onsdag 8 maj 2019

Några råd till mina kära vänner i MP, ifall jag hade några - II

Miljöpartiet lyckades inte heller vid årets kongress uppamma mer fantasi än till att föreslå höjd flygskatt. Här är en uppdatering av det handlingsprogram jag föreslog efter fjolårets kongress.

1 Förbjud plastprodukter av engångstyp

2 Verka för att grönsaker och frukt odlas på plats i växthus anslutna till städernas köpcentrum. Låt konsumenterna själva plocka det de behöver.

3 Gör en detaljerad plan för hur robotisering och ny teknik ska kunna befria oss från lönearbete.

4 Underlätta för folk att jobba hemifrån så att de slipper pendla. Företag ska vara tvungna att erbjuda denna möjlighet om de inte tydligt kan visa att den anställde måste finnas på arbetsplatsen. Påskynda forskningen om jobbmöten och övrig interaktion via VR och hologramteknik.

5 Allt som inte nödvändigtvis måste distribueras med fosilbränsledrivna fordon på våra vägar ska fasas ut till förmån för distribution över nätet. T ex musik, film, böcker nyheter, information, undervisningsmaterial. Legalisera fildelning för eget bruk.

6 De transporter som trots allt måste äga rum ska i möjligaste mån ske på järnväg eller med fordon som drivs med alternativa bränslen, typ biogas.

7 Undersök hur blockchainteknik och virtuella valutor kan reformera vårt nuvarande pengasystem. Anställ Andreas Antonopoulos som rådgivare.

8 Presstöd ska, istället för att som idag tvinga tidningarna att låsa in journalistiken bakom betalväggar, endast utgå till de som utan kostnad tillhandahåller sitt material på nätet. Påskynda övergången från papperstidningar till digitala format.

9 Sätt en deadline för när allt kött ska vara producerat i minilabb i våra hemmakök. Påskynda forskningen om detta.

10 Gör föreläsningar på högskolor och universitet tillgängliga för alla genom att direktsända dem över nätet.

11 Underlätta delningsekonomin, även om den innebär att föråldrade näringar slås ut och traditionella anställningsformer undermineras.

12 Ge varje elev i skolan en individuell läroplan, som utgår från just den elevens unika begåvning.

13 I stället för att förbereda barnen för en arbetsmarknad som pga robotiseringen inte kommer att existera, bör skolan vägleda barnen inför en tillvaro fri från lönearbete. Ge eleverna strategier för hur man urskiljer och tar tillvara sin inifrån kommande motivation, behåller och utvecklar sin spontana nyfikenhet och förädlar sin kreativitet.

14 Låt sjukvårdens uppdrag handla om att hålla människor friska, i stället för att bota dem när de blivit sjuka.

15 Underlätta möjligheterna för barn och äldre att finnas tillsammans med oss andra i vardagen, i stället för som nu förvarade i fängelseliknande, lysrörsupplysta institutioner.

16 Se dig själv och ditt agerande i vardagen som en katalysatorisk agent för ett nytt sätt att leva. Var den gröna förändring du vill se i världen.

17 Utlys en tävling där den som formulerar fungerande, miljöförbättrande innovationer vinner en miljon kronor. Tävlingen ska vara pågående och priset delas ut fortlöpande. Låt allmänna arvsfonden finansiera

18 Betrakta överflödskonsumtion som en sjukdom. Låt kommunerna erbjuda gratis kurser i hur man hanterar denna, enligt 12-stegsmodell. (’Mitt namn är NN Jag är shopaholic’.)

19 Erbjud gratis kurser i hur man släcker törsten med kranvatten, återanvänder plastpåsar, vädrar sin kläder i stället för att tvätta sönder dem, lagar kläder som är slitna eller trasiga, hanterar sitt tvångsmässiga duschbehov, samåker till jobbet, minskar matsvinnet, lagar vegetarisk mat och slutar miljö-svina rent allmänt.

20 Förse alla köpcentra med personal utbildad i hur man bistår människor som hamnat i akut konsumtionstrans. Dessa ska fungera som en sorts konsumtionskulturens avprogrammerare.

21 Skriv en alternativ grundlag som bygger på Gaia-hypotesen. Alltså tanken att jordklotet är ett levande, intelligent väsen, vars delar är sammanlänkade i ett ömsesidigt beroende.

22 Inse att politik inte handlar om storleken på cellens fönster, utan hur man river fängelsemurarna en gång för alla.

23 Gör William Gibsons ord till ert dagliga mantra - ”Framtiden är redan här — den är bara inte rättvist fördelad”.


Bild -   Rob MacInnis

söndag 28 april 2019

Meta-Greta och twittertrollen


Greta Thunberg handlar bara delvis om klimatet. Att dra ner brallorna på och provocera en förstelnad vuxenvärld har alltid varit ungdomens förbannade plikt. Vi har sett det i hippierörelsen, i punken, i ravekulturen.

Från Bob Dylans The Times They Are A-Changin' (1964)

Come mothers and fathers

Throughout the land

And don't criticize

What you can't understand

Your sons and your daughters

Are beyond your command

Your old road is

Rapidly agin'.

Please get out of the new one

If you can't lend your hand

For the times they are a-changin'


via The Stranglers Something Better Change (1977)

Something's happening and it's happening right now

You're too blind to see it

Something's happening and it's happening right now

Ain't got time to wait


till technorörelsens nattlånga dansfester har de unga revolterat mot förstockning, inskränkthet och vanetänkande.

2019 är det Greta och hennes generationskamrater som säger: “Här är vi. Vi gillar inte världen ni skapat. Vi kommer att ta över”.

När jag ser det hopp Greta väcker hos min sjuttonåriga dotter och hennes vänner runtom i Europa fylls även jag med hopp.

I en frisk miljö hade Gretas person varit av begränsat intresse. Fokus hade legat på budskapet hon framför - vi måste rädd planeten medan tid är - och lett till uppkavlade ärmar och gemensamma ansträngningar.

I stället har vi fått det vi minst av allt behöver. En ström av bidrag från etablerade tyckare, som med välbekant polariseringsiver meta-analyserar "fenomenet Greta".

Jens Liljetsrand twittrar


Hakelius i Expressen svarar

DN,s Wolodarski vill förstås också vara med

Deras respektive anhängare/svans/troll jublar över deras enastående iakttagelseförmåga och ord-ekvilibrism

I den här pajkastarparaden är tyckonomerna trygga. Det här är en debatt man kan hantera. Motsättningarna är välkända, konfliktlinjerna tydligt markerade. Du är illvillig - jag är godhjärtad. Du är naiv – jag är smart. Du är inskränkt – jag är cool. Frågan om planetens överlevnad reduceras till ett sedvanligt svenskt sandlådebråk mellan högerorcher och vänsteralver.


Ett litet tag till kan dessa skribenter njuta av lyxen av att få formulera fyndiga krönikor och tweets. Det är förvisso en klen tröst, men snart har polarisen smält så mycket att när de öppnar munnen för att leverera ännu en dräpande one-liner så överraskas de av en rejäl kallsup.

Då kommer proffstyckarna att tvingas släppa Greta-fixeringen och ta sig an frågorna klimatkrisen faktiskt handlar om.. Nämligen: vad kan var och en av oss göra för att bidra till den nödvändiga omställningen? Vad kan jag förändra i mitt liv? Hur kan jag ställa mina resurser till förfogande? Var är öskaret till den läckande båten och hur kan vi tillsammans täta hålen i skrovet?

Är det något den globala klimatkrisen vid det här laget borde lärt oss, så är det att pajkastning inte minskar koldioxidutsläppen.

Insikten kan också sammanfattas så här:


Om någon försöker visa dig månen

titta inte på det pekande fingret




söndag 17 mars 2019

Christchurch requiem

Jag blev så bedrövad av massakern i Nya Zeeland att jag låste in mig i uthus-studion och skrev ett requiem.

Inte mycket att orda om för övrigt. Klicka på play för att lyssna.


Inte döden nu igen
Inte döden
Inte den stora hemska döden
Inte ännu en gång, denna död, och ännu fler av dessa bilder vid vilka döden kan liknas

- Mare Kandre


lördag 9 mars 2019

När detta skrivs sitter jag på Waterstones bookstore i Hampstead

När detta skrivs sitter jag på Waterstones bookstore i Hampstead, London. Klockan är tio och om en timma ska jag träffa dr Rupert Sheldrake för en intervju för vår podcast Magiskt Tänkande. I morgon deltar jag i hans workshop Ways to go beyond, som bygger på hans senaste bok.

Men kan beundra Rupert Sheldrake för hans rakryggade hållning och hans mod enbart. Han har stått ensam mot förenkling, fördumning och flockbeteende. Han har försvarat sina egna teorier och gått sin egen väg.

Kanske har priset varit högt, en man med Sheldradkes kapacitet hade om han hållit sig i skinnet kunnat blivit en av samtidens mest hyllade vetenskapsmän. Tidigt i karriären blev han varnad av äldre kollegor och lärare, det han ägnade sig åt var intressant och behövde förvisso beforskas, men om han valde den väg han slagit in på skulle han bli en outcast i vetenskapssamhället.

Och mycket riktigt, efter att hans första bok publicerats 1981: A New Science of Life, dröjde det inte länge förrän den prestigefyllda vetenskapstidskriften Nature proklamerade att detta var en bok som borde brännas. Chefredaktören Maddox sa att Shedrake bör fördömas på samma sätt och av samman anledning som påven fördömde Galileo: det han sysslar med är hädelse.

Sedan dess har Sheldrake fått kämpa mot det vetenskapliga etablissemangets  inskränkthet. Hans TED-talk The Science Delusion (som bygger på boken med samma namn), där han insiktsfullt beskriver allvarliga problem som verkligen borde diskuteras, brännmärktes och plockades bort av TED.

Sheldrake har intresserat sig för telepati och andra paranormala fenomen. Han har undersökt dem vetenskapligt och resultaten är mycket övertygande. Sheldrake försöker också i sitt arbete överbrygga motsättningen mellan religion och vetenskap.

Hans teorier om morfogenetiska fält och morfisk resonans handlar om hur form i naturen blir till och upprätthålls. När en lem kapas på vissa reptiler växer en likadan lem ut. Var finns informationen om denna form? Frågan är för närvarande obesvarad, och det är det tomrummet Rupert Sheldrake fyller med sin teori.

Vi har alltså att göra med en man som inte är beredd att kompromissa med sin övertygelse. En man som följer sin inre röst, på det sätt som Carl Gustav Jung beskriver så här:

The fact that many a man who goes his own way ends in ruin means nothing… He must obey his own law, as if it where a daemon whispering to him of new and wonderful paths…

There are not a few that are called away by the summons of the voice, where bout they are at once set apart from the others, feeling themselves confronted with a problem about which the others know nothing.

In most cases it is impossible to explain to the others what has happened, for any understanding is walled off by impenetrable prejudices. You are no different from anybody else, they will chorus, or, there’s no such thing, and even if there is such a thing, it is immediately branded as morbid.

…He is at once set apart and isolated, as he has resolved to obey the law that commands him from within, His own law! everybody will cry. But he knows better: it is the law…

To the extent that a man is untrue to the law of his being…he has failed to realize his life’s meaning.

The undiscovered vein within us is a living part of the psyche, classical Chinese philosophy names this way Tao, and likens it to a flow of water that moves irresistibly towards its goal.

To rest in Tao means fulfilment, wholeness, one’s destination reached, one’s mission done; the beginning, end, and perfect realization of the meaning of existence innate in all things.

De av oss som känner igen den typen av uppmaningar vet hur lönlöst det är att kämpa emot. Det är denna inre röst som alla betydande konstnärer lyssnat till och följt. Ja, alla som åstadkommit något av betydelse på den här planeten har varit i denna daimons tjänst.

Inom kort träffar jag alltså en levande legend, en man som finns med på listan över världens hundra mest inflytelserika tänkare, en man jag beundrat i årtionden. Jag har förberett ett antal frågor och hoppas att jag ska vara tillräckligt klar i skallen för att klara av att ställa intelligenta följdfrågor. Jag är ingen journalist och har egentligen inga kunskaper alls om hur en intervju bör utföras. Min enda drivkraft är min till galenskap gränsande nyfikenhet och vetgirighet.

Mitt Londonbesök för övrigt består som vanligt av grundforskning i ämnet indiska restauranger. Och upprepade försök att fånga märkliga människor och miljöer med min kamera.

Boklådorna är förstås också oemotståndliga. Gör mitt bästa för att hålla igen, men hittills har jag lagt vantarna på:

"At any given moment there is an orthodoxy, a body of ideas of which it is assumed that all right-thinking people will accept without question. It is not exactly forbidden to say this, that or the other, but it is not done to say it. Anyone who challenges the prevailing orthodoxy finds himself silenced with surprising effectiveness. A genuinely unfashionable opinion is almost never given a fair hearing, either in the popular press or in the high-brow periodicals."

George Orwell, 1945

tisdag 15 januari 2019

Gud: Återkomsten, en offentlig skenavrättning

GUD

Eftersom jag inte läst Joel Halldorfs bok ”Gud: återkomsten” och inte heller har för avsikt att göra det borde jag givetvis inte uttala mig om den.

Men de recensioner av boken jag tagit del av, debattinläggen, intervjuerna med författaren och Halldorfs eget inlägg i Expressen 19 december 2018, har gjort mig så irriterad, frustrerad och faktiskt även sorgsen, att jag vill resa mig och med hög och klar röst ropa: Gud är större!

Jag utesluter inte att jag missuppfattat Halldorf och här framställer honom och hans åsikter i en felaktig dager. I så fall är detta en orättvis, ja möjligen en rent ärekränkande text. Om du inte tycker om den typen av framställningar bör du sluta läsa här.

Om du väljer att gå vidare så föreslår jag att du tillämpar en läsning där Halldorf och hans bok får exemplifiera en inställning till, och syn på andlighet och Gud, som är föråldrad, okreativ och ytlig. Jag använder så att säga en halmgubbe som språngbräda in i det jag vill ha sagt. 

Redan i bokens titel leds tanken på villovägar. kabirGud är inte någon eller något som kan försvinna och återkomma. Att anta det är det samma som att säga att själva grunden för vår existens kan komma och gå. För den som lärt sig lyssna är Gud ständigt närvarande. Med 1400-talsmystikern Kabirs ord:

”O servant, where dost thou seek Me? Lo! I am beside thee.

I am neither in temple nor in mosque; I am neither in Kaaba nor in Kailash; Neither am I in rites and ceremonies, nor in Yoga and renunciation.

If thou art a true seeker, thou shalt at once see Me; thou shalt meet Me in a moment of time”

Den Gud som periodvis kan vara frånvarande, för att sedan komma tillbaka, tycks dock vara den som intresserar Halldorf. Han pratar i Expressen om en Gud som kan mätas, studeras och göras synligt genom ”Sociologiska studier av religionernas samhällsbidrag, historiska undersökningar av väckelse och demokrati, och så vidare”.

Halldorf välkomnar således en diskussion om Gud inom den binära variabeln ”finns – finns inte”, och kliver därmed huvudstupa in i den återvändsgränd där det senaste seklets svenska religionsdebatt utspelat sig.

Det är den typen av ofruktbar diskurs en annan samtida uttolkare av det kristna budskapet och traditionen, Jordan B Peterson, konsekvent vägrar delta i, när han på frågan om han tror på Gud listigt svarar att han agerar som om Gud finns.

Något egentligt samtal om Gud eller andlighet i en vidare bemärkelse har boken följdriktigt heller inte lett fram till. Vad vi däremot sett är en politisk diskussion, där kulturella uttryck av typen liberalismen jämförts med de religiösa samfundens gemenskap, ritualer, etik, trosbekännelser och traditioner.

Detta har ingenting med en djupare förnimmelse av Gud göra.

Att inte kunna uppleva gudomlighet är en brist som kan jämföras med att inte kunna uppleva musik. Det är omöjligt att förklara vad musik är och hur mycket den kan berika livet för de som på grund av igenslammade hörselgångar inte tagit del den. De som saknar erfarenhet av musik förnekar kategoriskt att något sådant finns. Fenomenet är alltför osannolikt och obegripligt för att kunna existera.

Om man plockar bort erfarenheten av det transcendentala, upplevelsen av det gudomliga, och uteslutande pratar tro och tradition, blir religion som vilken annan kulturell företeelse som helst. I de flestas ögon bara lite mer flummig, barnslig och outvecklad.

Längtan efter Gud och andlig fördjupning väcks inte av böcker som ”Gud: återkomsten”, eller av debatten den lett till. Inte heller av de ”fakta, fakta fakta” Halldorf åberopar. Tvärtom.

Den evigt kärleksfulla och allomfattande intelligens som traditionellt benämnts Jahve, Allah, Brahman, Wakan Tanka, Ka, Tao et cetera, får man leta efter på annat håll.

Denna sublima urkraft, som samtidigt är tillvarons källa, dess struktur och dess fulländning, kan till exempel upptäckas och förnimmas i ravedansens trancetillstånd, i rockkonsertens extas, i den schamanledda ayahuasca-ceremonin, i nära döden upplevelsen, i den djupa sorgen vid en nära anhörigs bortgång, i blicken från ett nyfött barn, i förälskelsen, i orgasmögonblicket, i vårens första fågeldrill efter en skoningslöst hård vinter, i Leonard Cohens låttexter, i Andrej Tarkovskijs filmer, i känslan av tacksamhet över att få vara med om livet.

Eller varför inte i Rebecca Solnits nytolkning av Fader Vår.


Mother's prayer :

our mother who art underfoot,

hallowed be thy names, thy seasons come,

thy will be done,

within us as around us,

thank you for our daily bread, our water, our air,

and our lives and so much beauty;

lead us not into selfish craving and the destructions

that are the hungers of the glutted,

but deliver us from wanton consumption

of thy vast but finite bounty,

for thine is the only sphere of life we know,

and the power and the glory, forever and ever,

amen


Den som vill utmana de sekulära tänkarna måste börja och sluta i den personliga upplevelsen. Där och bara där kan ett närmande till Gud äga rum. De sekulära tänkarna kommer att vinna varje debatt som rör sig inom deras antagande om hur verkligheten är beskaffad: den filosofiska materialismen. Accepterar man deras grundpremiss blir ateismen den enda sunda, rimliga och logiska hållningen.

Den andliga/gudomliga dimensionen går inte att "förstå", i ordets vanliga mening. Den existerar bortom alla begrepp och föreställningar. Inte minst bortom begreppet ”tro”. Det går inte att närma sig den rationellt eller logiskt. Fakta har inget med den att göra.

Och sådant behövs inte heller. Vad det i stället handlar om är att överlämna sig till livsmysteriet, i någon sorts paradoxal, orealistisk och kanske till och med omöjlig tillit. Den typen av tillit Jesus talar om i Matt 6:28-34:

»Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta eller dricka, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med.

Är icke livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna?Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de? Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd?

Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han då icke mycket mer kläda eder, I klentrogne? Så gören eder nu icke bekymmer, och sägen icke: 'Vad skola vi äta?' eller: 'Vad skola vi dricka?' eller: 'Vad skola vi kläda oss med?' Efter allt detta söka ju hedningarna, och eder himmelske Fader vet att I behöven allt detta. Nej, söken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.

Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.»


images

onsdag 2 januari 2019

- Mitt namn är Nitton. Tjugo Nitton.

18 - 19

(Bild:Alessandro Sicioldr)

Astronomen Carl Sagan pratar i boken Lustgårdens drakar om hur vi människor söker mönster i vår omvärld, även där sådana inte finns. Trädets skugga i skymningen blir ett monster, repstumpen en orm, den hoande ugglan en vålnads rop. Han menar att detta är orsaken till flera felaktiga slutsatser och missförstånd. Inte minst till vidskepelse och tron på övernaturliga väsen, som t ex andar, spöken och tecken från avlidna anhöriga.

Den kompletterande frågan, som Sagan inte ställer, är vem som beskrivit världen för oss in the first place, med vilka ord och i vilket syfte. Varifrån kommer kunskapen om världen, och hur säkra kan vi vara på att bilden håller?

Vem skriver verklighetens manus, och vem sufflerar oss när vi fäller en malplacerad eller otillåten replik? Vem har dresserat sjölejonen, målat kulisserna, bestämt dekoren och valt rekvisitan?

För hundra år sedan trodde Carl Sagans astronomkolleger att universum bestod av endast vår galax, Vintergatan. Man fann denna svåröverskådlig och nästan obegripligt stor. Dagens astronomer räknar med att universum består av tvåtusen miljarder galaxer (t v å t u s e n   m i l j a r d e r ! ). Och då har man ändå inte inte tagit med den så kallat mörka materien i beräkningen. Som tros utgöra mer än nittio procent av allt som finns. Detta är inte ens ett exempel på ett så kallat paradigmskifte. När ett sådant äger rum välts allt vetenskapen dittills tänkt och trott över ända. En alternativ förståelse av naturen växer fram. En föråldrad världsbild lämnar plats för en ny.

Denna typ av perspektivförskjutning, fördjupning och utvidgning av insikt och kunskap är en pågående process. Det är så utvecklingen av mänskligt vetande sett ut genom åren, och det är så den kommer att fortsätta 2019 and beyond. Den berör all mänsklig aktivitet - religion, politik, ekonomi, vetenskap och så vidare.

Man kan dark-matter-filaments-false-color-Epps-Hudson-2017-e1492027036449fråga sig hur de människor blev bemötta, som för hundra år sedan (eller för den delen tidigare i historien) intuitivt anade att universum var mycket större än vad den etablerade vetenskapen hävdade. 

Vad kallade man de människor som sa: jag anar att det finns mycket mer där ute. Jag har en känsla av att rymden är oerhört mycket större. Vintergatan kanske bara är en bland många galaxer. Ja, vi kanske inte ens kan registrera mer än en bråkdel av det som finns.

Vilka röster i vår samtid hävdar att vår nuvarande bild av verkligheten är lika ofullständig och bristfällig som tron att Vintergatan utgör hela universum? Hur behandlar etablissemanget deras tankar och teorier?

Vetenskapen förser oss med tillfälliga beskrivningar, de bästa gissningar man för tillfället kan uppbringa, provisorier som för eller senare kommer att ersättas av andra.

Kanske vore en vetenskap mindre tvärsäker på sina metoder och resultat önskvärd. En ödmjuk vetenskap, som tar hänsyn till det den ännu inte kunnat konstatera. Som i sina ekvationer laborerar med en dimension av osäkerhet, oförutsägbarhet, och den kunskap som ännu inte är tillgänglig. Som i sitt tänkande involverar det ovetbara.  

Det är här poeter, visionärer, magiker, medier, konstnärer, outsiders och allsköns provokatörer kommer in i bilden. Deras bidrag är oundgängligt för förståelsen av tillvaron i dess totalitet. Deras utsagor och insikter kompletterar den strikt materiella och reduktionistiska vetenskapens verklighetsbild. Den som i dag torgförs som den enda sanna och giltiga. Ja, som verkligheten själv.

Inspirerade av dessa frågor starar jag och Lars Andersson podcasten ”Magiskt Tänkande – om den större verkligheten”. Ett premiäravsnitt döpt till “Foglossning” är publicerat. Vi har ett par stycken till i pipeline. De kommer inom kort att dyka upp.

Carl Sagan utgick från att det finns en solid inre verklighet, distinkt avskild från den yttre. Podcasten antagande är att detta är långt ifrån självklart.

Lyssna på

- soundcloud.

- podbean 

x

Min och Anders Almingefeldts hobbyverksamhet Alingsås filosofibar fortsätter lite grand i samma spår. Vårens tema är ”medvetandet”. Först ur är Pär Snaprud som den 24 januari pratar om sin bok Medvetandets återkomst och förklarar begreppet ”panpsykism”.

I mars kommer Adrian Parker från Göteborgs Universitet och pratar alternativa medvetandetillstånd. Sist ut ett föredrag om hur psykedeliska droger för närvarande revolutionerar psykiatriforskningen.

x

Vår podcast, med det obskyra ämnesvalet Magiskt Tänkande, har blivit möjlig tack vare de verktyg ny och innovativ teknik fört med sig. Denna 256teknik har de senaste tjugo åren inneburit en explosion av kreativitet och skapande. Mängder av småskaliga, individuella uttryck i form av bloggar, youtubekanaler och podcasts utmanar nu de traditionella rösterna. Vi har sannolikt bara sett början på denna utveckling. Tekniken och distributionsmöjligheterna utvecklas fortlöpande. Snart kommer översättningsapparna att vara så bra att vi kan ta del av podcasts från alla världens hörn. På urdu, swahili, mandarin och färöiska. (Kolla t ex  Best Urdu podcasts 2018).

I och med att det blivit möjligt för allt fler att ifrågasätta rådande ordning och etablerade sanningar har den hittillsvarande överenskommelsen om hur världen är beskaffad börjat luckras upp. Vi ser en större individuell frihet, och ett större individuellt ansvar. Auktoriteterna som talade om för oss hur saker och ting låg till har förlorat sitt inflytande. Det narrativ-monopol som innehades av ett fåtal stora etablerade institutioner är på väg att raseras. Det finns inte längre någon sanning med stort S.

Krisen i svenska akademien illustrerar detta på ett på ett nästan karikatyrartat sätt. Den handlar om så mycket mer än kulturprofilens lösmynthet och sexualsadistiska eskapader. Hela verksamheten är föråldrad. Vem behöver akademiens stipendier och priser när kulturutövare kan stödjas ekonomiskt genom swishbidrag, patreon och crowdfunding? Ivar Arpi fick på kickstarter sensationellt snabbt in över en halv miljon till sitt bokprojekt om genusideologi.

Allt fler tycks nu inta attityden att denna nyvunna, sant demokratiska (yttrande)frihet måste stäckas, inskränkas, begränsas. Boskapen som rymt måste tillbaka in i ladan och tjudras vid sina bås. Att public service från årsskiftet skattefinansieras är bara ett exempel i raden. Uppdraget handlar bland annat om att undervisa svenska folket. Alltså en sorts fortsättning på grundskolans indoktrinering. Tro mig, några sant nydanande, revolutionära eller alternativa inslag ingår inte i den läroplan public service följer.

Många tycks anse att till varje pris världen måste tillbaka till det som rådde innan dessa hemska samtida pöbelfasoner fick fritt utlopp. Detta är måhända förståeligt. I tider av snabb förändring är det frestande att krampaktigt hålla fast vid den gamla föråldrade kartan. Den som gav trygghet och överblick och där en någorlunda tydlig väg framåt kunde skönjas.

Att försöka anpassa terrängen efter kartan är dock det sämsta tänkbara för den som gått vilse. Ändå är det den strategin som de flesta i dag tycks anamma. Makthavare, beslutsfattare och politiker vägrar att se det uppenbara - att framtidens modeller varken kan vara höger eller vänster, så som de traditionellt sett ut.

1070745931De gula västarna sågs 2018 av många som ett sådant positivt och progressivt tecken i tiden. När de lyckades formulera en kravlista var det många som jublade. Listan delades flitigt.

Vänsterfolk verkar vara så utsvultna på protester och alternativ till rådande ordning att man till och med tar en hoper förvirrade, våldsbejakande och inskränka bakåtsträvare till sitt hjärta.

För faktum är att västarnas projekt, så som det formuleras i kravlistan, är fullständigt visionslöst! Att beskatta de så kallat rika och dela ut pengarna till de så kallat fattiga, allt annat lika, är knappast den framtidsvision vi är värda. 

Så länge inte roten till missnöjet och frustrationen identifieras och adresseras, dvs den djupa existentiella otillfredsställelse ett samhälle byggt på konsumtion innebär, vilket drabbar såväl fattiga som rika, kommer ingen förändring som gör skillnad på allvar att äga rum.

Om det enda man strävar efter är en omfördelning av pengar så att västarna får råd att köpa samma smarphonemodeller, tv-spelkonsoller, bilar och modekläder som de så kallat rika, så kommer oron och missnöjet att kvarstå. Kravlistan konserverar rådande samhällsordning.

51xy69zwxKL._SX311_BO1,204,203,200_De gula västarna borde läsa sin landsman Andre Gorz. Hans böcker Farväl till proletariatet (1982) och Vägen till paradiset (1984) är kusligt profetiska. Få böcker har påverkat min egen samhällssyn så mycket som dessa båda.

Gorz bärande tes var att arbetarrörelsens enda möjliga väg i en tid av robotisering och arbetsavskaffande teknik är att i stället för löneökningar och mer pengar i plånboken, så kallad köpkraft, kräva kortare arbetstid. Om samma mängd mänskor ska hållas sysselsatta, samtidigt som robotar och annan ny teknik  effektiviserar produktionen, så måste konsumtionen växa i samma takt. Det är exakt den utvecklingen vi sett från åttiotalet och framåt.

Arbetstidsförkortning skulle skapa ett utrymme för, och en möjlighet till, en annan sorts livstillfredsställelse än den (överflöds)konsumtionen bjuder. Kort sagt till ett helt annat samhälle.

Eftersom arbetarrörelsen valde en annan väg, bejakade konsumtion, kärnkraft, tillväxttänkande och fortsatt hänsynslös exploatering av djur och natur, är den i högsta grad medskyldig till att samhället ser ut som det gör i dag.

33063a538a968e77718d1cb4458d22eeKraften i förändringsvågen som sveper fram kommer inte att mildras 2019. En del av denna våg som inte uppmärksammas på det sätt den förtjänar är den legalisering av cannabis som i allt raskare takt breder ut sig globalt. Cannabis är en drog som fungerar på ett annat sätt än alkohol, och när den blir mer utbredd kommer sannolikt ett skifte i det kollektiva medvetandet att äga rum. I bland annat Indien har cannabis traditionellt använts som ett religiöst sakrament. Det är en drog som för dig närmare gudarna.

Härifrån är steget inte långt till det ökande intresset för de psykedeliska drogernas förändringspotential rent allmänt. Att podcastgeniet Navid Modiri i en intervju säger att han vill ge Stefan Löfven en ayahuascaceremoni.i julklapp är ett tecken i tiden. Kanske finns hopp om ett öppnare samtalsklimat runt dessa frågor även i Sverige.

Detta för oss in på en annan del i det pågående förändringsdramat, nämligen Guds återkomst. Många trodde och hoppades att Gud en gång för alla skulle vara avskaffad. Nu börjar allt fler öppna sig för tanken att man är del av ett äventyr som bara kan beskrivas som gudomligt. Då jag själv sedan barnsben fört ett samtal med den gränslöst kärleksfulla, eviga och allomfattande intelligens som kallas Gud är det givetvis angenämt att se att intresset för andlighet ökar.

I Sverige personifieras det hela av Joel Halldorf som skrivit boken Gud: återkomsten. Jag har inte läst den, men att döma av de artiklar mannen skrivit i Expressen och annorstädes lämnar hans argumentering minst sagt mycket i övrigt att önska. Jag har så många invändningar mot hans resonemang att jag måste återkomma till dem i ett separat blogginlägg. Låt mig bara säga att hans projekt tycks vara samhälleligt och politiskt, snarare än andligt i någon djupare mening.

x

Eftersom forskarna en gång för alla konstaterat att mottot less is more varken befrämjar hälsa eller välbefinnande följer här en spellista med den bästa musiken från 2018. 6 timmar och 40 minuter. Håll till godo.


torsdag 20 december 2018

Stackars fru Frostensson

kf3

Jo, jag menar det. Jag tycker uppriktigt synd om Katarina Frostensson.

Hon är trots allt en människa. En medmänniska, inget monster. Inte minst så här i juletid, när det anstår oss alla att plocka fram vårt kristna sinnelag och vår generositet, borde vi stanna upp inför hennes öde och uppamma all vår medkänsla. Allt för länge har hon behandlats sämre än en labbråtta.

Många förmodar att det är kärlek som får Frostensson att försvara sin livspartner kulturprofilen. Själv misstänker jag att det är oresonlig skräck. Att det är hållhakar och hot som får henne att stanna vid hans sida. Det som ser ut som självuppoffring och lojalitet kan i själva verket vara ett exempel på det så kallade Stockholmssyndromet - en omedveten försvarsmekanism som innebär att offret utvecklar sympati för förövaren. Stockholmssyndromet skapas av rädslan för att råka ännu värre ut, och innebär samtidigt en vädjan till en inbillad inre godhet hos gisslantagaren. Ju mer tid och energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare är det att bryta sig loss.

Med tanke på de sexualsadistiska övergrepp kulturprofilen gjort sig skyldig till, och den hotfullhet han enligt en lång rad vittnesmål uppvisat, vore det märkligt om han inte utsatt sin livspartner för samma sak.

Var finner vi svaret på gåtan Frostensson? I hennes poesi, givetvis!

Det räcker med att citera dikten Hot ur samlingen Flodtid för att bilden ska klarna. 

Hot

Tigrislik natt i vätskan som bränner olja som hot munnens kransanus sänder vågor, lovar floder av blod far över pannor, o r o a r  h e I a d i n k r o p p driver all värme ur rummet, jagar ut allt förnuft svärd korsande luften svart particip

Kan ordkombinationer av typen “vätskan som bränner”, “munnens kransanus”, “floder av blod”, och “oroar hela din kropp” vara något annat än ett kodifierat och desperat rop på hjälp? Tillämpar man denna i mina ögon uppenbara läsning blir ångestskriet öronbedövande. Det som beskrivs i dikten Hot torde få även den mest garvade bdsm-utövare att rodna.  

Jag tänker ägna julledigheten åt att lusläsa allt fru Frostensson skrivit. Jag tänker tillämpa freudlärjungen Wilhelm Reichs teorier om orgonenergi och muskelpansar för att nå fördjupning. Jag ska krama sanningen ur ordmassorna och jag kommer inte att väja undan, hur otäck denna än visar sig vara.

Därefter ämnar jag publicera mina slutsatser i en brett upplagd kulturartikel i hugad stockholmsk morgontidning. (Om du vill stödja projektet så föreslår jag att du swishar en hundring eller två. Helst före julafton).  

Fru Frostensson har alltså genom sin poesi gång på gång vädjat till omvärlden om hjälp, men ingen har velat eller vågat tolka hennes budskap på ett korrekt sätt. I stället har man sagt ”vad vackert du skriver Kristina, skriv lite mer” och belönat henne med priser och utmärkelser.

Von Trier hade inte kunnat skapa ett bättre horrormanus. Men det här är ingen skräckfilm, det är ett rått, brutalt, smärtsamt verklighetsdrama, som utspelar sig inför öppen ridå.

Fråga dig själv hur du skulle reagera om någon som stod dig nära blev utsatt för något liknande. Skulle du tveka att kontakta kvinnojouren, socialtjänsten, polisen? Den som underlåter att gripa in är ju om inte en medbrottsling, så i vart fall en möjliggörare.

I stället för medlidande och räddningsaktioner har fru Frostensson mötts av en mobb, som lystet dreglat efter ännu fler makabra detaljer. Övergivna hundar behandlas med mer respekt och ömhet än denna poetissa.

Fru Frostensson vågar givetvis inte träda fram, av rädsla för den hämnd som kulturprofilen och hans vapendragare Horace då skulle utsätta henne för. Det är väl känt att soldater i kampen mot fienden i krig systematiskt utsätter kvinnor för sexualiserat våld. Finns det något som tyder på att dessa båda herrar besitter en moralisk nivå som om skulle hindra dem från att sätta gruvligast tänkbara könsaktshämnd i verket, den dag fru Frostensson offentliggör sin hemlighet? Att det är en sorts krigstillstånd som råder inom Akademien torde ingen kunna förneka.

Vi får aldrig glömma att fru Frostensson innerst inne bara är en liten ensam, övergiven flicka. Ett barn som vädjande om kärlek, värme, närhet och bekräftelse sträcker armarna mot mig och dig. Den som sviker Frostensson sviker sitt eget inre barn. 

Tycka synd om räcker inte. Det enda som kan spegelvända denna totala tragedi är att var och en av oss kryper till korset. Till korset där fru Frostenson förnedrad och pryglad hänger. Tillsammans kan vi göra skillnad. Tillsammans kan vi badda de öppna såren, trösta, vyssa och vagga, för att sedan se till att hon får den upprättelse hon förtjänar. Så att hon med högburet huvud kan reclaima stol 18.

--

Relaterat Dagens Nyheter: Varför fortsätter Akademien tala om jakt och krig?