Att erkänna att man gjort Hitlerhälsning som ung, full och dum är tydligen det sätt på vilket man nu för tiden visar att man är en riktig människa. Att man har en själ. Raden kulturskribenter som redovisade ett till sympati gränsande överseende med civilminister Karkiainens misstänkta heilande blev lång. Det hela förvandlades till någon sorts kollektivt, offentligt AA-möte: Jag heter NN och jag har också heilat.
Vad ska vi som aldrig har
gjort Hitlerhälsning skryta med? Vi som aldrig ens på fyllan känt att det ryckt
i högerarmen? Som aldrig varit på fester där det lyssnats på vit maktmusik och
som instinktivt la benen på ryggen och sprang för allt vad tygen höll när vi
hörde den typen av musik. Som konsekvent undvek människor som uppskattade sådan
musik.
Jag växte upp med Beatles.
Jag trodde på vartenda ord som John Lennon sjöng i All you need is love. Jag
köpte hela paketet som 70-talsandan innebar - fantasin till makten, peace love
and understanding, flower power, turn on, tune in, drop out och just All you
need is love. Längre bort än så från Pluton Sveas ”Adolf visste vad han skulle
göra med dessa as, han byggde rum och fyllde dem med gas” kommer man
inte.
Min poäng är inte att jag
varit ett helgon. Jag har varit yngre, fullare och dummare än de flesta. Men
just det där med Hitlerhälsning, nej, det var en gräns som jag varken ville
närma mig eller passera. Beatles-andan hade grundligt vaccinerat mig mot varje
tillstymmelse till lust att heila, eller delta i den typ av vulgära
fascist-excesser civilministerns ungdomsgäng påstås ha ägnat sig åt.
Ingen har hittills ställt
den enda riktigt relevanta frågan till civilministern, den om vilken musik hon
lyssnar på idag. Ett öppet redovisande av spellistor, vilka artister hennes
skivsamling omfattar och hennes fem största konsertupplevelser borde vara ett
självklart journalistfokus.
Vi vill också veta om
civilministern, kanske tillsammans med sin pojkvän, sett Peter Jacksons
aktuella Beatles-dokumentär Get Back? Om inte, när tänker hon titta på den? Och
om hon sett den - hur ser hennes tankar och reflektioner ut? Hur värderar hon
textrader som Beatles:
And in
the end
the love
you take
is equal
to the love you make.
Jämfört med pojkvännens
grupp, Raubtiers:
Bärsärkagång
Bärsärkagång,
Bärsärk
Bärsärkagång,
jag går Bärsärkagång
Bärsärkagång,
Bärsärk
Magdalena Andersson har i en
intervju berättat att "Question!" med den Armenisk/Amerikanska
rockgruppen System of a Down är hennes favoritlåt. Stefan Löfven gillar Ulf
Lundell, Birger Schlaug är Elvis-fan och Birgit Friggebo tyckte om We Shall
Overcome.
Varför dras människor till
en viss sorts musik, till vissa kulturella uttryck? Avslöjar det något om
människans karaktär, moral och personlighet? Politiker får sällan frågor om
vilken konst, kultur och musik de föredrar. Men sådant kanske säger mer om
personens förmåga att göra något bra än många av de andra frågor som ställs?
Själv är jag beredd att
lägga min röst på den politiker som, oavsett hur ungdomssynderna sett ut, under
en direktsänd debatt tittar in i kameran och med ärlig uppriktighet sjunger:
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join
us
And the world will be as one
