söndag 31 oktober 2021

Var Vilks konstprojekt en form av zen-buddhism?



Jag fick möjlighet att intervjua Lars Vilks i min podcast några månader före hans död. Jag valde avsiktligt att undvika rondellhunden och konflikten den skapat, då detta ämne redan stötts och blötts tillräckligt. Jag ville fokusera på Vilks tänkande, hans världsbild och hans drivkrafter som människa och konstnär. Jag mötte en kreativ, nyfiken, öppen och varm person. Detta var ingen bråkstake, ingen person som provocerade för provokationens skull. 

 

Vilks pratade bland annat om sitt intresse för zen-buddhism, och relaterade en zen-buddhistisk så kallad koan:

 

En ko kommer flygande. Den flyger in genom ett fönster. Hornen kommer in, huvudet kommer in, kroppen och benen kommer in. Men svansen kommer inte in. Varför?

 

En koan är en gåta som zen-mästaren presenterar för lärjungen. Koanen kan inte lösas med hjälp av intellektet. Avsikten med den är att sätta lärjungens vanetänkande och begreppsbildande aktivitet ur spel, och därigenom bereda lärjungen möjlighet att urskilja verklighetens sanna natur, bortom språk, kategorier och ideologi.

 

Vilks drog paralleller mellan zen-buddhism och den processkonst han utövade. De reaktioner som uppstod runt hans verk kallades sociala skulpturer, och var en del av verken. Processerna pågick lika mycket i människors föreställningsvärld som i den yttre världen. Intellekt, logik och tolkningar fick stå tillbaka för verkens egen inneboende kraft. Varken Vilks eller någon annan kunde på förhand veta hur konstverken skulle utvecklas, vilka vägar de skulle ta. Vilks följde med dem dit de förde honom.

 

En av zen-buddhismens grundtankar handlar om att låta tillvaron ha sin gång. Att tona ner egots önskningar om hur livet borde se ut, och motståndslöst följa med i dess spontana rörelse. Vad än livet ställer dig inför, så accepterar du det. Denna hållning utövas parallellt med ett djupt medlidande med alla levande och kännande varelser.

 

För den som vill förstå Vilks agerande blir hans intresse för zen en viktig pusselbit. Att han tillämpade denna visdomstraditions metoder står klart. Tillspetsat skulle man kunna säga, att när Vilks följde med rondellhunden till Pamela Gellers SION i New York, så var det en zen-inspirerad aktion.

 

Vilks kritiker, med Göran Greider i spetsen, hävdar att Lars Vilks var politiskt omedveten, att han var fast i sin konstbubbla. Men det är snarare Greider som är omedveten om de andliga och filosofiska traditioner ur vilka Vilks hämtade näring, inspiration och vägledning. Greider är fast i sin politiska bubbla. För den som uteslutande ser världen politiskt blir den zen-buddhistiska hållningen obegriplig. Politik är själva verkligheten. Det behövs ingen processkonst eller koaner för att blottlägga den. Den politiska människan förstår inte en livsstrategi som går ut på att iaktta och acceptera tillvaron, utan ambitionen att vilja förändra den.

 

I Expressen skriver Greider: “Hans samröre med extrema högerkretsar var verkligen besvärande och han hade svårt att svara på varför han beblandade sig med dem”. I själva verket svarade Vilks gång på gång, men Greider förstod inte svaret.

 

Man kan fråga sig varför Vilks inte föll till föga. Hur svårt hade det varit att ta avstånd från till exempel organisationen SION? Svaret är att om Vilks gjort det hade han svikit och förminskat inte bara sig själv, utan även de idé- och tanketraditioner som hans konstutövande vilade på. Så länge denna insikt saknas hos de som fördömer honom, kommer han att i deras ögon framstå som en samvetslös svikare i den rättfärdiga kampen mot mörkrets makter.

 

Vilks hade inga svårighet med att föra politiska resonemang. Men han hade ingen politisk agenda. Den värld han undersökte var mycket större, rikare, brokigare och mer komplex än den som uteslutande består av en kamp mellan fascister och socialister, kapitalägare och arbetare, onda och goda.

 

Detta innebär också att Moderna museets överintendent Ørskou har fel när hon i Sydsvenskan slår fast: “Det är bortom allt tvivel att teckningarna görs som en medveten provokation med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi.” Uttalandet bottnar i en snäv, personlig och politiskt färgad tolkning av verket.

 

Alla som tagit del av Vilks eget resonemang om sitt konstnärskap, vilket knappast kan vara oväsentligt i sammanhanget, vet att han drevs av en ärlig och uppriktig vilja att utforska och på djupet förstå komplicerade sammanhang. Inte bara när det gällde religion och yttrandefrihet. Han närmade sig verkligheten med ett bredare och betydligt mer mångfacetterat anslag, än den enkelspåriga och polariserande politiska diskurs som hans kritiker gång på gång försökte, och fortsätter att försöka, tvinga in honom i. 


Relaterat: 

Stina: Du ser inget problem med att du får en stämpel när du gör sådant här? Många betraktar ju dig i dag som sverigedemokrat, rasist eller ännu mer åt extremhögerhållet.

Lars: Det är ju så, betraktaren får forma sin mening, konstnären kan inte hindra det. Huvudsaken är, och det är en viktig poäng, att du inte låter dig dras in i någonting. Men jag tror att jag är resistent mot det. Jag ser ju allt som ett fenomen.

Ur Stina Oscarsson intervju med Lars Vilks i SvD

Relaterat 2: Zen + konceptkonst


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar