tisdag 28 december 2021

Det banbrytande teleskopet James Webb


Så skickas alltså “det banbrytande teleskopet James Webb” ut i världsrymden. De vetenskapstroende världen runt samlas för att via skärmar i direktsändning uppleva den rituella uppskjutningen.

Med sin stora guldpläterade spegel ska teleskopet fånga miljarder år gammalt stjärnljus. Och jag undrar i mitt stilla sinne: Vad ska vi göra med detta uråldriga stjärnljus? Kanske hade den guldpläterade spegeln gjort bättre nytta om den riktats mot oss själva?

Med tanke på vad som står på spel förstår jag inte hur mänskligheten med jublande entusiasm kan ägna sig åt denna typ av “mer av samma”. I det läge vi befinner oss borde vi applådera en annan typ av projekt, andra processer, andra initiativ, andra insikter. Helt enkelt därför att sådana är nödvändiga om vi vill överleva. Men det materialistiska mörkret skall tydligen breda ut sig tills vi når kvävningsdöden.

James Webb-projektet vilar på tanken att universum och livet har uppkommit av en slump och fungerar enligt tillfälligheternas binda spel. Vi är avskilda från det universum vi studerar, inte en del av samma process. Vi ställer oss vid sidan av universum, och iakttar det som om det vore en jättelik komplicerad maskin. Studerar vi maskinens muttrar och kugghjul tillräckligt länge och med tillräckligt raffinerade instrument så kommer vi att förstå hur den fungerar, vad som får den att röra sig och, inte minst viktigt, hur den startade. Det hela påminner om när ett barn plockas isär ett leksakspiano, för att försöka hitta musiken inuti det.

Denna ideologi, denna bild av hur livet och universum fungerar är destruktiv och farlig. Den kommer att leda till vår undergång. Om inte detta tänkande lämnar plats för en holistisk syn, där livets osynliga/andliga dimension finns med, så kommer nedräkningen mot apokalypsen att fortsätta med oförminskad hastighet.

Den uppenbara frågan, som inte ställs men som borde ställas, är denna: Hur stort kommer nästa teleskop att vara och hur långt ifrån jorden ska det skickas ut? Hur mycket skall instrumenten förfinas innan vi når den kunskap, insikt och förståelse som vi strävar efter?

Många imponeras av den matematiska precisionsförmåga och hantverksskicklighet som ligger bakom projektet. Det är förvisso ingen barnlek att åstadkomma något sådant.  Men jämfört med de verkligt stora problemen som mänskligheten brottas med är detta inte särskilt komplicerat. Jag syftar på den globala uppvärmningen, massutrotningen av arter, svält, krig och tortyr. Och inte minst vetenskapens allra mest komplicerade gåta, den som benämns the hard problem of consciousness.

Frågan om liv på andra planeter, som teleskopet delvis ska kunna hjälpa till att besvara, vilar också den på ett felaktigt grundantagande. I själva verket är allt är levande. Vi har helt nyligen börjat inse vilken intelligens som träd besitter, hur de hjälper varandra, hur de kommunicerar, att de kan minnas. Flera anmärkningsvärda experiment har visat att svampar fungerar som individer, fattar beslut och besitter inlärningsförmåga. Dessa fynd placerar den mänskliga livsupplevelsen i ett medvetandespektrum, som sträcker sig över hela den naturliga världen, ja sannolikt hela universum. När ska vi börja kommunicera med träden? När ska vi börja kommunicera med havet, bergen, floderna?

Vi behöver inte leta liv på exo-planeter långt ut i världsrymden. Sådant hör hemma inom science fiction. Det har väldigt lite med liv i egentlig mening att göra. Den sortens tänkandet fullföljer endast det mycket ofullständiga materialistiska synsättet på vad liv, medvetande och intelligens är.

Själv kan jag inte utesluta möjligheten att det finns livsformer runt omkring oss, som vistas utanför det frekvensområde våra vardagliga sinnen förmår uppfatta. Helt nära, men i en osynlig värld som vi inte har direkt kontakt med. Livsformer vars existens vi bara ibland kan ana, som möter oss i schamanritualer, transtillstånd, psykedeliska droger och drömmar. Eller på nykter kaluv, i en extraordinär uppmärksamhetsförflyttning.

Hur vore det om vetenskapen försökte få kontakt med dessa entiteter? Om man investerade samma tid, kraft och pengar på att utforska det som David Abram kallar the more than human world? Men, nej, det är omöjligt, för en sådan idé ryms inte i det materialistiska paradigmet. Detta betraktas som något omöjligt, som pseudovetenskap, som vidskepelse, som något vi lämnat bakom oss på historiens skräphög.

Kanske är det just en levande kontakt och kommunikation med denna osynliga dimension som skulle kunna leda till vår räddning. 

James Webb-teleskopet kommer inte att bidra till människans förståelse av universum, med mindre än att det paradigm som denna förståelse bottnar i förändras i grunden. Om det materialistiska vetenskapliga projektet alls ska ha ett existensberättigande måste det kompletteras med en helt annan syn på existensen, helt andra insikter om vad livet och tillvaron går ut på. En världsbild med plats för det heliga. Som vilar på en grund av gudomlig meningsfullhet.

Det mesta talar dock dessvärre för att det är för sent. Den nuvarande världsbilden, där allt kan mätas, vägas och beräknas matematiskt och där ingen själ existerar, kommer att gräva planeten jordens grav, i form av fler och större partikelacceleratorer, fler och större teleskop, fler och större djurfabriker, förstörda korallrev och skövlad regnskog. Jo, det jag räknar upp här hänger faktiskt ihop, som pärlor på samma paradigm-halsband.


 Vi behöver inte fler jätteteleskop. vi behöver mer av den insikt Alan Watts delar med sig av i detta citat: 

“Du går ut i natten och tittar på stjärnorna, och du inser att de är miljoner och miljoner och miljarder mil bort. Enorma eldsvådor ute i rymden. Och du tänker: Jag spelar väl knappast någon roll i detta drama. Jag är bara ett litet ynka korn på den här konstiga dammplaneten som kallas jorden. Och allt som pågår där ute, miljarder år innan du föddes, miljarder år efter att du kommer att dö, ingenting verkar mer främmande för dig än detta, mer fjärran, mer olikt dig.
Men om du dröjer lite längre under den nakna himlen så kommer du till sist att utbrista: Men … detta är ju jag! Stjärnorna finns i mig, och jag i dem. Samma eld som brinner i dem brinner i mig.
Det är när du ser detta som du vet att du aldrig kommer att dö."