tisdag 15 januari 2019

Gud: Återkomsten, en offentlig skenavrättning

GUD

Eftersom jag inte läst Joel Halldorfs bok ”Gud: återkomsten” och inte heller har för avsikt att göra det borde jag givetvis inte uttala mig om den.

Men de recensioner av boken jag tagit del av, debattinläggen, intervjuerna med författaren och Halldorfs eget inlägg i Expressen 19 december 2018, har gjort mig så irriterad, frustrerad och faktiskt även sorgsen, att jag vill resa mig och med hög och klar röst ropa: Gud är större!

Jag utesluter inte att jag missuppfattat Halldorf och här framställer honom och hans åsikter i en felaktig dager. I så fall är detta en orättvis, ja möjligen en rent ärekränkande text. Om du inte tycker om den typen av framställningar bör du sluta läsa här.

Om du väljer att gå vidare så föreslår jag att du tillämpar en läsning där Halldorf och hans bok får exemplifiera en inställning till, och syn på andlighet och Gud, som är föråldrad, okreativ och ytlig. Jag använder så att säga en halmgubbe som språngbräda in i det jag vill ha sagt. 

Redan i bokens titel leds tanken på villovägar. kabirGud är inte någon eller något som kan försvinna och återkomma. Att anta det är det samma som att säga att själva grunden för vår existens kan komma och gå. För den som lärt sig lyssna är Gud ständigt närvarande. Med 1400-talsmystikern Kabirs ord:

”O servant, where dost thou seek Me? Lo! I am beside thee.

I am neither in temple nor in mosque; I am neither in Kaaba nor in Kailash; Neither am I in rites and ceremonies, nor in Yoga and renunciation.

If thou art a true seeker, thou shalt at once see Me; thou shalt meet Me in a moment of time”

Den Gud som periodvis kan vara frånvarande, för att sedan komma tillbaka, tycks dock vara den som intresserar Halldorf. Han pratar i Expressen om en Gud som kan mätas, studeras och göras synligt genom ”Sociologiska studier av religionernas samhällsbidrag, historiska undersökningar av väckelse och demokrati, och så vidare”.

Halldorf välkomnar således en diskussion om Gud inom den binära variabeln ”finns – finns inte”, och kliver därmed huvudstupa in i den återvändsgränd där det senaste seklets svenska religionsdebatt utspelat sig.

Det är den typen av ofruktbar diskurs en annan samtida uttolkare av det kristna budskapet och traditionen, Jordan B Peterson, konsekvent vägrar delta i, när han på frågan om han tror på Gud listigt svarar att han agerar som om Gud finns.

Något egentligt samtal om Gud eller andlighet i en vidare bemärkelse har boken följdriktigt heller inte lett fram till. Vad vi däremot sett är en politisk diskussion, där kulturella uttryck av typen liberalismen jämförts med de religiösa samfundens gemenskap, ritualer, etik, trosbekännelser och traditioner.

Detta har ingenting med en djupare förnimmelse av Gud göra.

Att inte kunna uppleva gudomlighet är en brist som kan jämföras med att inte kunna uppleva musik. Det är omöjligt att förklara vad musik är och hur mycket den kan berika livet för de som på grund av igenslammade hörselgångar inte tagit del den. De som saknar erfarenhet av musik förnekar kategoriskt att något sådant finns. Fenomenet är alltför osannolikt och obegripligt för att kunna existera.

Om man plockar bort erfarenheten av det transcendentala, upplevelsen av det gudomliga, och uteslutande pratar tro och tradition, blir religion som vilken annan kulturell företeelse som helst. I de flestas ögon bara lite mer flummig, barnslig och outvecklad.

Längtan efter Gud och andlig fördjupning väcks inte av böcker som ”Gud: återkomsten”, eller av debatten den lett till. Inte heller av de ”fakta, fakta fakta” Halldorf åberopar. Tvärtom.

Den evigt kärleksfulla och allomfattande intelligens som traditionellt benämnts Jahve, Allah, Brahman, Wakan Tanka, Ka, Tao et cetera, får man leta efter på annat håll.

Denna sublima urkraft, som samtidigt är tillvarons källa, dess struktur och dess fulländning, kan till exempel upptäckas och förnimmas i ravedansens trancetillstånd, i rockkonsertens extas, i den schamanledda ayahuasca-ceremonin, i nära döden upplevelsen, i den djupa sorgen vid en nära anhörigs bortgång, i blicken från ett nyfött barn, i förälskelsen, i orgasmögonblicket, i vårens första fågeldrill efter en skoningslöst hård vinter, i Leonard Cohens låttexter, i Andrej Tarkovskijs filmer, i känslan av tacksamhet över att få vara med om livet.

Eller varför inte i Rebecca Solnits nytolkning av Fader Vår.


Mother's prayer :

our mother who art underfoot,

hallowed be thy names, thy seasons come,

thy will be done,

within us as around us,

thank you for our daily bread, our water, our air,

and our lives and so much beauty;

lead us not into selfish craving and the destructions

that are the hungers of the glutted,

but deliver us from wanton consumption

of thy vast but finite bounty,

for thine is the only sphere of life we know,

and the power and the glory, forever and ever,

amen


Den som vill utmana de sekulära tänkarna måste börja och sluta i den personliga upplevelsen. Där och bara där kan ett närmande till Gud äga rum. De sekulära tänkarna kommer att vinna varje debatt som rör sig inom deras antagande om hur verkligheten är beskaffad: den filosofiska materialismen. Accepterar man deras grundpremiss blir ateismen den enda sunda, rimliga och logiska hållningen.

Den andliga/gudomliga dimensionen går inte att "förstå", i ordets vanliga mening. Den existerar bortom alla begrepp och föreställningar. Inte minst bortom begreppet ”tro”. Det går inte att närma sig den rationellt eller logiskt. Fakta har inget med den att göra.

Och sådant behövs inte heller. Vad det i stället handlar om är att överlämna sig till livsmysteriet, i någon sorts paradoxal, orealistisk och kanske till och med omöjlig tillit. Den typen av tillit Jesus talar om i Matt 6:28-34:

»Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.

Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna?Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de? Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd?

Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne? Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?' Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta. Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.

Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.»


images

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar