Screaming above Central London
Never bored, so I'll never get old
- David Bowie - Buddha Of Suburbia
Besöket på egyptiska avdelningen på British museum låter sig dessvärre inte beskrivas i ord.
Yr, mentalt mörbultad och överväldigad av känslor, tankar och diverse mer eller mindre svårdefinierade inflytelser, eller varför inte ”energier”, famlade jag mig fram bland mumier, stenbeläten, kolsvarta katter och borrande blickar från män med djurhuvuden. Denna veritabla virvel av historisk fakta och magi blev som ett bungyjump ner i existensens avgrund.
Det jag trots svindelkänslorna någorlunda klart insåg, var att jag har förunnats ynnesten att få vara en liten del av detta dramas förlängning. Av det som pågick i forna Egypten, och som nu fortsätter och fortsätter och fortsätter utan mål.
Alltså universums utvidgning i form av mänskligt liv, civilisation, kultur, kollektiv strävan, längtan och försök att fatta vad allt går ut på.
Jag bär samma livets eld som människorna där och då gjorde. Och Osiris nåde mig om jag inte under den tid som tilldelats mig åstadkommer ett lika kraftfullt och betydelsefullt bidrag som Amun Djedkhonsefankh eller någon av de andra dåtida figuranterna.
När detta skrivs dricker jag en pint London Pilsner på legendariska The Water Rats på 328 Grays Inn Road.
The venue has a prestigious history including Bob Dylan's first UK gig in 1962, The Pogues first gig in 1982 and Oasis' first London gig in 1994, along with a roll call of other household names throughout the years from Katy Perry to The Courteeners to Ra Ra Riot.
I lurarna David Bowie – Welcome to the blackout, Live London –78.
Lyckades hålla fingrarna någorlunda i styr på mäktiga bokaffären Waterstones. Nöjde mig med:
En bok som redan på sidan 6 innehåller en sorts kommentar till det jag upplevde på museet:
Bildbevis
Övriga ögonblick
