Occulture: esoteric conference Berlin – del 1

Eventet jag är i Berlin för att övervara, eller kanske rentav överleva, heter Occulture: esoteric conference. (Ockult betyder dold, esoterisk betyder inre).

Trots att jag uppnått mogen ålder och sedan barnsben varit intresserad av ämnet i fråga så är det min allra fösta ockulta konferens.

I en podcast förklarade arrangörerna att konferensen inte hade kunnat genomföras utan internet, och att det därför inte var möjligt att arrangera något liknande för säg 10 -15 år sedan. Där finner vi alltså en förklaring till att jag först nu får möjlighet att kliva ut ur den ockulta garderoben.

Arrangörerna berättade också att de snarare än en konferens ser det hela som en festival. Utöver sedvanliga föredrag och paneldiskussioner kommer man att tillhandahålla såväl konstinstallationer, dansuppvisningar och ritualer som livemusik och dj-set.

Men erbjuder över sjuttio programpunkter under rubrikerna: performance, lecture, art, workshop, ritual, film, VR, divination och sanctum.

En konferens eller festival av denna typ framstår givetvis för de flesta som omåttligt obskyr och flummig. Kanske rentav löjlig. Eftersom intet kosmiskt är mig främmande besväras jag själv inte av sådana invändningar.

Ockultism och esoteriska företeelser är för mig en sorts konst. Eller kanske snarare en sorts poesi. Det hela handlar inte om huruvida magi, astrologi, divination, ritualer och tarot eller vad det vara må, fungerar eller ej (även om jag inte utesluter att de faktiskt gör det). I stället innebär dessa praktiker helt enkelt ett poetiskt sätt att se på världen, som stimulerar och berikar mig.

Jag väljer att förhålla mig till verkligheten som vore den ett konstverk vars mening jag kommit hit för att försöka begripa. Det finns en intention, en konstnär bakom verket, och anstränger jag mig tillräckligt kan jag erfara dess mening. I den processen är de verktyg jag ovan nämnt användbara.

En esoterisk festival med ockulta inslag är för mig en upplevelse närbesläktad med att möta en installation på ett konstgalleri. Det är ungefär samma områden i mig som aktiveras, samma känslor som väcks, samma tankar och reflektioner som dyker upp. 

Jag konfronteras med samma provokation, samma förvåning och samma njutning inför det faktum att någon vågat tänja gränserna så till den grad att våra mest grundläggande och godkända antaganden om hur livet och verkligheten är beskaffad ifrågasätts i grunden. 

Någon har lämnat tv-soffan, de vardagliga väderlekssamtalen och inte minst det evinnerliga politiska tjafset, och huvudstupa begett sig ut i kosmos, utan vare sig syrgastuber eller rymddräkt. Någon har med risk för att bli utskrattad och utfryst vågat lämna flocken för att följa sin inre övertygelse.

Konferensens huvudtalare är Gary Lachman. Efter att på åttiotalet varit gitarrist i pop-gruppen Blondie sadlade han om och blev historiker, med fokus på västerländsk esoterik. Han har skrivit böcker om bland andra Swedenborg, Rudolf Steiner, Jung och Madame Blavatsky.

Jag har bokat tid för en podcast intervju med Gary på söndag morgon och håller som bäst på att skriva ned stolpar inför det samtalet.

Garys senaste bok heter Dark Star Rising: Magick and Power in the Age of Trump. Den ställer frågan om det var praktiserande av magi som delvis hjälpte Donald Trump till makten. Det fanns och finns grupper och hemliga sällskap som med hjälp av ockult metodik på ett konkret, medvetet och genomtänkt sätt agerar för att främja Trump och det han står för. De är övertygade om att deras metoder fungerar.

Trump själv är en varm anhängare av det som kallas new thought, en ide som enkelt uttryckt går ut på att man genom att fokusera sina tankar och intentioner anser sig kunna påverka materiell verklighet. Detta förhållningssätt kan förklara Trumps allmänt bisarra beteende och inte minst hans halsstarriga hävdande av det som kallas alternativa sanningar. 

Trump konstruerar sin egen verklighet och förväntar sig att världen ska rätta sig efter den. Det går inte att överbevisa honom genom argument eller få honom att ändra riktning  genom att påvisa hårda fakta. Lachman konstaterar att Trump, förmodligen utan att själv veta om det,  agerar som en kaos-magiker.

Det vanliga i politiska sammanhang är att man avläser verkligheten och rådande förhållande utifrån statisk och redovisad forskning, och att man låter dessa data styra och begränsa ens ambitioner. Man så att säga rättar mun efter massäcken. Trump fungerar inte så. Han avser att skapa sin egen verklighet. Han är inte intresserad av hur det egentligen ligger till. Han vill veta hur långt han kan komma genom att driva sin egen vision och vilja.

Tar men ett steg till hamnar man i ett magiskt och förmodernt förhållande till verkligheten. Du låter dig inte begränsas av världen så som den ter sig utanför dig själv, utan strävar efter att med hjälp av ritualer, invokationer och ceremonier ändra den så att den motsvarar dina önskemål.

Man kan sucka och skaka på huvudet inför detta beteende, detta sätt att tänka och agera. Men att metoden hittills har varit synnerligen framgångsrik kan ingen betvivla. Den har fört Trump till jordklotets mäktigaste position, och Gud vet hur mycket längre han tar sig. Så här långt är han en föredömlig ambassadör för new thought.

Lachman menar att Trump bara är toppen på ett isberg, att han är ett symptom på ett genomgripande skifte i västvärlden, och sannolikt globalt. Vi har passerat det han kallar peak-scientism och är nu på väg mot något annat. Oklart vad.

Historikern Jacques Barzuns defenierar begreppet scientism så här: "scientism is the fallacy of believing that the method of science must be used on all forms of experience and, given time, will settle every issue"

I boken Lost knowledge of the Imagination skriver Lachman om hur vårt vetenskapliga tänkande och sätt att se på världen växte fram ur helt andra upplevelser och tolkningar. Kanske är pendeln nu på väg att svänga tillbaka till ett tänkande där verklighetens insida får komma till tals. Ett tänkande som tillerkänner inre subjektiva upplevelser, fantasi, föreställningsförmåga och skenbart irrationella infall lika stor betydelse som verklighetens hårda materiella utsida.

Möjligen har vi nu upplevt och passerat det vetenskapliga världsbildens kulmen, och något nytt bryter fram. Pendeln är på väg att svänga tillbaka. Trump är hittills det mest synliga, och sorgliga, exemplet på detta. Framtiden får utvisa om hans destruktivitet kan balanseras av sundare och mer uppbyggliga krafter.