Jag träffar och samtalar dagligen med SD-anhängare. Många av dem arbetar aktivt med frågan: innebär mina sympatier för SD att jag är nazist? Att jag vill sätta folk i koncentrationsläger?
Gissa vilket svar de kommer fram till?
Hur skulle du reagera om någon anklagade dig för att vara fascist? När allt du gör är att försöka förstå och parera de snabba samhällsförändringar du tvingas genomleva. Förändringar du inte önskat eller bett om, som du känner dig främmande och maktlös inför. Skulle du lyssna på och respektera den personen? Eller skulle du sälla dig till dem som ser samma verklighet som du, som ställer samma frågor och känner samma oro?
SD,s väljare kommer inte från någon av Jupiters månar. De är inte dumma, vilseledda idioter, eller basket of deplorables. De är tänkande, kännande, kämpande, kompetenta, ansvarsfulla och laglydiga medborgare.
Det tog mig fyra minuter att inse att brunsmetningen av SD och ständiga paralleller till trettiotalet var ett dödsdömt, kontraproduktivt projekt. Ändå är det det, och bara det, den utvidgade vänstern ägnat sig åt de tio senaste åren. Och trots den fullständiga bristen på framgång fortsätter man i samma spår.
Eftersom jag delar uppfattningen att SD saknar vettiga lösningar på de problem vi brottas med, och att de om de får möjlighet säkert kommer att sabba en hel del, så har det varit mycket plågsamt att år ut och år in beskåda detta Titanic-liknande drama. Ett drama som i september sannolikt kommer att leda till att livbåtarna sätts i sjön. (Gissa vilka som kommer att sitta i dem)
Det vi för närvarande beskådar är inte högerpopulismens triumf, det är vänsterns totala kollaps. Att beskatta de rika och anställa fler i offentlig sektor håller helt enkelt inte som framtidsvision. Den traditionella, kollektivistiska vänsterns tid är förbi. Dess behov av modernisering är minst lika stor som islams.
Ansvaret för det vi nu genomlever vilar tungt på socialdemokratin och den övriga så kallade arbetarrörelsen. Dessa dominerande samhällsaktörer kunde för länge sedan initierat ett samtal om en annan sorts samhälle. Från åttiotalet och framåt kunde man tex pratat om hur robotisering och ny teknik ska kunna befria oss från lönearbete.
Facket kunde krävt att produktivitetsökningar skulle tas ut i form av fri tid, i stället för mer i plånboken (något som deras medlemmar faktiskt önskade). Man kunde tagit ställning mot konsumtionssamhället, för bildning, kultur, frihet och demokratisk individualism.
Men i stället för att på detta sätt försöka förändra samhället i en sundare riktning, har man ägnat sig åt att göra karriär och förskansa sig på trygga och välbetalda samhällspositioner.
Man har hållit båtens besättning som gisslan i maskinrummet, och ovan däck bedövat passagerarna med drinkar och billig underhållning. Man har eldat på i pannorna och fortsatt manövrera det sjöodugliga skeppet i riktning mot undergången.
På min nuvarande och tidigare arbetsplats organiserar fackklubben regelbundna shoppingresor till Ullared. På vilket sätt kan en sådan anda vara ett ideologiskt alternativ till SD?
Följdriktigt tornar nu det jättelika isberget upp sig rakt föröver, synligt för alla. Det mest förvånande är att någon är förvånad.
Att presentera ett modernt, hoppfullt politiskt budskap, som är mer tilltalande för väljarna än Jimmies, är inte det bästa sättet att gira undan isberget.
Det är det enda sättet.
