Till alla misslyckade elever, skol drop-outs och misfits i största allmänhet

Thomas Mann som fick Nobelpriset i litteratur beskrev sin skoltid  som “andefattig och meningslös”. Den store indiske diktaren Tagore (även han nobelpristagare) hoppade av skolan vid tretton års ålder eftersom han vantrivdes så fruktansvärt. ”Jag var lycklig nog att kunna befria mig ur dess grepp innan den drivit mig över vansinnets gräns”. Gandhi sa att skoltiden var den olyckligaste perioden i hans liv, att han inte orkade med lektionerna och sällan tyckte om sina lärare. Han ,menade att han förmodligen hade klarat sig bättre om han sluppit skolan helt och hållet.

Den norska författarinnan Sigrid Undset konstaterade: ”Jag avskydde skolan av hela mitt hjärta. Jag tänkte inte låta mig kvävas utan ansträngde mig medvetet för att tänka på annat under lektionerna”. Fysikern och nobelpristagaren Richard Feynman kallade sin första skoltid för “en intellektuell katastrof”. Den firade skådespelaren och regissören Kenneth Branagh var så rädd för skolan att han som elvaåring försökte bryta ett ben genom att kasta sig ner för en trappa bara för att slippa gå dit. Senare blev han sittande på sitt rum försjunken i sina böcker.

Den tyske filmregissören Rainer Werner Fassbinder kunde helt enkelt inte vistas bland vanliga barn och blev till sist placerad i en Waldorfskola. Jackson Pollock som visade samma suveräna likgiltighet för skolarbetet som för den gängse klädsmaken blev relegerad från Los Angeles high school. John Lennon blev portförbjuden redan på sin lekskola.

När den engelske poeten Robert Browning  var i åttaårsåldern sändes han iväg till en internatskola. Vistelsen där var så deprimerande att han valde ut en stor tank av bly som fanns på skolan till sin begravningsplats. På utsidan fanns reliefen av ett människoansikte. Han föreställde sig att ansiktet var hans egen dödsmask. Gång på gång drog han händerna över ansiktet samtidigt som han upprepade: ”Till minne av den olycklige Browning”. Vad undervisningen beträffar sa Browning att han inte lärde sig ett enda dugg.

Den originelle författaren Paul Bowles kom inte överens med sin nya fröken miss Crane. Han ogillade hennes auktoritära metoder, han vägrade bestämt att delta i den gemensamma sången och för att hämnas satte han i system att utföra i hans ögon meningslösa uppgifter utan att egentligen göra dem. Han löste uppgifterna perfekt men skrev ner alltsammans baklänges. Tonsättare Edvard Grieg sa: ”Skolan utvecklade bara mina dåliga sidor och lämnade allt gott orört”. Thomas Edison konstaterade: ”Jag tillhörde alltid de sämsta i klassen”.

Lysande författare som Stephen Crane, Eugene O'Neill, William Faulkner och F Scott Fitzgerald körde alla i olika ämnen under sin collegetid. För författaren Ellen Glasgow som skrivit On Barren Ground och belönats med Pulitzerpriset var skolan ”outhärdlig”. Paul Cézanne blev inte antagen vid konstskolan i Paris. Marcel Prousts lärare ansåg att hans uppsatser var dåligt genomtänkta och Emile Zola blev underkänd i ämnet litteratur, liksom i tyska och vältalighet.

Om sin tid på mellanstadiet skrev Albert Einstein: ”Jag fann mig i alla möjliga typer av bestraffningar hellre att lära mig rabbla meningslösa ramsor utantill”. På lågstadiet hade han inte gjort större väsen av sig och  läraren hade kallat honom en trög och enfaldig natur.

Den världsberömde bakteriologen Paul Ehrlich blev befriad från uppsatsskrivning på grund av sin ”uppenbara olämplighet”.  Tonsättaren Puccini blev ständigt kuggad. Under sin studietid vid Harvard uteblev Gertrude Stein från sin slutexamen. Anton Tjechov vägrade att läsa klassiska språk, och blev kuggad två gånger när han skulle ta sin skolexamen. Nederlaget i skolan gav honom mardrömmar. Livet ut fortsatte han att drömma mardrömmar om lärare som försöker komma åt honom. Pablo Picasso som aldrig lärde sig att rabbla alfabetet utantill fick sluta skolan redan när han var tio år gammal eftersom han styvnackad vägrade att göra någonting annat än att måla. 

Till sist Woody Allen: “Jag intresserade mig för allting, utom för vad lärarna sa”.

Ur boken Cradles of Eminence, som redogör för sjuhundra berömda personers barndom och skolgång. Tre femtedelar av dessa framstående individer hade stora problem i skolan.

Vilka slutsatser drar vi av det?