tisdag 15 januari 2019

Gud: Återkomsten, en offentlig skenavrättning

GUD

Eftersom jag inte läst Joel Halldorfs bok ”Gud: återkomsten” och inte heller har för avsikt att göra det borde jag givetvis inte att uttala mig om den.

Men de recensioner av boken jag tagit del av, debattinläggen, intervjuerna med författaren och Halldorfs eget inlägg i Expressen 19 december 2018, har gjort mig så irriterad, frustrerad och faktiskt även sorgsen, att jag vill resa mig och med hög och klar röst ropa: Gud är större!

Jag utesluter inte att jag missuppfattat Halldorf och här framställer honom och hans åsikter i en felaktig dager. I så fall är detta en orättvis, ja möjligen en rent ärekränkande text. Om du inte tycker om den typen av framställningar bör du sluta läsa här.

Om du väljer att gå vidare så föreslår jag att du tillämpar en läsning där Halldorf och hans bok får exemplifiera en inställning till, och syn på andlighet och Gud, som är föråldrad, okreativ och ytlig. Jag använder så att säga en halmgubbe som språngbräda in i det jag vill ha sagt. 

Redan i bokens titel leds tanken på villovägar. kabirGud är inte någon eller något som kan försvinna och återkomma. Att anta det är det samma som att säga att själva grunden för vår existens kan komma och gå. För den som lärt sig lyssna är Gud ständigt närvarande. Med 1400-talsmystikern Kabirs ord:

”O servant, where dost thou seek Me? Lo! I am beside thee.

I am neither in temple nor in mosque; I am neither in Kaaba nor in Kailash; Neither am I in rites and ceremonies, nor in Yoga and renunciation.

If thou art a true seeker, thou shalt at once see Me; thou shalt meet Me in a moment of time”

Den Gud som periodvis kan vara frånvarande, för att sedan komma tillbaka, tycks dock vara den som intresserar Halldorf. Han pratar i Expressen om en Gud som kan mätas, studeras och göras synligt genom ”Sociologiska studier av religionernas samhällsbidrag, historiska undersökningar av väckelse och demokrati, och så vidare”.

Halldorf välkomnar således en diskussion om Gud inom den binära variabeln ”finns – finns inte”, och kliver därmed huvudstupa in i den återvändsgränd där det senaste seklets svenska religionsdebatt utspelat sig.

Det är den typen av ofruktbar diskurs en annan samtida uttolkare av det kristna budskapet och traditionen, Jordan B Peterson, konsekvent vägrar delta in i, när han på frågan om han tror på Gud listigt svarar att han agerar som om Gud finns.

Något egentligt samtal om Gud eller andlighet i en vidare bemärkelse har boken följdriktigt heller inte lett fram till. Vad vi däremot sett är en politisk diskussion, där kulturella uttryck av typen liberalismen jämförts med de religiösa samfundens gemenskap, ritualer, etik, trosbekännelser och traditioner.

Detta har ingenting med en djupare förnimmelse av Gud göra.

Att inte kunna uppleva gudomlighet är en brist som kan jämföras med att inte kunna uppleva musik. Det är omöjligt att förklara vad musik är och hur mycket den kan berika livet för de som på grund av igenslammade hörselgångar inte tagit del den. De som saknar erfarenhet av musik förnekar kategoriskt att något sådant finns. Fenomenet är alltför osannolikt och obegripligt för att kunna existera.

Om man plockar bort erfarenheten av det transcendentala, upplevelsen av det gudomliga, och uteslutande pratar tro och tradition, blir religion som vilken annan kulturell företeelse som helst. I de flestas ögon bara lite mer flummig, barnslig och outvecklad.

Längtan efter Gud och andlig fördjupning väcks inte av böcker som ”Gud: återkomsten”, eller av debatten den lett till. Inte heller av de ”fakta, fakta fakta” Halldorf åberopar. Tvärtom.

Den evigt kärleksfulla och allomfattande intelligens som traditionellt benämnts Jahve, Allah, Brahman, Wakan Tanka, Ka, Tao et cetera, får man leta efter på annat håll.

Denna sublima urkraft, som samtidigt är tillvarons källa, dess struktur och dess fulländning, kan till exempel upptäckas och förnimmas i ravedansens trancetillstånd, i rockkonsertens extas, i den schamanledda ayahuasca-ceremonin, i nära döden upplevelsen, i den djupa sorgen vid en nära anhörigs bortgång, i blicken från ett nyfött barn, i förälskelsen, i orgasmögonblicket, i vårens första fågeldrill efter en skoningslöst hård vinter, i Leonard Cohens låttexter, i känslan av tacksamhet över att få vara med om livet.

Eller varför inte i Rebecca Solnits nytolkning av Fader Vår.


Mother's prayer :

our mother who art underfoot,

hallowed be thy names, thy seasons come,

thy will be done,

within us as around us,

thank you for our daily bread, our water, our air,

and our lives and so much beauty;

lead us not into selfish craving and the destructions

that are the hungers of the glutted,

but deliver us from wanton consumption

of thy vast but finite bounty,

for thine is the only sphere of life we know,

and the power and the glory, forever and ever,

amen


Den som vill utmana de sekulära tänkarna måste börja och sluta i den personliga upplevelsen. Där och bara där kan ett närmande till Gud äga rum. De sekulära tänkarna kommer att vinna varje debatt som rör sig inom deras antagande om hur verkligheten är beskaffad: den filosofiska materialismen. Accepterar man deras grundpremiss blir ateismen den enda sunda, rimliga och logiska hållningen.

Den andliga/gudomliga dimensionen går inte att "förstå", i ordets vanliga mening. Den existerar bortom alla begrepp och föreställningar. Inte minst bortom begreppet ”tro”. Det går inte att närma sig den rationellt eller logiskt. Fakta har inget med den att göra.

Och sådant behövs inte heller. Vad det i stället handlar om är att överlämna sig till livsmysteriet, i någon sorts paradoxal, orealistisk och kanske till och med omöjlig tillit. Den typen av tillit Jesus talar om i Matt 6:28-34:

”Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”

images

onsdag 2 januari 2019

- Mitt namn är Nitton. Tjugo Nitton.

18 - 19

(Bild:Alessandro Sicioldr)

Astronomen Carl Sagan pratar i boken Lustgårdens drakar om hur vi människor söker mönster i vår omvärld, även där sådana inte finns. Trädets skugga i skymningen blir ett monster, repstumpen en orm, den hoande ugglan en vålnads rop. Han menar att detta är orsaken till flera felaktiga slutsatser och missförstånd. Inte minst till vidskepelse och tron på övernaturliga väsen, som t ex andar, spöken och tecken från avlidna anhöriga.

Den kompletterande frågan, som Sagan inte ställer, är vem som beskrivit världen för oss in the first place, med vilka ord och i vilket syfte. Varifrån kommer kunskapen om världen, och hur säkra kan vi vara på att bilden håller?

Vem skriver verklighetens manus, och vem sufflerar oss när vi fäller en malplacerad eller otillåten replik? Vem har dresserat sjölejonen, målat kulisserna, bestämt dekoren och valt rekvisitan?

För hundra år sedan trodde Carl Sagans astronomkolleger att universum bestod av endast vår galax, Vintergatan. Man fann denna svåröverskådlig och nästan obegripligt stor. Dagens astronomer räknar med att universum består av tvåtusen miljarder galaxer (t v å t u s e n   m i l j a r d e r ! ). Och då har man ändå inte inte tagit med den så kallat mörka materien i beräkningen. Som tros utgöra mer än nittio procent av allt som finns. Detta är inte ens ett exempel på ett så kallat paradigmskifte. När ett sådant äger rum välts allt vetenskapen dittills tänkt och trott över ända. En alternativ förståelse av naturen växer fram. En föråldrad världsbild lämnar plats för en ny.

Denna typ av perspektivförskjutning, fördjupning och utvidgning av insikt och kunskap är en pågående process. Det är så utvecklingen av mänskligt vetande sett ut genom åren, och det är så den kommer att fortsätta 2019 and beyond. Den berör all mänsklig aktivitet - religion, politik, ekonomi, vetenskap och så vidare.

Man kan dark-matter-filaments-false-color-Epps-Hudson-2017-e1492027036449fråga sig hur de människor blev bemötta, som för hundra år sedan (eller för den delen tidigare i historien) intuitivt anade att universum var mycket större än vad den etablerade vetenskapen hävdade. 

Vad kallade man de människor som sa: jag anar att det finns mycket mer där ute. Jag har en känsla av att rymden är oerhört mycket större. Vintergatan kanske bara är en bland många galaxer. Ja, vi kanske inte ens kan registrera mer än en bråkdel av det som finns.

Vilka röster i vår samtid hävdar att vår nuvarande bild av verkligheten är lika ofullständig och bristfällig som tron att Vintergatan utgör hela universum? Hur behandlar etablissemanget deras tankar och teorier?

Vetenskapen förser oss med tillfälliga beskrivningar, de bästa gissningar man för tillfället kan uppbringa, provisorier som för eller senare kommer att ersättas av andra.

Kanske vore en vetenskap mindre tvärsäker på sina metoder och resultat önskvärd. En ödmjuk vetenskap, som tar hänsyn till det den ännu inte kunnat konstatera. Som i sina ekvationer laborerar med en dimension av osäkerhet, oförutsägbarhet, och den kunskap som ännu inte är tillgänglig. Som i sitt tänkande involverar det ovetbara.  

Det är här poeter, visionärer, magiker, medier, konstnärer, outsiders och allsköns provokatörer kommer in i bilden. Deras bidrag är oundgängligt för förståelsen av tillvaron i dess totalitet. Deras utsagor och insikter kompletterar den strikt materiella och reduktionistiska vetenskapens verklighetsbild. Den som i dag torgförs som den enda sanna och giltiga. Ja, som verkligheten själv.

Inspirerade av dessa frågor starar jag och Lars Andersson podcasten ”Magiskt Tänkande – om den större verkligheten”. Ett premiäravsnitt döpt till “Foglossning” är publicerat. Vi har ett par stycken till i pipeline. De kommer inom kort att dyka upp.

Carl Sagan utgick från att det finns en solid inre verklighet, distinkt avskild från den yttre. Podcasten antagande är att detta är långt ifrån självklart.

Lyssna på

- soundcloud.

- podbean 

x

Min och Anders Almingefeldts hobbyverksamhet Alingsås filosofibar fortsätter lite grand i samma spår. Vårens tema är ”medvetandet”. Först ur är Pär Snaprud som den 24 januari pratar om sin bok Medvetandets återkomst och förklarar begreppet ”panpsykism”.

I mars kommer Adrian Parker från Göteborgs Universitet och pratar alternativa medvetandetillstånd. Sist ut ett föredrag om hur psykedeliska droger för närvarande revolutionerar psykiatriforskningen.

x

Vår podcast, med det obskyra ämnesvalet Magiskt Tänkande, har blivit möjlig tack vare de verktyg ny och innovativ teknik fört med sig. Denna 256teknik har de senaste tjugo åren inneburit en explosion av kreativitet och skapande. Mängder av småskaliga, individuella uttryck i form av bloggar, youtubekanaler och podcasts utmanar nu de traditionella rösterna. Vi har sannolikt bara sett början på denna utveckling. Tekniken och distributionsmöjligheterna utvecklas fortlöpande. Snart kommer översättningsapparna att vara så bra att vi kan ta del av podcasts från alla världens hörn. På urdu, swahili, mandarin och färöiska. (Kolla t ex  Best Urdu podcasts 2018).

I och med att det blivit möjligt för allt fler att ifrågasätta rådande ordning och etablerade sanningar har den hittillsvarande överenskommelsen om hur världen är beskaffad börjat luckras upp. Vi ser en större individuell frihet, och ett större individuellt ansvar. Auktoriteterna som talade om för oss hur saker och ting låg till har förlorat sitt inflytande. Det narrativ-monopol som innehades av ett fåtal stora etablerade institutioner är på väg att raseras. Det finns inte längre någon sanning med stort S.

Krisen i svenska akademien illustrerar detta på ett på ett nästan karikatyrartat sätt. Den handlar om så mycket mer än kulturprofilens lösmynthet och sexualsadistiska eskapader. Hela verksamheten är föråldrad. Vem behöver akademiens stipendier och priser när kulturutövare kan stödjas ekonomiskt genom swishbidrag, patreon och crowdfunding? Ivar Arpi fick på kickstarter sensationellt snabbt in över en halv miljon till sitt bokprojekt om genusideologi.

Allt fler tycks nu inta attityden att denna nyvunna, sant demokratiska (yttrande)frihet måste stäckas, inskränkas, begränsas. Boskapen som rymt måste tillbaka in i ladan och tjudras vid sina bås. Att public service från årsskiftet skattefinansieras är bara ett exempel i raden. Uppdraget handlar bland annat om att undervisa svenska folket. Alltså en sorts fortsättning på grundskolans indoktrinering. Tro mig, några sant nydanande, revolutionära eller alternativa inslag ingår inte i den läroplan public service följer.

Många tycks anse att till varje pris världen måste tillbaka till det som rådde innan dessa hemska samtida pöbelfasoner fick fritt utlopp. Detta är måhända förståeligt. I tider av snabb förändring är det frestande att krampaktigt hålla fast vid den gamla föråldrade kartan. Den som gav trygghet och överblick och där en någorlunda tydlig väg framåt kunde skönjas.

Att försöka anpassa terrängen efter kartan är dock det sämsta tänkbara för den som gått vilse. Ändå är det den strategin som de flesta i dag tycks anamma. Makthavare, beslutsfattare och politiker vägrar att se det uppenbara - att framtidens modeller varken kan vara höger eller vänster, så som de traditionellt sett ut.

1070745931De gula västarna sågs 2018 av många som ett sådant positivt och progressivt tecken i tiden. När de lyckades formulera en kravlista var det många som jublade. Listan delades flitigt.

Vänsterfolk verkar vara så utsvultna på protester och alternativ till rådande ordning att man till och med tar en hoper förvirrade, våldsbejakande och inskränka bakåtsträvare till sitt hjärta.

För faktum är att västarnas projekt, så som det formuleras i kravlistan, är fullständigt visionslöst! Att beskatta de så kallat rika och dela ut pengarna till de så kallat fattiga, allt annat lika, är knappast den framtidsvision vi är värda. 

Så länge inte roten till missnöjet och frustrationen identifieras och adresseras, dvs den djupa existentiella otillfredsställelse ett samhälle byggt på konsumtion innebär, vilket drabbar såväl fattiga som rika, kommer ingen förändring som gör skillnad på allvar att äga rum.

Om det enda man strävar efter är en omfördelning av pengar så att västarna får råd att köpa samma smarphonemodeller, tv-spelkonsoller, bilar och modekläder som de så kallat rika, så kommer oron och missnöjet att kvarstå. Kravlistan konserverar rådande samhällsordning.

51xy69zwxKL._SX311_BO1,204,203,200_De gula västarna borde läsa sin landsman Andre Gorz. Hans böcker Farväl till proletariatet (1982) och Vägen till paradiset (1984) är kusligt profetiska. Få böcker har påverkat min egen samhällssyn så mycket som dessa båda.

Gorz bärande tes var att arbetarrörelsens enda möjliga väg i en tid av robotisering och arbetsavskaffande teknik är att i stället för löneökningar och mer pengar i plånboken, så kallad köpkraft, kräva kortare arbetstid. Om samma mängd mänskor ska hållas sysselsatta, samtidigt som robotar och annan ny teknik  effektiviserar produktionen, så måste konsumtionen växa i samma takt. Det är exakt den utvecklingen vi sett från åttiotalet och framåt.

Arbetstidsförkortning skulle skapa ett utrymme för, och en möjlighet till, en annan sorts livstillfredsställelse än den (överflöds)konsumtionen bjuder. Kort sagt till ett helt annat samhälle.

Eftersom arbetarrörelsen valde en annan väg, bejakade konsumtion, kärnkraft, tillväxttänkande och fortsatt hänsynslös exploatering av djur och natur, är den i högsta grad medskyldig till att samhället ser ut som det gör i dag.

33063a538a968e77718d1cb4458d22eeKraften i förändringsvågen som sveper fram kommer inte att mildras 2019. En del av denna våg som inte uppmärksammas på det sätt den förtjänar är den legalisering av cannabis som i allt raskare takt breder ut sig globalt. Cannabis är en drog som fungerar på ett annat sätt än alkohol, och när den blir mer utbredd kommer sannolikt ett skifte i det kollektiva medvetandet att äga rum. I bland annat Indien har cannabis traditionellt använts som ett religiöst sakrament. Det är en drog som för dig närmare gudarna.

Härifrån är steget inte långt till det ökande intresset för de psykedeliska drogernas förändringspotential rent allmänt. Att podcastgeniet Navid Modiri i en intervju säger att han vill ge Stefan Löfven en ayahuascaceremoni.i julklapp är ett tecken i tiden. Kanske finns hopp om ett öppnare samtalsklimat runt dessa frågor även i Sverige.

Detta för oss in på en annan del i det pågående förändringsdramat, nämligen Guds återkomst. Många trodde och hoppades att Gud en gång för alla skulle vara avskaffad. Nu börjar allt fler öppna sig för tanken att man är del av ett äventyr som bara kan beskrivas som gudomligt. Då jag själv sedan barnsben fört ett samtal med den gränslöst kärleksfulla, eviga och allomfattande intelligens som kallas Gud är det givetvis angenämt att se att intresset för andlighet ökar.

I Sverige personifieras det hela av Joel Halldorf som skrivit boken Gud: återkomsten. Jag har inte läst den, men att döma av de artiklar mannen skrivit i Expressen och annorstädes lämnar hans argumentering minst sagt mycket i övrigt att önska. Jag har så många invändningar mot hans resonemang att jag måste återkomma till dem i ett separat blogginlägg. Låt mig bara säga att hans projekt tycks vara samhälleligt och politiskt, snarare än andligt i någon djupare mening.

x

Eftersom forskarna en gång för alla konstaterat att mottot less is more varken befrämjar hälsa eller välbefinnande följer här en spellista med den bästa musiken från 2018. 6 timmar och 40 minuter. Håll till godo.


torsdag 20 december 2018

Stackars fru Frostensson

kf3

Jo, jag menar det. Jag tycker uppriktigt synd om Katarina Frostensson.

Hon är trots allt en människa. En medmänniska, inget monster. Inte minst så här i juletid, när det anstår oss alla att plocka fram vårt kristna sinnelag och vår generositet, borde vi stanna upp inför hennes öde och uppamma all vår medkänsla. Allt för länge har hon behandlats sämre än en labbråtta.

Många förmodar att det är kärlek som får Frostensson att försvara sin livspartner kulturprofilen. Själv misstänker jag att det är oresonlig skräck. Att det är hållhakar och hot som får henne att stanna vid hans sida. Det som ser ut som självuppoffring och lojalitet kan i själva verket vara ett exempel på det så kallade Stockholmssyndromet - en omedveten försvarsmekanism som innebär att offret utvecklar sympati för förövaren. Stockholmssyndromet skapas av rädslan för att råka ännu värre ut, och innebär samtidigt en vädjan till en inbillad inre godhet hos gisslantagaren. Ju mer tid och energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare är det att bryta sig loss.

Med tanke på de sexualsadistiska övergrepp kulturprofilen gjort sig skyldig till, och den hotfullhet han enligt en lång rad vittnesmål uppvisat, vore det märkligt om han inte utsatt sin livspartner för samma sak.

Var finner vi svaret på gåtan Frostensson? I hennes poesi, givetvis!

Det räcker med att citera dikten Hot ur samlingen Flodtid för att bilden ska klarna. 

Hot

Tigrislik natt i vätskan som bränner olja som hot munnens kransanus sänder vågor, lovar floder av blod far över pannor, o r o a r  h e I a d i n k r o p p driver all värme ur rummet, jagar ut allt förnuft svärd korsande luften svart particip

Kan ordkombinationer av typen “vätskan som bränner”, “munnens kransanus”, “floder av blod”, och “oroar hela din kropp” vara något annat än ett kodifierat och desperat rop på hjälp? Tillämpar man denna i mina ögon uppenbara läsning blir ångestskriet öronbedövande. Det som beskrivs i dikten Hot torde få även den mest garvade bdsm-utövare att rodna.  

Jag tänker ägna julledigheten åt att lusläsa allt fru Frostensson skrivit. Jag tänker tillämpa freudlärjungen Wilhelm Reichs teorier om orgonenergi och muskelpansar för att nå fördjupning. Jag ska krama sanningen ur ordmassorna och jag kommer inte att väja undan, hur otäck denna än visar sig vara.

Därefter ämnar jag publicera mina slutsatser i en brett upplagd kulturartikel i hugad stockholmsk morgontidning. (Om du vill stödja projektet så föreslår jag att du swishar en hundring eller två. Helst före julafton).  

Fru Frostensson har alltså genom sin poesi gång på gång vädjat till omvärlden om hjälp, men ingen har velat eller vågat tolka hennes budskap på ett korrekt sätt. I stället har man sagt ”vad vackert du skriver Kristina, skriv lite mer” och belönat henne med priser och utmärkelser.

Von Trier hade inte kunnat skapa ett bättre horrormanus. Men det här är ingen skräckfilm, det är ett rått, brutalt, smärtsamt verklighetsdrama, som utspelar sig inför öppen ridå.

Fråga dig själv hur du skulle reagera om någon som stod dig nära blev utsatt för något liknande. Skulle du tveka att kontakta kvinnojouren, socialtjänsten, polisen? Den som underlåter att gripa in är ju om inte en medbrottsling, så i vart fall en möjliggörare.

I stället för medlidande och räddningsaktioner har fru Frostensson mötts av en mobb, som lystet dreglat efter ännu fler makabra detaljer. Övergivna hundar behandlas med mer respekt och ömhet än denna poetissa.

Fru Frostensson vågar givetvis inte träda fram, av rädsla för den hämnd som kulturprofilen och hans vapendragare Horace då skulle utsätta henne för. Det är väl känt att soldater i kampen mot fienden i krig systematiskt utsätter kvinnor för sexualiserat våld. Finns det något som tyder på att dessa båda herrar besitter en moralisk nivå som om skulle hindra dem från att sätta gruvligast tänkbara könsaktshämnd i verket, den dag fru Frostensson offentliggör sin hemlighet? Att det är en sorts krigstillstånd som råder inom Akademien torde ingen kunna förneka.

Vi får aldrig glömma att fru Frostensson innerst inne bara är en liten ensam, övergiven flicka. Ett barn som vädjande om kärlek, värme, närhet och bekräftelse sträcker armarna mot mig och dig. Den som sviker Frostensson sviker sitt eget inre barn. 

Tycka synd om räcker inte. Det enda som kan spegelvända denna totala tragedi är att var och en av oss kryper till korset. Till korset där fru Frostenson förnedrad och pryglad hänger. Tillsammans kan vi göra skillnad. Tillsammans kan vi badda de öppna såren, trösta, vyssa och vagga, för att sedan se till att hon får den upprättelse hon förtjänar. Så att hon med högburet huvud kan reclaima stol 18.

--

Relaterat Dagens Nyheter: Varför fortsätter Akademien tala om jakt och krig?



måndag 19 november 2018

November mitt i London – del I

Screaming above Central London

Never bored, so I'll never get old

                                                - David Bowie - Buddha Of Suburbia

4444

Besöket på egyptiska avdelningen på British museum låter sig dessvärre inte beskrivas i ord.

Yr, mentalt mörbultad och överväldigad av känslor, tankar och diverse mer eller mindre svårdefinierade inflytelser, eller varför inte ”energier”, famlade jag mig fram bland mumier, stenbeläten, kolsvarta katter och borrande blickar från män med djurhuvuden. Denna veritabla virvel av historisk fakta och magi blev som ett bungyjump ner i existensens avgrund.

Det jag trots svindelkänslorna någorlunda klart insåg, var att jag har förunnats ynnesten att få vara en liten del av detta dramas förlängning. Av det som pågick i forna Egypten, och som nu fortsätter och fortsätter och fortsätter utan mål.

Alltså universums utvidgning i form av mänskligt liv, civilisation, kultur, kollektiv strävan, längtan och försök att fatta vad allt går ut på.

Jag bär samma livets eld som människorna där och då gjorde. Och Osiris nåde mig om jag inte under den tid som tilldelats mig åstadkommer ett lika kraftfullt och betydelsefullt bidrag som Amun Djedkhonsefankh eller någon av de andra dåtida figuranterna.

WR

När detta skrivs dricker jag en pint London Pilsner på legendariska The Water Rats på 328 Grays Inn Road.

The venue has a prestigious history including Bob Dylan's first UK gig in 1962, The Pogues first gig in 1982 and Oasis' first London gig in 1994, along with a roll call of other household names throughout the years from Katy Perry to The Courteeners to Ra Ra Riot.

I lurarna David Bowie – Welcome to the blackout, Live London –78.

Lyckades hålla fingrarna någorlunda i styr på mäktiga bokaffären Waterstones. Nöjde mig med:

9200000026822694

En bok som redan på sidan 6 innehåller en sorts kommentar till det jag upplevde på museet:

citat


Bildbevis


BM6


BM 1


BM2


BM4


BM3


BM5


BM7



Övriga ögonblick


L4


London 1


L 2


L3

lördag 20 oktober 2018

Indien – livsöden, ansikten

DSCF2139(Notera bloggaren/fotografen i solglasögat)

Rust friends have a long history together

and can drift in and out of each other's lives,

essentially picking up where they last left off.

Geoffrey Greif “Understanding Male Friendships”


07


02

“Arranged marriages is a preferred way for Indians to enter into matrimony. Parents and other relatives decide on a life partner that they deem suitable for their child. Arranged marriages are long drawn out processes, where finalizing the perfect match may take months and even years.“

www.culturalindia.net


01

Let's not forget that in India the symbol of strength is a woman;

the goddess Shakti.

Indira Gandhi


03

I work for the county out on ninety five
All day I hold a red flag and watch the traffic pass me by
In my head I keep a picture of a pretty little miss
Someday, mister, I'm gonna lead a better life than this

Bruce Springsteen - Working On The Highway


05

A Rakshasa (Sanskrit: राक्षस,) is a mythological being in Hindu mythology. They are powerful warriors, expert magicians and illusionists. As shape-changers, they can assume different physical forms.

Rakshasa | Hindu mythology | Britannica.com


06

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Karin Boye 

IMG_20170217_170243

Hijra is a term given to eunuchs, intersex people, and transgender people in the Indian subcontinent.. The transgender community in India prefer to call themselves Kinnar or Kinner, referring to the mythological beings that excel at song and dance.

Hijras are officially recognized as third gender,,being considered neither completely male nor female.

Hijras have a recorded history in the Indian subcontinent from antiquity onwards as suggested by the Kama Sutra period.


INDISK METALL

An In-Depth Look Into the Indian Metal Scene Featuring Quotes From 15 Bands

onsdag 17 oktober 2018

Kumbh Mela, Allahabad, 2013 - närbilder

Jag gör en National Geographic och lägger ut ett antal closeup-ansikten från den stora Kumbh Mela-festivalen i Allahabad 2013. Kumb Mela är klotets största religiösa evenemang, där tiotals miljoner hinduer samlas för ritualbad.

Jag har av diverse orsaker fått skrinlägga planerna på att vara med på festivalen i januari nästa år. Dessa foton fungerar som en sorts plåster på såren.

Länk Kumbh Mela.

1

                                                 Then I saw her face, now I'm a believer

                                                                              - The Monkees 1966


DSCF2831

I am circling around God, around the ancient tower,
and I have been circling for a thousand years,
and I still don't know if I am a falcon, or a storm,
or a great song.

- Rilke


5


DSCF2835


DSCF2842


DSCF2843


DSCF2860


DSCF2432


DSCF2625


DSCF2858


DSCF2853


DSCF2861