Yet where danger lies, grows that which saves
― Friedrich Hölderlin
Bokmässan är som Svenska Akademien innan rötan uppdagades och den sjönk ihop som en manslem efter ejakulation. Allt ser bra ut på ytan. Alla är överens om att verksamheten är viktig. Angelägna frågor debatteras i montrar och på seminarier. På ett ansvarsfullt, vuxet och seriöst sätt tar Sveriges intellektuella sig an samtidens svåra och komplicerade frågor.
Men utanför den välputsade fasaden pågår något som ingen vill se, trots att alla vet att den finns där – den så kallade verkligheten. Det är uppenbart att mässan saknar kontakt med den förändringsvåg som just nu väller fram och likt en tsunami sveper med sig allt i sin väg. En våg som bland mycket annat kännetecknas av ett högintensivt, mentalt krigstillstånd, präglat av polarisering, eskalerande motsättningar och oförsonlighet. En samtid där skyttegravarna blir allt djupare. Där det inte finns någon önskan om samtal, dialog och vilja att förstå åsiktsmotståndaren. Där världen är binär. Där man konsekvent fultolkar och hellre än att lyssna och debattera kastar ut den förhatlige med huvudet före, och vid vite förbjuder honom att någonsin visa sitt läbbiga tryne igen.
Allt detta så att man ostört kan vada fram i sina egna meningsfränders menlösa åsiktsgemenskap. Man stänger dörren om sin egen bubbla och sväljer nyckeln.
Det till synes utdöende släkte som framhärdar i ingenmansland mellan trupperna, som gör sitt bästa för att förstå varför åsiktsgranaterna från båda håll 
Arrangörerna har parkerat mässan på ena sidan frontlinjen, där man bekymmerslöst, ja rentav rakryggat och med stolthet, agerar ut trillingapornas attityd.
Strategin tycks gå ut på att låtas som ingenting, tills allt blir som vanligt igen. (Tro mig, det kommer inte att hända.)
De som anser att ett undvikande av det som är provocerande och obehagligt leder till fördumning och inskränkthet, de som sätter värde på komplikation, som blir stimulerade av att få sina antaganden och övertygelser utmanade, de har väldigt lite att hämta i mässans torftiga och näringsfattiga mylla.
Ackompanjerad av en normkritisk manskör och med temafrågor kretsande kring respekt, rasism, populism, hbtq, och metoo, känns mässan mest av allt som ett jättelikt uppfostringsprojekt. Programmet dignar av seminarier av typen: Sveriges första app mot rasism, Hur motverkar vi rasism i förskola och skola? Mot intolerans i skolan, Identitet och intolerans.
Devisen för hela spektaklet kunde ha varit: Hur Man Tänker Rätt.
För att nå fram till fördjupad förståelse av komplicerade och konfliktfyllda sammanhang måste man våga riskera att bli förolämpad, kränkt, förvirrad, förtvivlad och till och med att få brallorna neddragna. I miljöer där alla är överens behöver man däremot inte riskera något alls.
Det som kanske allra mest avviker från denna förlamande konsensus, och som därför alltid gläder mig på mässan, är Swedenborgssällskapets monter.
Swedenborg betraktas sannolikt som ett alltför marginellt och obskyrt fenomen för att någon ska orka bry sig, men det ligger i farans riktning att renhetsivrarna nagelfar mannens texter och hittar exempel på rasism, homofobi, islamofobi, antisemitism eller något annat politiskt inkorrekt, så att sällskapet i fortsättningen portas.
Lena Andersson gör samma reflektion som jag när hon i Dagens Nyheter skriver:
Själv tycker jag att det vore bra om alla åsiktsriktningar som finns i Sverige hade en monter på bokmässan och visade upp sig och sina publikationer, visade att de kunde följa ordningsreglerna och dela golv fastän ingen är överens om något. Dels är sådant civiliserande, och dels är det intressant att höra hur människor själva motiverar sina idéer. Dessutom är det oklokt att tvinga ner dem som har fel filosofi i katakomberna
Mässans brist på innovation och mångfald visar sig inte bara när det gäller idéer och åsikter. Kreativitet och fantasi lyser rent allmänt med sin frånvaro. Den ena montern är den andra intill förblandning lik. Författarnas nunor på gigantiska idolporträtt och böcker på rad och i högar.
Förlagen borde sparka sina marknadsförare och ge böckernas författare och illustratörer fria händer att utforma montrarna. Varje monter borde vara en helt egen och unik (litterär) värld att kliva in i.
Själv försökte jag bidra med ett upptåg åtminstone lite utöver det vanliga. Jag och min dotter agerade två munkar som rymt ur boken Cirkoli. De skred fram mellan montrarna på bokmässan och delade ut boken de själva är med i alldeles gratis.
Wo aber Gefahr ist, wächst
Das Rettende auch
