måndag 9 september 2019

Om ormstrider

- Måste jag döda ormen?
- Riktlinjerna anger att du måste besegra eller bemästra ormen. Det finns många sätt att uppnå detta. Många väljer att brottas med ormen. Andra slåss med blanka vapen. Vissa använder lockbeten för att lura ormen och sedan fånga den. En person kom med en flöjt och spelade en sång för att vagga ormen i sömn. Det enda du till varje pris måste undvika är att försöka gömma dig eller fly. Ormen kommer aldrig att ge upp jakten på dig. Om du inte besegrar ormen sväljer den dig hel.
- Kämpar alla mot samma mot orm?
- Nej.
- Är ormarna stora?
- Det finns många olika ormar. Kvaliteten på din insats och ditt eget arbete avgör vilken orm du kommer att slåss mot.
- När och var bekämpar jag ormen? Finns det någon slags grop eller arena för ormstrider?
- Du slåss mot ormen inom det område du reserverat för din kamp. Kampen börjar i allmänhet redan medan du söker din uppgift. Ormen lurar i närheten medan sökandet pågår. Den attackerar med full kraft när du börjar bli redo för att möta den.
- Kan ormen döda mig?
- Det händer nästan aldrig. Men om du är orolig, så tänk på att vara väl förberedd. Kämpa anständigt och med rent hjärta, utan tjuvnyp, utan tankar på framgång, utan hänsyn till dig själv och utan att sträva efter världslig belöning. Gör bara så bra ifrån dig som möjligt med de vapen du har till ditt förfogande.
- Den här ormhistorien är bara en saga, eller hur?
- Inte alls. Frågan du just ställde var ormens första listiga försök att snärja dig.


(Fritt efter “The Snake Fight Portion of Your Thesis Defense” by Luke Burn). 

tisdag 27 augusti 2019

Apokalyps nu?

Jag jobbade i många år inom socialtjänsten i Biskopsgården i Göteborg. För tio år sedan pratade jag med en dialogpolis där som uppgivet konstaterade att polisens mycket ambitiösa insatser i området inte gett önskat resultat. Tillströmningen till de kriminella gängen pågick oförtrutet. Han befarade att vi skulle gå en amerikansk utveckling till mötes. 

Då, för tio år sedan fanns det fortfarande chans att göra något åt utvecklingen. Men kraften, förmågan, fantasin,  klartänktheten och modet saknades. 

Det hjälper oss inte att leta syndabockar. Nu är vi där vi är och var och en får dra sina egna slutsatser och utkräva det demokratiska ansvar man finner passande. 

Ingen vet vart det här är på väg att barka, hur mycket värre det kommer att bli eller vad man ska göra åt det. Det känns oerhört sorgligt att behöva konstatera att det är för sent, men kanske är det just det. 

Sverige kommer sannolikt att se ut så här under överskådlig tid.

lördag 27 juli 2019

NOTHING IS REAL – en berättelse om livet, döden och evigheten

Ett collage om livet, döden och evigheten. Om människor, gudar, änglar och demoner. Om själens visdom, poeternas magi och profeternas visioner. Om längtan, lidande och lust. Om det ovetbara.

måndag 8 juli 2019

Rant # 11: reflektion rökförbud


Rant = a discourse by a single performer, especially if irritated or upset

När jag var fjorton var det spännande och lite farligt att röka. Med en cigarett i mungipan var jag cool. Med en cigarett i mungipan kände jag mig häftig. Jag upplevde förbrödring med andra som var lika tuffa. Tillsammans i rökrutan utmanade vi inte bara lärarna och rektorn, utan rentav självaste döden.

Förebilderna fanns bland skådespelare, poeter och självförbrännande rockartister. Som rökare var man ingen mes. Man var någon som trotsade vuxenvärldens förmaningar och påbud. En rebell som hånflinade åt plugghästar och sportfånar.

Rökning som ett kulturellt och socialt fenomen har sedan dess helt ändrat karaktär. Tidsandan är en annan. Marlboromannen fungerar inte längre som markör för rebellanda och frihet. De som fortfarande röker 2019 är inte de häftiga och karismatiska Keith Richards-typerna. (Keith kommenterade nyligen sitt rökande med orden: ”I realised it’s just a useless habit").

Rökaren är i dag en löjligt omodern figur. Och tro mig, hans hjältestatus kommer inte tillbaka.

Många har dock inte greppat att nikotinbruk inte har samma romantiska skimmer kring sig som det en gång hade. I det nya förbudets kölvatten lägger vuxna människor stolt upp bilder som visar att de minsann röker cigaretter, och tänker fortsätta med det. Det skrivs omåttligt fåniga artiklar i kvällspressen av folk som berättar om hur mycket rökningen tillfört i deras liv och hur de står upp mot moralister och förbudsivrare. Genom självskadebeteendet halsbloss tänker de göra kraftfullt motstånd!

Man har inte inte insett att cigarrettrökning i dag är obetydligt häftigare än att lägga in en prilla eller tugga nikotintuggummi.

De som så önskar kan givetvis protestera mot det nya rökförbudet. Men vill man stå upp mot myndigheter, förbudsmentalitet och inskränkthet i största allmänhet måste man i dag prestera något betydlig djärvare än att röka vita Prince på en uteservering.

fredag 14 juni 2019

Till alla misslyckade elever, skol drop-outs och misfits i största allmänhet



Thomas Mann som fick Nobelpriset i litteratur beskrev sin skoltid  som “andefattig och meningslös”. Den store indiske diktaren Tagore (även han nobelpristagare) hoppade av skolan vid tretton års ålder eftersom han vantrivdes så fruktansvärt. ”Jag var lycklig nog att kunna befria mig ur dess grepp innan den drivit mig över vansinnets gräns”. Gandhi sa att skoltiden var den olyckligaste perioden i hans liv, att han inte orkade med lektionerna och sällan tyckte om sina lärare. Han ,menade att han förmodligen hade klarat sig bättre om han sluppit skolan helt och hållet.

Den norska författarinnan Sigrid Undset konstaterade: ”Jag avskydde skolan av hela mitt hjärta. Jag tänkte inte låta mig kvävas utan ansträngde mig medvetet för att tänka på annat under lektionerna”. Fysikern och nobelpristagaren Richard Feynman kallade sin första skoltid för “en intellektuell katastrof”. Den firade skådespelaren och regissören Kenneth Branagh var så rädd för skolan att han som elvaåring försökte bryta ett ben genom att kasta sig ner för en trappa bara för att slippa gå dit. Senare blev han sittande på sitt rum försjunken i sina böcker.

Den tyske filmregissören Rainer Werner Fassbinder kunde helt enkelt inte vistas bland vanliga barn och blev till sist placerad i en Waldorfskola. Jackson Pollock som visade samma suveräna likgiltighet för skolarbetet som för den gängse klädsmaken blev relegerad från Los Angeles high school. John Lennon blev portförbjuden redan på sin lekskola.
När den engelske poeten Robert Browning  var i åttaårsåldern sändes han iväg till en internatskola. Vistelsen där var så deprimerande att han valde ut en stor tank av bly som fanns på skolan till sin begravningsplats. På utsidan fanns reliefen av ett människoansikte. Han föreställde sig att ansiktet var hans egen dödsmask. Gång på gång drog han händerna över ansiktet samtidigt som han upprepade: ”Till minne av den olycklige Browning”. Vad undervisningen beträffar sa Browning att han inte lärde sig ett enda dugg.

Den originelle författaren Paul Bowles kom inte överens med sin nya fröken miss Crane. Han ogillade hennes auktoritära metoder, han vägrade bestämt att delta i den gemensamma sången och för att hämnas satte han i system att utföra i hans ögon meningslösa uppgifter utan att egentligen göra dem. Han löste uppgifterna perfekt men skrev ner alltsammans baklänges. Tonsättare Edvard Grieg sa: ”Skolan utvecklade bara mina dåliga sidor och lämnade allt gott orört”. Thomas Edison konstaterade: ”Jag tillhörde alltid de sämsta i klassen”.

Lysande författare som Stephen Crane, Eugene O'Neill, William Faulkner och F Scott Fitzgerald körde alla i olika ämnen under sin collegetid. För författaren Ellen Glasgow som skrivit On Barren Ground och belönats med Pulitzerpriset var skolan ”outhärdlig”. Paul Cézanne blev inte antagen vid konstskolan i Paris. Marcel Prousts lärare ansåg att hans uppsatser var dåligt genomtänkta och Emile Zola blev underkänd i ämnet litteratur, liksom i tyska och vältalighet.

Om sin tid på mellanstadiet skrev Albert Einstein: ”Jag fann mig i alla möjliga typer av bestraffningar hellre att lära mig rabbla meningslösa ramsor utantill”. På lågstadiet hade han inte gjort större väsen av sig och  läraren hade kallat honom en trög och enfaldig natur.

Den världsberömde bakteriologen Paul Ehrlich blev befriad från uppsatsskrivning på grund av sin ”uppenbara olämplighet”.  Tonsättaren Puccini blev ständigt kuggad. Under sin studietid vid Harvard uteblev Gertrude Stein från sin slutexamen. Anton Tjechov vägrade att läsa klassiska språk, och blev kuggad två gånger när han skulle ta sin skolexamen. Nederlaget i skolan gav honom mardrömmar. Livet ut fortsatte han att drömma mardrömmar om lärare som försöker komma åt honom. Pablo Picasso som aldrig lärde sig att rabbla alfabetet utantill fick sluta skolan redan när han var tio år gammal eftersom han styvnackad vägrade att göra någonting annat än att måla. 

Till sist Woody Allen: “Jag intresserade mig för allting, utom för vad lärarna sa”.
Ur boken Cradles of Eminence, som redogör för sjuhundra berömda personers barndom och skolgång. Tre femtedelar av dessa framstående individer hade stora problem i skolan.

Vilka slutsatser drar vi av det?



torsdag 30 maj 2019

Himmelsfärdsdagen demokratiseras - inte längre endast förbehållen Kristi

Efter långvariga påtryckningar i form av samvetslöst syndande, högljudda svordomsharanger och civil olydnad mot de tio budorden har Gud Fader allsmäktig nu gått mänskligheten till mötes och demokratiserat sin agenda.

Himlafärdsförmåga ska inte längre vara exklusivt förbehållen hans enfödde son. Alla förses med det tyngdlösa svävandets fågelfrihet.

Herren utlyser också en tävling om den vakanta platsen på hans vänstra sida. (Den högra är som bekant sedan drygt tvåtusen år ockuperad av den enfödde sonen.)

Den som kommer först till den tomma vänsterstolen får, utöver makten och härligheten, möjlighet att benåda de levande och döda som den enfödde sonen dömt till ett liv i helvetet, där maskarna inte dör och elden aldrig släcks.

Alla och envar kan alltså hädanefter ta sig till Fadern för egen maskin.

Den enfödde sonen fråntas samtidigt ensamrätten att påstå sig vara vägen, sanningen och livet. Alla som så önskar kommer att kunna att gå på vattnet, förvandla vatten till vin, driva ut demoner, uppväcka döda och förlåta sina egna och andras synder.

Denna radikala förändring gäller från och med i dag och därefter utan inskränkningar från evighet till evighet.

Amen.