För varje dag som förflyter blir det allt mer tydligt att mina hurrarop, glädjesprång och dansmoves missförstås och medvetet tolkas illvilligt. När jag nu till min fasa upptäcker att även mina andetag, ögonkast och harklingar skapar polarisering, kränkthetskänslor och hat, inser jag att det enda som återstår är villkorslös kapitulation.
Det står klart att jag hur jag än bär mig åt bidrar till att skapa och upprätthålla ett svavelsyrekok i en häxkittel, där den sjudande brygden ständigt pöser över, rinner ned på den heta spisen och fräsande sprider en outhärdlig stank av oförsonlighet.
Jag ger alltså härmed helt och hållet upp tron på att detta ska bli bättre. Jag accepterar en gång för alla att sakernas tillstånd, så som det ger sig tillkänna via fultolkningar, sarkasmer, cynismer, förhastade slutsatser dragna ur lösryckta sammanhang, pur elakhet och omogna kommentarer skrivna på fyllan, inte kommer att förändras till det bättre.
Trots kapitulationen blir det inte något viftande, varken med den vita-, regnbågs- eller anarkistfanan. Jag lämnar förvisso fronten, men det enda jag visar upp till allmän beskådan är mitt eget nakna, söndergråtna ansikte.
Vad ska jag göra istället? Det är givetvis en berättigad fråga.
Svaret är: jag ska resa långt bort. Långt, långt bort till ett land där jag inte bidrar till att ytterligare förpesta en redan till outhärdlighetens gräns förgiftad atmosfär. Där jag rannsakas rättvist, där mina medmänniskor självmant avlägsnar sina ögonbjälkar, där man förstår innebörden av ordet snäll.
Ett land där medborgarna som ett inre själsligt tillstånd permanentat den sortens andliga impuls som fick första världskrigets soldater att i december 1914 lägga ned vapnen, lämna skyttegravarna och fira jul tillsammans.
I det landet ska jag efter bästa förmåga lyssna, trösta, torka tårar och plåstra om. Jag ska dela ut tusenlappar, avlägsna irriterande eksem, leda hem bortsprungna hundar, rädda katter som klättrat för högt i träd, polera fredsprispokaler och strössla med komplimanger.
Jag ska dyrka upp reglade gallergrindar och lotsa ålderstigna fotgängare genom livsfarliga trafiklabyrinter. Allt detta helt utan hänsyn till mig själv, utan att sträva efter personlig vinning, framgång och berömmelse.
Sedan ska jag lägga mig ned och sova väldigt länge. När jag vaknar kommer världen att vara vacker, frisk, fredlig och översvämmad av dansande primadonnor, ivrigt uppvaktade av Leonard Cohen-liknande gentlemen.
