fredag 11 februari 2022

Några bloggrader om en februaritripp

Jag ligger på en säng i vandrarhemmetet Naturcamping Lagom i Gräsmark utanför Sunne och bläddrar i de böcker jag köpt på Böckernas hus. Böckernas hus i Tidan erbjuder 60 000 böcker över 400 kvadratmeter. Detta var mitt första besök i butiken. Jag lyckades begränsa min glupande litteraturhunger till fem böcker. Om du undrar vilka de är så finns de längre ned i detta inlägg.

Jag lämnade också in 2 exemplar vardera av de 4 böcker jag själv skrivit så här långt, så att de via Böckernas hus kan hitta fram till läsare.

Naturcamping Lagom var från början en militäranläggning. Anläggningen är nu inne på sin tredje holländska ägare. Vi är återkommande gäster, såväl sommar- som vintertid. Nu är det Mariska och Harold som styr campingskutan. Värmland vimlar för övrigt av holländare. De säljer sitt ordinära hus i Holland och köper för samma summa pengar en värmländsk herrgård med sjötomt. Ofta blir det rentav en slant över.

För att fira att min hustru Ilse fyller år och att Iggy Pop tilldelats Polarpriset har vi gett oss ut på en februaritripp. Resans stopp finns redovisade på bifoga karta och utvecklas nedan. Inte minst ser jag fram emot en halvdag på Selma spa med diverse bastusittningar, poolhäng och lunchbuffé.

I bilen korrekturlyssnas det på min egen inläsning av min bok Min vän Sällsam. Jag jobbar med miljöljud och musikpålägg, så detta är inte en ordinär ljudbok med en solo-röst endast. Så här låter det när huvudpersoner Mats Mårtensson i sin jakt på doktor Bavesh Kumar försöker hitta nattklubben Other World Kingdom i Varanasi, Indien:

 
Resans nedslag:


Sivans dotter, som nu driver verksamheten, gav oss ett ost-föredadrag av Guds nåde. Vi provsmakade käkarna ur led.




Rane stenar är Sveriges största skeppssättning efter Ale stenar i Skåne. Den består av 24 stenblock på mellan 1,5 och 3 meters höjd. Konstruktionen ligger i rak nord-sydlig riktning och är alltså orienterad efter solens position vid sommarsolståndet. Platsen har sannolikt använts för ceremonier och samlingar kring midsommar.

Jörgen I Eriksson skriver om Rane stenar i boken Heligt landskap:

Besökaren hamnar lätt i drömspår som viskar om urtida ceremonier och själsresor, om manifesterande av årstiderna, om astronomi och astrologi, och kanske om långväga pilgrimsfärder.

Rane stenar är utan tvekan en mycket kraftfull och speciell plats. Jag nåddes av en vag, besynnerlig upplevelse av att människooffer utförts på platsen. Jag hade gärna velat stanna längre, så att de inre bilder platsen gav upphov till kunnat bli tydligare. En ide är att övernatta i mitten av den ovala formationen, för att se vilka förbindelser drömtillståndet öppnar.  

1300-tals kyrkan i Södra Råda var en av Sveriges äldst bevarade träkyrkor. Den förstördes helt i en anlagd brand 2001.

Kyrkan var dekorerad med några av de mest spektakulära medeltidsmålningarna i Norden. Hela det inre kyrkorummet var täckt från golv till tak med målningar. Det fanns planer på att föreslå kyrkan som världsarv. 

Arkeologiska undersökningar har funnit spår efter en äldre stavkyrka.

Nu är kyrkan restaurerad och på platsen får man en känsla för hur den kan ha sett ut när den fortfarande fanns i fysisk form.

Selma spa ser ut så här:

Och här är böckerna jag inhandlade på Böckernas hus:






lördag 15 januari 2022

Filmtips: Prospect (2018)

Personlig, vacker och udda kanadensisk sf-rulle om girighet, hämnd, fred och försoning. Befriande att se en levande berättelse, utan överdrivna specialeffekter och teknikfrosseri. Verktyg, dräkter och vapen är av vintage-typ. Det är som om det hela utspelar sig i en parallell verklighet, där mänskligheten utforskade rymden redan på femtiotalet.

Finns på cineasterna.se om du har bibliotekskort.

Rekommenderas varmt.
"En tonårstjej och hennes far landar på en avlägsen måne, i jakt på dyrbara naturresurser. Deras kontrakt leder dem till månens giftiga skogar där de ska utvinna sällsynta ädelstenar, men i den utomjordiska vildmarken är de allt annat än ensamma. Trots rivaliserande prospektörer, plundrare och urinvånare, ska dock deras största fara ska visa sig vara en av dem själva."

Musiken 2021

 Jag brukar roa mig med att mot slutet av året gå igenom diverse årsbästalistor i tidningar och på nätet, och ur dem vaska fram det bästa av det bästa. ‘Musiken 2021’ klockar in på plus åtta timmar. Men då ska man veta att avlutande ‘Solar Drone Ceremony’ är en timma lång bara den.

onsdag 12 januari 2022

Människovärdet - på låtsas och verkligheten

 


Dagarna före jul diskuterades människovärdet i nättidskriften Kvartal. Utifrån sina respektive utgångspunkter kubbades Torbjörn Tännsjö, Lapo Lappin och Lars Sandman om hur detta begrepp bör hanteras och definieras. Det är inte helt lätt att sammanfatta diskussionen. Det jag uppfattade var att herrarna pendlade mellan positionerna:

1 Människovärdet är okränkbart.

2 Människovärdet är inte okränkbart.

3 Människovärdet är delvis okränkbart, men bara ibland. 

Ordet filosofi betyder kärlek till visdomen. Men vad vi ser prov på i dessa herrars texter är inte visdom. Den kärlek som skymtar fram är kärleken till det egna tänkandet/intellektet, till den egna formuleringsförmågan och till kampen mot en åsiktsmotståndare.  

Att ta del av inläggen är som att kliva in i ett intellektuellt vuxendagis, där de som deltar är övertygade om att de ägnar sig åt någonting viktigt. Insikten om att de i själva verket leker en lek är långt borta. 

Leken de ägnar sig åt kan jämföras med ett schackparti, där pjäserna som flyttas runt heter doktriner, tankefigurer, principer, definitioner, logik, exempel och citat. Det gäller att genom smarta drag besegra åsiktsmotståndaren och ställa denne matt. För att leken inte ska ta slut alltför snabbt formulerar man tankeexperiment, man för in hypotetiska resonemang och antaganden för resonemangets skull (ett direkt citat ur en av texterna). 

Om någon lyckas ställa motståndaren matt eller om man enas om remi, så startar strax ett nytt parti. Förutsättningarna är de samma och reglerna likaså.

Påståendet att en så välrenommerad och upphöjd filosof som Torbjörn Tännsjö har tappat kontakten med filosofins kärna framstår givetvis för nästan alla som en absurd och rent av löjlig tanke. På gränsen till ärekränkande. Men jag vågar hävda att den som vill nå fram till filosofins hjärta - visdomen och kärleken till den - inte kommer undan med de billiga intellektuella piruetter som Torbjörn Tännsjö och hans anhang ägnar sig åt. 

Det krävs något annat. Något som får den intellektuella försvarsmuren om inte att rämna, så i alla fall att delvis krackelera. Det som krävs är ett personligt välkomnande och accepterande av den livslånga mognadsprocess vars utgångspunkter är:

1 Känn dig själv 

2 Var den förändring du vill se i världen

All filosofi, moral och etik värd namnet börjar och slutar där. Konkret, i min och din vardag, 24/7. 

Antingen förstår man relevansen i, och det grundläggande värdet av, dessa båda punkter. Eller också gör man det inte. Att börja diskutera dem, vända och vrida, ifrågasätta och argumentera, vore detsamma som att kliva in i den spelhåla där Torbjörn Tännsjö och hans gelikar hänger. De vill inget hellre än att få påbörja ett spelparti där de kan plocka isär, dissekera, definiera, diskutera, förkasta, bli osams, försonas, bli osams igen och så vidare.   

De skulle såklart ha hur kul som helst under tiden. Men någon kärlek till visdomen skulle det inte vara fråga om.

fredag 7 januari 2022

Att erkänna att man gjort Hitlerhälsning

 


Att erkänna att man gjort Hitlerhälsning som ung, full och dum är tydligen det sätt på vilket man nu för tiden visar att man är en riktig människa. Att man har en själ. Raden kulturskribenter som redovisade ett till sympati gränsande överseende med civilminister Karkiainens misstänkta heilande blev lång. Det hela förvandlades till någon sorts kollektivt, offentligt AA-möte: Jag heter NN och jag har också heilat.  

 

Vad ska vi som aldrig har gjort Hitlerhälsning skryta med? Vi som aldrig ens på fyllan känt att det ryckt i högerarmen? Som aldrig varit på fester där det lyssnats på vit maktmusik och som instinktivt la benen på ryggen och sprang för allt vad tygen höll när vi hörde den typen av musik. Som konsekvent undvek människor som uppskattade sådan musik. 

 

Jag växte upp med Beatles. Jag trodde på vartenda ord som John Lennon sjöng i All you need is love. Jag köpte hela paketet som 70-talsandan innebar - fantasin till makten, peace love and understanding, flower power, turn on, tune in, drop out och just All you need is love. Längre bort än så från Pluton Sveas ”Adolf visste vad han skulle göra med dessa as, han byggde rum och fyllde dem med gas” kommer man inte. 

 

Min poäng är inte att jag varit ett helgon. Jag har varit yngre, fullare och dummare än de flesta. Men just det där med Hitlerhälsning, nej, det var en gräns som jag varken ville närma mig eller passera. Beatles-andan hade grundligt vaccinerat mig mot varje tillstymmelse till lust att heila, eller delta i den typ av vulgära fascist-excesser civilministerns ungdomsgäng påstås ha ägnat sig åt.

 

Ingen har hittills ställt den enda riktigt relevanta frågan till civilministern, den om vilken musik hon lyssnar på idag. Ett öppet redovisande av spellistor, vilka artister hennes skivsamling omfattar och hennes fem största konsertupplevelser borde vara ett självklart journalistfokus. 

 

Vi vill också veta om civilministern, kanske tillsammans med sin pojkvän, sett Peter Jacksons aktuella Beatles-dokumentär Get Back? Om inte, när tänker hon titta på den? Och om hon sett den - hur ser hennes tankar och reflektioner ut? Hur värderar hon textrader som Beatles: 

 

And in the end 

the love you take

is equal to the love you make. 

 

Jämfört med pojkvännens grupp, Raubtiers:

 

Bärsärkagång

Bärsärkagång, Bärsärk

Bärsärkagång, jag går Bärsärkagång 

Bärsärkagång, Bärsärk

 

Magdalena Andersson har i en intervju berättat att "Question!" med den Armenisk/Amerikanska rockgruppen System of a Down är hennes favoritlåt. Stefan Löfven gillar Ulf Lundell, Birger Schlaug är Elvis-fan och Birgit Friggebo tyckte om We Shall Overcome. 

 

Varför dras människor till en viss sorts musik, till vissa kulturella uttryck? Avslöjar det något om människans karaktär, moral och personlighet? Politiker får sällan frågor om vilken konst, kultur och musik de föredrar. Men sådant kanske säger mer om personens förmåga att göra något bra än många av de andra frågor som ställs?

 

Själv är jag beredd att lägga min röst på den politiker som, oavsett hur ungdomssynderna sett ut, under en direktsänd debatt tittar in i kameran och med ärlig uppriktighet sjunger:

 

You may say I'm a dreamer

But I'm not the only one

I hope someday you'll join us

And the world will be as one

tisdag 28 december 2021

Det banbrytande teleskopet James Webb


Så skickas alltså “det banbrytande teleskopet James Webb” ut i världsrymden. De vetenskapstroende världen runt samlas för att via skärmar i direktsändning uppleva den rituella uppskjutningen.

Med sin stora guldpläterade spegel ska teleskopet fånga miljarder år gammalt stjärnljus. Och jag undrar i mitt stilla sinne: Vad ska vi göra med detta uråldriga stjärnljus? Kanske hade den guldpläterade spegeln gjort bättre nytta om den riktats mot oss själva?

Med tanke på vad som står på spel förstår jag inte hur mänskligheten med jublande entusiasm kan ägna sig åt denna typ av “mer av samma”. I det läge vi befinner oss borde vi applådera en annan typ av projekt, andra processer, andra initiativ, andra insikter. Helt enkelt därför att sådana är nödvändiga om vi vill överleva. Men det materialistiska mörkret skall tydligen breda ut sig tills vi når kvävningsdöden.

James Webb-projektet vilar på tanken att universum och livet har uppkommit av en slump och fungerar enligt tillfälligheternas binda spel. Vi är avskilda från det universum vi studerar, inte en del av samma process. Vi ställer oss vid sidan av universum, och iakttar det som om det vore en jättelik komplicerad maskin. Studerar vi maskinens muttrar och kugghjul tillräckligt länge och med tillräckligt raffinerade instrument så kommer vi att förstå hur den fungerar, vad som får den att röra sig och, inte minst viktigt, hur den startade. Det hela påminner om när ett barn plockas isär ett leksakspiano, för att försöka hitta musiken inuti det.

Denna ideologi, denna bild av hur livet och universum fungerar är destruktiv och farlig. Den kommer att leda till vår undergång. Om inte detta tänkande lämnar plats för en holistisk syn, där livets osynliga/andliga dimension finns med, så kommer nedräkningen mot apokalypsen att fortsätta med oförminskad hastighet.

Den uppenbara frågan, som inte ställs men som borde ställas, är denna: Hur stort kommer nästa teleskop att vara och hur långt ifrån jorden ska det skickas ut? Hur mycket skall instrumenten förfinas innan vi når den kunskap, insikt och förståelse som vi strävar efter?

Många imponeras av den matematiska precisionsförmåga och hantverksskicklighet som ligger bakom projektet. Det är förvisso ingen barnlek att åstadkomma något sådant.  Men jämfört med de verkligt stora problemen som mänskligheten brottas med är detta inte särskilt komplicerat. Jag syftar på den globala uppvärmningen, massutrotningen av arter, svält, krig och tortyr. Och inte minst vetenskapens allra mest komplicerade gåta, den som benämns the hard problem of consciousness.

Frågan om liv på andra planeter, som teleskopet delvis ska kunna hjälpa till att besvara, vilar också den på ett felaktigt grundantagande. I själva verket är allt är levande. Vi har helt nyligen börjat inse vilken intelligens som träd besitter, hur de hjälper varandra, hur de kommunicerar, att de kan minnas. Flera anmärkningsvärda experiment har visat att svampar fungerar som individer, fattar beslut och besitter inlärningsförmåga. Dessa fynd placerar den mänskliga livsupplevelsen i ett medvetandespektrum, som sträcker sig över hela den naturliga världen, ja sannolikt hela universum. När ska vi börja kommunicera med träden? När ska vi börja kommunicera med havet, bergen, floderna?

Vi behöver inte leta liv på exo-planeter långt ut i världsrymden. Sådant hör hemma inom science fiction. Det har väldigt lite med liv i egentlig mening att göra. Den sortens tänkandet fullföljer endast det mycket ofullständiga materialistiska synsättet på vad liv, medvetande och intelligens är.

Själv kan jag inte utesluta möjligheten att det finns livsformer runt omkring oss, som vistas utanför det frekvensområde våra vardagliga sinnen förmår uppfatta. Helt nära, men i en osynlig värld som vi inte har direkt kontakt med. Livsformer vars existens vi bara ibland kan ana, som möter oss i schamanritualer, transtillstånd, psykedeliska droger och drömmar. Eller på nykter kaluv, i en extraordinär uppmärksamhetsförflyttning.

Hur vore det om vetenskapen försökte få kontakt med dessa entiteter? Om man investerade samma tid, kraft och pengar på att utforska det som David Abram kallar the more than human world? Men, nej, det är omöjligt, för en sådan idé ryms inte i det materialistiska paradigmet. Detta betraktas som något omöjligt, som pseudovetenskap, som vidskepelse, som något vi lämnat bakom oss på historiens skräphög.

Kanske är det just en levande kontakt och kommunikation med denna osynliga dimension som skulle kunna leda till vår räddning. 

James Webb-teleskopet kommer inte att bidra till människans förståelse av universum, med mindre än att det paradigm som denna förståelse bottnar i förändras i grunden. Om det materialistiska vetenskapliga projektet alls ska ha ett existensberättigande måste det kompletteras med en helt annan syn på existensen, helt andra insikter om vad livet och tillvaron går ut på. En världsbild med plats för det heliga. Som vilar på en grund av gudomlig meningsfullhet.

Det mesta talar dock dessvärre för att det är för sent. Den nuvarande världsbilden, där allt kan mätas, vägas och beräknas matematiskt och där ingen själ existerar, kommer att gräva planeten jordens grav, i form av fler och större partikelacceleratorer, fler och större teleskop, fler och större djurfabriker, förstörda korallrev och skövlad regnskog. Jo, det jag räknar upp här hänger faktiskt ihop, som pärlor på samma paradigm-halsband.


 Vi behöver inte fler jätteteleskop. vi behöver mer av den insikt Alan Watts delar med sig av i detta citat: 

“Du går ut i natten och tittar på stjärnorna, och du inser att de är miljoner och miljoner och miljarder mil bort. Enorma eldsvådor ute i rymden. Och du tänker: Jag spelar väl knappast någon roll i detta drama. Jag är bara ett litet ynka korn på den här konstiga dammplaneten som kallas jorden. Och allt som pågår där ute, miljarder år innan du föddes, miljarder år efter att du kommer att dö, ingenting verkar mer främmande för dig än detta, mer fjärran, mer olikt dig.
Men om du dröjer lite längre under den nakna himlen så kommer du till sist att utbrista: Men … detta är ju jag! Stjärnorna finns i mig, och jag i dem. Samma eld som brinner i dem brinner i mig.
Det är när du ser detta som du vet att du aldrig kommer att dö."