ut av Katarina Frostenson, som i och med detta reclaimar stol nummer arton. Den stol hon under den så kallade knytbluskalabaliken brutalt och orättfärdigt manipulerades bort från.
Prisceremonin äger rum i en arkitektritad krater på Harpalyke, en av Jupiters sextionio månar. Katarina sekonderas av två korsbefruktade phallosödlor med blankpolerad plommonhud.
På bilden ser vi fru Frostenson dansa i en skog nära Bordeaux (La forêt des Landes), där hon numera bor.
Hon skriver inte längre ned poesin som föds i henne, utan behåller den inombords. Det är kraften i den som föryngrat henne, rätat ut hudens rynkor, vänt grämelse och ledsnad till glädje och avlägsnat det sorgflor som så när hade blivit hennes signum.
Barfota i skogen dansar hon som en älva. Hon täljer sälgpipor, lyssnar på fåglarnas sång och ghibli-vindens sus i terpentintallarna.
Före solzenit hänger hon med en flock varghonor. Efter solzenit klättrar hon omkring i en storblommig ek, kelar med honungsbin och kastar sig våghalsigt från gren till gren, som anförde hon en ekorrarmé.
För första gången i sitt liv är hon lycklig.
När hon vid dagens slut kryper ihop på den varma, brandgula mossan under eken, vakar hennes livskamrat kulturprofilen över henne.
Han föser undan huggormarna som magnetiskt dras till hennes oskuldsfulla kropp, och nynnar vaggvisor tills hon somnar.
När Katarinas andetag blivit jämna och djupa vänder kulturprofilen ansiktet mot månen, och låter den förvandla honom till en silverstekel. Han kryper in i sin älskades öra, letar sig fram till ett simpelt möblerat hålrum i hennes talamus, och inleder där, med en inbillad, fjäderklädd hejduk som motståndare, en envig på liv och död.
Profilen golvas i sjunde ronden, men reser sig på fyra, på alla fyra.
Han vill till varje pris visa världen att han är karl för sin hatt.
Jupiters månar
För att undvika läckor och vadslagning avslöjar akademien redan nu att priset går till Tao Lin. Det som övertygade ledamöterna var denna formulering i boken Taipei:
“After blearily looking at the internet a little, then peeing and brushing his teeth and washing his face, he lay in darkness on his mattress, finally allowing the simple insistence of the opioid, like an unending chordprogression with a consistently unexpected and pleasing manner of postponing resolution, to accumulate and expand, until his brain and heart and the rest of him were contained within the same song, like beating of another larger protective heart, inside of which, temporarily safe from the outside world, he would shrink into the lunar city of himself, and feel and remember strange and forgotten things, mostly from his childhood”.
