När jag var fjorton var det spännande och lite farligt att röka. Med en cigarett i mungipan var jag cool. Med en cigarett i mungipan kände jag mig häftig. Jag upplevde förbrödring med andra som var lika tuffa. Tillsammans i rökrutan utmanade vi inte bara lärarna och rektorn, utan rentav självaste döden.
Förebilderna fanns bland skådespelare, poeter och självförbrännande rockartister. Som rökare var man ingen mes. Man var någon som trotsade vuxenvärldens förmaningar och påbud. En rebell som hånflinade åt plugghästar och sportfånar.
Rökning som ett kulturellt och socialt fenomen har sedan dess helt ändrat karaktär. Tidsandan är en annan. Marlboromannen fungerar inte längre som markör för rebellanda och frihet. De som fortfarande röker 2019 är inte de häftiga och karismatiska Keith Richards-typerna. (Keith kommenterade nyligen sitt rökande med orden: ”I realised it’s just a useless habit").
Rökaren är i dag en löjligt omodern figur. Och tro mig, hans hjältestatus kommer inte tillbaka.
Många har dock inte greppat att nikotinbruk inte har samma romantiska skimmer kring sig som det en gång hade. I det nya förbudets kölvatten lägger vuxna människor stolt upp bilder som visar att de minsann röker cigaretter, och tänker fortsätta med det. Det skrivs omåttligt fåniga artiklar i kvällspressen av folk som berättar om hur mycket rökningen tillfört i deras liv och hur de står upp mot moralister och förbudsivrare. Genom självskadebeteendet halsbloss tänker de göra kraftfullt motstånd!
Man har inte inte insett att cigarrettrökning i dag är obetydligt häftigare än att lägga in en prilla eller tugga nikotintuggummi.
De som så önskar kan givetvis protestera mot det nya rökförbudet. Men vill man stå upp mot myndigheter, förbudsmentalitet och inskränkthet i största allmänhet måste man i dag prestera något betydlig djärvare än att röka vita Prince på en uteservering.
