fredag 7 januari 2022

Att erkänna att man gjort Hitlerhälsning

 


Att erkänna att man gjort Hitlerhälsning som ung, full och dum är tydligen det sätt på vilket man nu för tiden visar att man är en riktig människa. Att man har en själ. Raden kulturskribenter som redovisade ett till sympati gränsande överseende med civilminister Karkiainens misstänkta heilande blev lång. Det hela förvandlades till någon sorts kollektivt, offentligt AA-möte: Jag heter NN och jag har också heilat.  

 

Vad ska vi som aldrig har gjort Hitlerhälsning skryta med? Vi som aldrig ens på fyllan känt att det ryckt i högerarmen? Som aldrig varit på fester där det lyssnats på vit maktmusik och som instinktivt la benen på ryggen och sprang för allt vad tygen höll när vi hörde den typen av musik. Som konsekvent undvek människor som uppskattade sådan musik. 

 

Jag växte upp med Beatles. Jag trodde på vartenda ord som John Lennon sjöng i All you need is love. Jag köpte hela paketet som 70-talsandan innebar - fantasin till makten, peace love and understanding, flower power, turn on, tune in, drop out och just All you need is love. Längre bort än så från Pluton Sveas ”Adolf visste vad han skulle göra med dessa as, han byggde rum och fyllde dem med gas” kommer man inte. 

 

Min poäng är inte att jag varit ett helgon. Jag har varit yngre, fullare och dummare än de flesta. Men just det där med Hitlerhälsning, nej, det var en gräns som jag varken ville närma mig eller passera. Beatles-andan hade grundligt vaccinerat mig mot varje tillstymmelse till lust att heila, eller delta i den typ av vulgära fascist-excesser civilministerns ungdomsgäng påstås ha ägnat sig åt.

 

Ingen har hittills ställt den enda riktigt relevanta frågan till civilministern, den om vilken musik hon lyssnar på idag. Ett öppet redovisande av spellistor, vilka artister hennes skivsamling omfattar och hennes fem största konsertupplevelser borde vara ett självklart journalistfokus. 

 

Vi vill också veta om civilministern, kanske tillsammans med sin pojkvän, sett Peter Jacksons aktuella Beatles-dokumentär Get Back? Om inte, när tänker hon titta på den? Och om hon sett den - hur ser hennes tankar och reflektioner ut? Hur värderar hon textrader som Beatles: 

 

And in the end 

the love you take

is equal to the love you make. 

 

Jämfört med pojkvännens grupp, Raubtiers:

 

Bärsärkagång

Bärsärkagång, Bärsärk

Bärsärkagång, jag går Bärsärkagång 

Bärsärkagång, Bärsärk

 

Magdalena Andersson har i en intervju berättat att "Question!" med den Armenisk/Amerikanska rockgruppen System of a Down är hennes favoritlåt. Stefan Löfven gillar Ulf Lundell, Birger Schlaug är Elvis-fan och Birgit Friggebo tyckte om We Shall Overcome. 

 

Varför dras människor till en viss sorts musik, till vissa kulturella uttryck? Avslöjar det något om människans karaktär, moral och personlighet? Politiker får sällan frågor om vilken konst, kultur och musik de föredrar. Men sådant kanske säger mer om personens förmåga att göra något bra än många av de andra frågor som ställs?

 

Själv är jag beredd att lägga min röst på den politiker som, oavsett hur ungdomssynderna sett ut, under en direktsänd debatt tittar in i kameran och med ärlig uppriktighet sjunger:

 

You may say I'm a dreamer

But I'm not the only one

I hope someday you'll join us

And the world will be as one

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar