Dagarna före jul diskuterades människovärdet i nättidskriften Kvartal. Utifrån sina respektive utgångspunkter kubbades Torbjörn
Tännsjö, Lapo Lappin och Lars Sandman om hur detta begrepp bör hanteras och
definieras. Det är inte helt lätt att sammanfatta diskussionen. Det jag uppfattade
var att herrarna pendlade mellan positionerna:
1 Människovärdet
är okränkbart.
2 Människovärdet
är inte okränkbart.
3 Människovärdet
är delvis okränkbart, men bara ibland.
Ordet filosofi
betyder kärlek till visdomen. Men vad vi ser prov på i dessa herrars texter är inte
visdom. Den kärlek som skymtar fram är kärleken till det egna
tänkandet/intellektet, till den egna formuleringsförmågan och till kampen mot
en åsiktsmotståndare.
Att ta del av
inläggen är som att kliva in i ett intellektuellt vuxendagis, där de som deltar
är övertygade om att de ägnar sig åt någonting viktigt. Insikten om att de i
själva verket leker en lek är långt borta.
Leken de ägnar
sig åt kan jämföras med ett schackparti, där pjäserna som flyttas runt heter
doktriner, tankefigurer, principer, definitioner, logik, exempel och citat. Det
gäller att genom smarta drag besegra åsiktsmotståndaren och ställa denne matt.
För att leken inte ska ta slut alltför snabbt formulerar man tankeexperiment,
man för in hypotetiska resonemang och antaganden
för resonemangets skull (ett direkt citat ur en av texterna).
Om någon lyckas
ställa motståndaren matt eller om man enas om remi, så startar strax ett
nytt parti. Förutsättningarna är de samma och reglerna likaså.
Påståendet att
en så välrenommerad och upphöjd filosof som Torbjörn Tännsjö har tappat
kontakten med filosofins kärna framstår givetvis för nästan alla som en
absurd och rent av löjlig tanke. På gränsen till ärekränkande. Men jag vågar hävda att den som vill nå fram
till filosofins hjärta - visdomen och kärleken till den - inte kommer undan med
de billiga intellektuella piruetter som Torbjörn Tännsjö och hans anhang ägnar
sig åt.
Det krävs något
annat. Något som får den intellektuella försvarsmuren om
inte att rämna, så i alla fall att delvis krackelera. Det som krävs är ett personligt
välkomnande och accepterande av den livslånga mognadsprocess vars
utgångspunkter är:
1 Känn dig
själv
2 Var den
förändring du vill se i världen
All filosofi, moral och etik värd namnet börjar och slutar där. Konkret, i min och din vardag, 24/7.
Antingen förstår man relevansen i, och det grundläggande värdet
av, dessa båda punkter. Eller också gör man det inte. Att börja diskutera dem,
vända och vrida, ifrågasätta och argumentera, vore detsamma som att kliva in
i den spelhåla där Torbjörn Tännsjö och hans gelikar hänger. De vill
inget hellre än att få påbörja ett spelparti där de kan plocka isär, dissekera,
definiera, diskutera, förkasta, bli osams, försonas, bli osams igen
och så vidare.
De skulle
såklart ha hur kul som helst under tiden. Men någon kärlek till visdomen skulle
det inte vara fråga om.
