fredag 8 januari 2021

USA-valet och västvärldens framtid - the winner takes it all?


Var det ett kuppförsök? Och var det i så fall planerat? Och i så fall - av vilka, var och när? Vad kommer att hända med den amerikanska demokratin? Blir det Kamala Devi Harris som räddar nationen när Biden trillar av pinn? Och hur många änglar kan egentligen dansa på en nålspets?

Med andra ord: Oavsett om vi förstå det eller inte, så är det formidabla kaos som pågår i USA ett faktum. Det är något vi måste förhålla oss till. Att i det här läget vända bort blicken och slå dövörat till tror jag inte särskilt många klarar av. 

Drygt 70 miljoner amerikaner röstade på Trump, fler än någon annan sittande president någonsin. Enligt Galupp är Trump USA,s most admired person 2020.  Många inom polisen och militären är trumpsupporters och många av dem är övertygade om att Biden vann valet genom fusk. 

Den här gången var de inte tillräckligt många för att en kupp skulle kunna genomföras. Men hade den kritiska massan funnits så hade kuppen varit ett faktum. Även om ingen i förväg planerat den i detalj.

Noterbart är att det var först när det visade sig att detta eventuella kuppförsök misslyckats som Trump gick ut och bad ockupanterna lämna Kapitolium.  

Det vi hittills sett är sannolikt endast slutet på början. 

Devi betyder för övrigt gudinna på hindi, och skrivs så här:  देवी

Gary Lachman, som skrivit boken Dark Star Rising: Magick and Power in the Age of Trump, noterar:

The demagogue's absolute certainty in his judgement radiates out to his followers and puts them in a kind of ecstatic trance, temporarily lifting them beyond themselves, providing a release from the limitations of all conventional restraint.


 Scott McKeown skriver så här på facebook:

1) According to the results of a respectable poll, a plurality of Republicans approves of the violent, lawless storming of the Capitol. (Kristallnacht)
.
2) Most Republicans in the House of Representatives, by a 2 to 1 margin, voted AFTER the siege of the Capitol to overturn the vote of the people.
.
3) Donald Trump is the most admired person in America, according to the just-released 2020 Gallup Poll, which has been running this poll since 1948. (Der Fuhrer).
This illustrates how America is closer than we may want to think to accepting authoritarian fascism.
.
Parallel universe false information and conspiracy culture is largely creating this reality.
.
We are deluding ourselves if we think this is over. Despite the momentary dominance of Democrats, we no longer have the luxury of not organizing politically to stop fascism from taking over in our own country.
Och så här kan det se ut när en trumpanhängare på facebook säger upp bekantskapen med någon som inte köper den trumpska verklighetsbilden:
“We all have to choose a side and you’ve chosen yours. The radical left is destroying this country. It’s burning buildings. It stole an election. I will always respect you, we’ve had a long road together, but you’re on the wrong side of history. That’s your choice. I can no longer have people unwilling to face the truth in my life, that our democracy is being destroyed. It’s too toxic. That’s on me not you.  
I want my grandchildren to know that their grandma fought for the American way of life and didn’t compromise her values just to make others comfortable. I’m fighting to keep our real, true last American President in office. My friends need to reflect my values and my mission. I will pray for you because you are well intentioned but lost. I’m afraid for you. A storm is coming and you don’t see it. Patriots are not staying silent and peace will not fix this problem. Only action by Patriots willing to stand up.”


Här står vi alltså, med skägget i brevlådan, tillsammans inkarnerade i denna skrämmande och märkliga tid. Vem som när slutstriden är över ställt sig på the right side of history återstår att se. Men som alltid kommer det att vara segrarna som skriver historieböckerna. 

Många kloka personer försöker resonera om och teoretisera kring det som pågår. Men hittills har vi inte sett någon som på ett heltäckande sätt har kunnat förklara vad det är vi är med om. 

Paralleller till diverse historiska epoker dras, filosofer, levande och döda, citeras och den ena boken efter den andra som sägs klargöra samtidens skeenden presenteras. Vårt behov av att lägga ett raster i form av en bok, en tidsepok eller en idé över verkligheten för att vinna en stunds lindring har nog aldrig varit större. I tron att vi funnit en karta, eller åtminstone ett kartfragment, greppar vi den analys som råkar var på modet, och får med hjälp av den en tillfällig respit från en verklighet som blir allt mer obegriplig.

Fakta i målet är att alla tidigare begrepp och förklaringsmodeller förlorat sin användbarhet. Ingen vet längre vad liberalism, konservatism och socialism betyder. Eller för den delen Gud. Kompassnålen snurrar vilt och kartan stämmer inte med terrängen.

Nationalism, tribalism, auktoritära ledare, sinnessjuka konspirationsteorier och helgonförklarade barn. Facebook- och twitterflöden som översvämmas av evighetslånga käbbeltrådar. Alltihop har börjat likna Mormors lilla kråka. Som inte hade nån som körde, som slank hit och dit och som till sist for ner i diket. 

Ingen vet hur djupt det dike vi är på väg mot är, men mycket tyder på att vi närmar oss en avgrund lika skrämmande som Tolkiens domedagsklyfta.

Jakten på någon eller något som lyfter samtidens tendenser till den aha-nivå där ett större mönster urskiljs blir allt mer desperat. Trots att vi stirrar och stirrar förvandlas aldrig den där bilden med små punkter till något begripligt.

Orsaken till detta är att en sådan övergripande förståelse inte längre är möjlig. Insikten om att det inte finns någon större förklarande bild är den större förklarande bilden. Allt sökande efter mönster, modeller, värdesystem, teorier och metafysiska överbyggnader är blott och bart ett fåfängt famlande efter trygghet, i en tid där ingen sådan står att finna.

Det rådande tillståndets polarisering, hat, illvilja, lealöshet och ledare helt i avsaknad djupare visdom, allt detta är en eskalerande process. Politik i allmänhet, och USA-valet i synnerhet, är bara toppen på isberget, alltså tillståndets synliga del. Det som pågår under ytan är inget som media eller opinionsinstitut rapporterar om. Dessa ger oss en grovhuggen, förenklad, förutfattad och mycket begränsad bild av verkligheten. Allt för ofta förväxlar vi den bilden med verkligheten som sådan.

Politik är ett ytfenomen. Det som blir synligt på den nivån har sedan länge förberetts och etablerats i det kollektiva djupet. Kampen mellan Trump och Biden, godhet och ondska, vänster och höger pågår inom var och en av oss. 

(Den riktigt intressanta och svåra frågan är varför verkligheten/naturen/samhället/politiken till synes presenterar sig i form av polära motsatspar. Vilka vägar de krafter tar som ser till att balansen inte rubbas. Och var vi själva som individer befinner oss i denna dynamiska process.)

Trump är inte orsaken till sakernas tillstånd, han är ett av symptomen.      

Det finns de som pratar om ett gudsformat hål i vår civilisation, ett hål som blir större för varje dag. Tanken går ut på att vi befinner oss i glappet mellan ett föråldrat

metafysiskt system och något nytt och okänt. Något vi tillsammans måste konstruera, definiera, acceptera och ta plats i. Som en rymdfarkost (eller kanske rent av en ark?), vars destination är obekant, men som vi för att överleva måste kliva ombord på.  

Om de idéer som håller ihop en civilisation är som vattnet fisken simmar i, som fisken inte ser, så är vårt vatten på väg att dunsta bort. Där ligger vi, sprattlande på de nakna klipporna, finner kanske tröst och en gnutta hopp i en kvardröjande vattensamling – en ny bok, en fyndigt formulerad debattartikel, en gammal sliten teori, nödtorftigt lappad och lagad. Men strax är även den pölen borta.

Den västerländska civilisationen börjar alltmer likna den flygande holländaren, ett spökfartyg som några påstår sig ha sett, men som de flesta tvivlar på existerar. Som en hägring, en vandringssägen.

Den förändring vi genomlever är dramatisk och genomgripande. Vi tycks endast ha att välja mellan det kaos som uppstår när man bygger upp något nytt, och det kaos som uppstår när man desperat klänger sig fast fast vid något föråldrat.

Att söka tröst och färdriktningsråd hos Marx, Nietzsche, Martin Hägglund, Jordan B Peterson eller Slavoj Žižek, för att ta några exempel ur högen, är en sorts

självbedrägeri. Den som vill se dagens verkligheten i vitögat måste göra sig av med all förförståelse och placera spelpjäsen på ruta ett. För att därefter, vidöppen och vapenlös, röra sig in i framtiden, ett ödesmättat tärningskast i taget.

Det kan inte uteslutas att polariseringens  hat och oförblommerade oförsonlighet mynnar ut i en våldsam urladdning. Denna kan utspela sig på makronivå - det finns de som på allvar pratar om möjligheten att USA står inför ett inbördeskrig. Men mer sannolikt som den typ av våld vi såg vid Kapitolium, och det vi sett i vissa amerikanska städer. 

När hatet, rädslan, hämndbegäret, frustrationen och förvirringen stegrats till outhärdlighetens gräns kulminerar dessa krafter och söker sig en form. Man kan se denna process som en sorts naturlag om man vill. Spänn en båge till det yttersta, och du kommer att ångra att du inte slutade i tid, står det i en av världens förnämligaste visdomsböcker, Tao te Ching.

För de som vänder aggressioner inåt kan tidsandan snarare gestalta sig i form av depression, en känsla av vanmakt och bristande livslust. Känslor som hanteras med hjälp av antidepressiv medicin, droger, pornografi, online-spelande, konsumtion, folköl.

Samtidens ödesfrågor och ångesten de väcker projiceras nu på det drama som är det amerikanska presidentvalet. Som om utgången av den processen vore avgörande för hela den västerländska civilisationens framtid. 

Många tycks tro att världen återgår till ett normaltillstånd när Biden tar över. Att allt i stort sett blir som det var förr. Medborgarna återfår förtroendet för media, fake-news försvinner, QAnon tynar bort och klimatkampen hamnar överst på agendan. Så snart ett coronavaccin är testat och godkänt så låter alla sig glatt vaccineras.

Vad man glömmer är att den anda, de åsikter, attityder och det tänkande Trump-sympatisörerna omfattar inte plötsligt försvinner för att han förlorat valet. Vad händer med det hopp som många ställt till Trump och hans löfte om att göra USA stort igen? Att skapa jobb, trygghet och en känsla av stolthet över att vara amerikan? Vad händer inuti Trumpväljarna? Vilken form kommer deras besvikelse att ta sig?

Eftersom den handlar om så mycket mer än personen Trump, så är Trump-eran långt ifrån över. Trots att Biden nu är president elect

Oraklet i Delfi sa att Sokrates var den visaste av alla, eftersom han visste att han inte visste. Och den moderna vetenskapens främste teoretiker, Karl Popper, lär mot slutet av sitt liv ha konstaterat: ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet, om ens det”. 

Det krävs ett dödsföraktande mod för att klara av att leva i det tillstånd som denna insikt leder till. Men det tycks vara den uppgiften ödet ålagt oss.

Snakes are coiled upon the granite.
Horsemen ride into the west.
Moons are rising on the planet 
where the worst must suffer like the rest. 

Pears are ripe and peaches falling. 
Suns are setting in the east.  
Women wail, and men are calling  
to the god that's in them, and to the beast. 

Love is waiting for a lover.  
Generations kneel for peace.  
What men lose, Man will recover   
polishing the brains his bones release. 

Truth conceals itself in error.  
History reveals its face:  
days of ecstasy and terror  
invent the future that invents the race. 

Donald Lehmkuhl  (c) October 1974 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar