torsdag 20 december 2018

Stackars fru Frostensson

kf3

Jo, jag menar det. Jag tycker uppriktigt synd om Katarina Frostensson.

Hon är trots allt en människa. En medmänniska, inget monster. Inte minst så här i juletid, när det anstår oss alla att plocka fram vårt kristna sinnelag och vår generositet, borde vi stanna upp inför hennes öde och uppamma all vår medkänsla. Allt för länge har hon behandlats sämre än en labbråtta.

Många förmodar att det är kärlek som får Frostensson att försvara sin livspartner kulturprofilen. Själv misstänker jag att det är oresonlig skräck. Att det är hållhakar och hot som får henne att stanna vid hans sida. Det som ser ut som självuppoffring och lojalitet kan i själva verket vara ett exempel på det så kallade Stockholmssyndromet - en omedveten försvarsmekanism som innebär att offret utvecklar sympati för förövaren. Stockholmssyndromet skapas av rädslan för att råka ännu värre ut, och innebär samtidigt en vädjan till en inbillad inre godhet hos gisslantagaren. Ju mer tid och energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare är det att bryta sig loss.

Med tanke på de sexualsadistiska övergrepp kulturprofilen gjort sig skyldig till, och den hotfullhet han enligt en lång rad vittnesmål uppvisat, vore det märkligt om han inte utsatt sin livspartner för samma sak.

Var finner vi svaret på gåtan Frostensson? I hennes poesi, givetvis!

Det räcker med att citera dikten Hot ur samlingen Flodtid för att bilden ska klarna. 

Hot

Tigrislik natt i vätskan som bränner olja som hot munnens kransanus sänder vågor, lovar floder av blod far över pannor, o r o a r  h e I a d i n k r o p p driver all värme ur rummet, jagar ut allt förnuft svärd korsande luften svart particip

Kan ordkombinationer av typen “vätskan som bränner”, “munnens kransanus”, “floder av blod”, och “oroar hela din kropp” vara något annat än ett kodifierat och desperat rop på hjälp? Tillämpar man denna i mina ögon uppenbara läsning blir ångestskriet öronbedövande. Det som beskrivs i dikten Hot torde få även den mest garvade bdsm-utövare att rodna.  

Jag tänker ägna julledigheten åt att lusläsa allt fru Frostensson skrivit. Jag tänker tillämpa freudlärjungen Wilhelm Reichs teorier om orgonenergi och muskelpansar för att nå fördjupning. Jag ska krama sanningen ur ordmassorna och jag kommer inte att väja undan, hur otäck denna än visar sig vara.

Därefter ämnar jag publicera mina slutsatser i en brett upplagd kulturartikel i hugad stockholmsk morgontidning. (Om du vill stödja projektet så föreslår jag att du swishar en hundring eller två. Helst före julafton).  

Fru Frostensson har alltså genom sin poesi gång på gång vädjat till omvärlden om hjälp, men ingen har velat eller vågat tolka hennes budskap på ett korrekt sätt. I stället har man sagt ”vad vackert du skriver Kristina, skriv lite mer” och belönat henne med priser och utmärkelser.

Von Trier hade inte kunnat skapa ett bättre horrormanus. Men det här är ingen skräckfilm, det är ett rått, brutalt, smärtsamt verklighetsdrama, som utspelar sig inför öppen ridå.

Fråga dig själv hur du skulle reagera om någon som stod dig nära blev utsatt för något liknande. Skulle du tveka att kontakta kvinnojouren, socialtjänsten, polisen? Den som underlåter att gripa in är ju om inte en medbrottsling, så i vart fall en möjliggörare.

I stället för medlidande och räddningsaktioner har fru Frostensson mötts av en mobb, som lystet dreglat efter ännu fler makabra detaljer. Övergivna hundar behandlas med mer respekt och ömhet än denna poetissa.

Fru Frostensson vågar givetvis inte träda fram, av rädsla för den hämnd som kulturprofilen och hans vapendragare Horace då skulle utsätta henne för. Det är väl känt att soldater i kampen mot fienden i krig systematiskt utsätter kvinnor för sexualiserat våld. Finns det något som tyder på att dessa båda herrar besitter en moralisk nivå som om skulle hindra dem från att sätta gruvligast tänkbara könsaktshämnd i verket, den dag fru Frostensson offentliggör sin hemlighet? Att det är en sorts krigstillstånd som råder inom Akademien torde ingen kunna förneka.

Vi får aldrig glömma att fru Frostensson innerst inne bara är en liten ensam, övergiven flicka. Ett barn som vädjande om kärlek, värme, närhet och bekräftelse sträcker armarna mot mig och dig. Den som sviker Frostensson sviker sitt eget inre barn. 

Tycka synd om räcker inte. Det enda som kan spegelvända denna totala tragedi är att var och en av oss kryper till korset. Till korset där fru Frostenson förnedrad och pryglad hänger. Tillsammans kan vi göra skillnad. Tillsammans kan vi badda de öppna såren, trösta, vyssa och vagga, för att sedan se till att hon får den upprättelse hon förtjänar. Så att hon med högburet huvud kan reclaima stol 18.

--

Relaterat Dagens Nyheter: Varför fortsätter Akademien tala om jakt och krig?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar