Jag tycker mig bestämt ha sett detta förut. För det kan väl inte vara något jag drömt? En ny ledare. Som ska förverkliga drömmar. Som ska förändra allt till det bättre. En ny ledare som hoppet kan projiceras på.
Det funkade inte förra gången. Eller gången dessförinnan. Men DEN HÄR gången är det annorlunda. Den här gången är det verkligen ‘a change we can believe in’.
Fast ändå inte. Någonting har hänt. Hur mycket frustande förhoppningar som än vill ut så tycks det vara svårt för de flesta att se denne grånade och halvsenile 78-åring som Frälsaren. Så upp ur bakfickan hoppar Kamala Harris! Hon är ung, pigg och kraftfull. Det blir nog hon som …
Någonting har hänt. Luften tycks ha gått ur hela projektet. Alla spelar pliktskyldigt sina roller, men det verkar inte som man själv längre tror på skådespelet som framförs. Man tycks inte ens ha klart för sig om det är en fars eller en tragedi.
Bush d ä banade väg för Clinton som banade väg för Bush d y som banade väg för Obama som banade väg för Trump som banade väg för Biden.
De båda lägren har i alla fall fått turas om att hojta, heja och hoppas. Alltid något. Det kanske är det som är demokrati?
I detta drama, som hade sina dramatiska och komiska poänger medan det pågick, det ska erkännas, i detta drama har nu den feta damen sjungit klart. Applåderna har tystnat och publiken lämnat salongen. Dags alltså för ridå.
