söndag 31 oktober 2021

Var Vilks konstprojekt en form av zen-buddhism?



Jag fick möjlighet att intervjua Lars Vilks i min podcast några månader före hans död. Jag valde avsiktligt att undvika rondellhunden och konflikten den skapat, då detta ämne redan stötts och blötts tillräckligt. Jag ville fokusera på Vilks tänkande, hans världsbild och hans drivkrafter som människa och konstnär. Jag mötte en kreativ, nyfiken, öppen och varm person. Detta var ingen bråkstake, ingen person som provocerade för provokationens skull. 

 

Vilks pratade bland annat om sitt intresse för zen-buddhism, och relaterade en zen-buddhistisk så kallad koan:

 

En ko kommer flygande. Den flyger in genom ett fönster. Hornen kommer in, huvudet kommer in, kroppen och benen kommer in. Men svansen kommer inte in. Varför?

 

En koan är en gåta som zen-mästaren presenterar för lärjungen. Koanen kan inte lösas med hjälp av intellektet. Avsikten med den är att sätta lärjungens vanetänkande och begreppsbildande aktivitet ur spel, och därigenom bereda lärjungen möjlighet att urskilja verklighetens sanna natur, bortom språk, kategorier och ideologi.

 

Vilks drog paralleller mellan zen-buddhism och den processkonst han utövade. De reaktioner som uppstod runt hans verk kallades sociala skulpturer, och var en del av verken. Processerna pågick lika mycket i människors föreställningsvärld som i den yttre världen. Intellekt, logik och tolkningar fick stå tillbaka för verkens egen inneboende kraft. Varken Vilks eller någon annan kunde på förhand veta hur konstverken skulle utvecklas, vilka vägar de skulle ta. Vilks följde med dem dit de förde honom.

 

En av zen-buddhismens grundtankar handlar om att låta tillvaron ha sin gång. Att tona ner egots önskningar om hur livet borde se ut, och motståndslöst följa med i dess spontana rörelse. Vad än livet ställer dig inför, så accepterar du det. Denna hållning utövas parallellt med ett djupt medlidande med alla levande och kännande varelser.

 

För den som vill förstå Vilks agerande blir hans intresse för zen en viktig pusselbit. Att han tillämpade denna visdomstraditions metoder står klart. Tillspetsat skulle man kunna säga, att när Vilks följde med rondellhunden till Pamela Gellers SION i New York, så var det en zen-inspirerad aktion.

 

Vilks kritiker, med Göran Greider i spetsen, hävdar att Lars Vilks var politiskt omedveten, att han var fast i sin konstbubbla. Men det är snarare Greider som är omedveten om de andliga och filosofiska traditioner ur vilka Vilks hämtade näring, inspiration och vägledning. Greider är fast i sin politiska bubbla. För den som uteslutande ser världen politiskt blir den zen-buddhistiska hållningen obegriplig. Politik är själva verkligheten. Det behövs ingen processkonst eller koaner för att blottlägga den. Den politiska människan förstår inte en livsstrategi som går ut på att iaktta och acceptera tillvaron, utan ambitionen att vilja förändra den.

 

I Expressen skriver Greider: “Hans samröre med extrema högerkretsar var verkligen besvärande och han hade svårt att svara på varför han beblandade sig med dem”. I själva verket svarade Vilks gång på gång, men Greider förstod inte svaret.

 

Man kan fråga sig varför Vilks inte föll till föga. Hur svårt hade det varit att ta avstånd från till exempel organisationen SION? Svaret är att om Vilks gjort det hade han svikit och förminskat inte bara sig själv, utan även de idé- och tanketraditioner som hans konstutövande vilade på. Så länge denna insikt saknas hos de som fördömer honom, kommer han att i deras ögon framstå som en samvetslös svikare i den rättfärdiga kampen mot mörkrets makter.

 

Vilks hade inga svårighet med att föra politiska resonemang. Men han hade ingen politisk agenda. Den värld han undersökte var mycket större, rikare, brokigare och mer komplex än den som uteslutande består av en kamp mellan fascister och socialister, kapitalägare och arbetare, onda och goda.

 

Detta innebär också att Moderna museets överintendent Ørskou har fel när hon i Sydsvenskan slår fast: “Det är bortom allt tvivel att teckningarna görs som en medveten provokation med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi.” Uttalandet bottnar i en snäv, personlig och politiskt färgad tolkning av verket.

 

Alla som tagit del av Vilks eget resonemang om sitt konstnärskap, vilket knappast kan vara oväsentligt i sammanhanget, vet att han drevs av en ärlig och uppriktig vilja att utforska och på djupet förstå komplicerade sammanhang. Inte bara när det gällde religion och yttrandefrihet. Han närmade sig verkligheten med ett bredare och betydligt mer mångfacetterat anslag, än den enkelspåriga och polariserande politiska diskurs som hans kritiker gång på gång försökte, och fortsätter att försöka, tvinga in honom i. 


Relaterat: 

Stina: Du ser inget problem med att du får en stämpel när du gör sådant här? Många betraktar ju dig i dag som sverigedemokrat, rasist eller ännu mer åt extremhögerhållet.

Lars: Det är ju så, betraktaren får forma sin mening, konstnären kan inte hindra det. Huvudsaken är, och det är en viktig poäng, att du inte låter dig dras in i någonting. Men jag tror att jag är resistent mot det. Jag ser ju allt som ett fenomen.

Ur Stina Oscarsson intervju med Lars Vilks i SvD

Relaterat 2: Zen + konceptkonst


lördag 3 juli 2021

Min vän Sällsam - köp boken!


Boken kostar 129:- + porto = 149:- 

Beställ genom att maila: patrik.stigsson@gmail.com 

Betalning sker med swish när boken kommer med posten



söndag 9 maj 2021

Min vän Sällsam - omslaget!


Nu är omslaget till boken som sysselsatt mig ett bra tag klart. Den heter “Min vän Sällsam – en psykedelisk rock'n'roll-thriller, baserad på overkliga händelser”. Boken utspelar sig dels under perioden 1970 - 75, dels i nutid. Dels i den fiktiva orten Engberga, dels i Bombay, Varanasi och Kerala.
Jag har hittills skrivit några barn och ungdomsböcker. Det här är ett försök till vuxenbok. Det kan vara en ytterst skruvad självbiografi, där jag delat upp mig själv i ett antal delpersonligheter. Jag vet inte säkert.
Om det flyter på ser boken dagens ljus i slutet av maj. Och om restriktionerna lättar kan en formidabel releasefest vara möjlig i början av juni.

Stay tuned!

Värdegrund vs konstnärlig frihet

  

I en grupp på facebook för skrivande människor dök följande fråga upp: 

”Hur tänker ni kring ett manus där ett barn har en mamma och pappa och en vanlig mormor och morfar? Och där ingen i historien är uttalat gay eller trans?”

Jag svarade i tråden med att citera Ray Bradbury: “Jag har haft en lapp över min skrivmaskin i över 25 år nu, där det står ‘Tänk inte!’ Du ska aldrig tänka vid skrivmaskinen - du ska känna. Ditt intellekt är ändå alltid invävt i dina känslor.”

Men för övrigt är mitt problem det motsatta: Hur åstadkommer jag något äkta och genuint, som inte är styrt av eller påverkat av tidsanda, modetyckande och rådande konsensus. Hur bevarar, renodlar och förädlar jag min unika författarröst.

Under de tio år som förflutit sedan jag publicerade min första bok Cirkoli har den hållning facebook-frågan exemplifierar blivit allt mer utbredd. I de samtal som förs och beslut som tas om litteratur och annan konst har ord som mångfald, inkludering och värdegrund tagit en allt större plats.

Under skrivandet av Cirkoli brottades jag inte alls med sådana frågor. Jag skrev boken organiskt, så som den växte fram spontant ur tankar, fantasier, drömmar och impulser. 

Det förvånade mig en smula att många recensenter särskilt uppmärksammade att en av huvudkaraktärerna i boken, Sofia, är en stark tjej. Barnboksprat skrev: “Jämte de vanligen förekommande manliga hjältarna är boken full av starka kvinnliga karaktärer och Sofia måste vara en av de tuffaste hjältinnor litteraturen skådat.”

Detta var inte något jag reflekterade över när jag skrev. Min startpunkt var inte: nu ska jag skildra en stark tjej för det är vad läsarna vill ha och behöver. (Och jag tänkte definitivt inte: jag ska förse Sofia med två mammor.) 

Jag skrev Sofia helt enkelt, på det sätt hon kom till mig. På det sätt hon ville bli berättad. 

Under arbetet med nästa bok, första delen i barnboks-serien Grybbingdalen påbörjade jag ett samarbete med en illustratör. I boken finns figuren Zingus Fingus. En mästertjuv med korpsvart axellångt hår, guldring i örat, storblommig skjorta och läderstövlar. 

Illustratören var rädd för hur denne figur skulle uppfattas. Liknade han inte allt för mycket en zigenar-stereotyp? Kunde jag byta namn på honom till ett mer svenskklingande, och låta honom ha blont och lockigt hår? 

När jag inte ville genomföra förändringen drog sig illustratören ur samarbetet, av rädsla för få sitt rykte skadat och gå miste om jobb. 

Det var i och med denna händelse som jag började förstå ett och annat om sakernas tillstånd. Sedan dess kämpar jag med att försöka stå fri. Fri från självcensur. Fri både från att anpassa skrivandet till påbjuden värdegrund, och att agera i protest mot den.

Hur jag än gör blir det fel. Jag är i båda fallen styrd av något annat än min inre daimon, som hittills alltid väglett mitt skapande. Jag sitter fast som en räv i en saxfälla. Och fällan ger inte med sig, hur jag än försöker överlista den.

Mångfald, jämlikhet, rasism och diskriminering är teman som har ett självklart berättigande i litteratur och konst. Men när detta formuleras som en obligatorisk värdegrund inskränker det på ett allvarligt sätt den kreativa friheten. Grupptryck är en mycket stark bevekelsegrund. Internaliserade krav på likformighet och anpassning leder ofta till självcensur, som om det vill sig illa kan ge sig tillkänna på en omedveten nivå. Blotta faktum att konstnären upplever sig vara tvungen förhålla sig till en stipulerad tankemodell innebär en tvångströja. 

En diskussion för eller emot värdegrunden och dess innehåll förvärrar således endast situationen. Den som hävdar konstnärens förbehållslösa frihet tvingas redan från början att gå med på oacceptabla premisser. I en sådan debatt, där kombattanterna på sedvanligt manér fjättrar varandra i oförsonlighet och låsta positioner, (Sverige är strukturellt och systematiskt rasistiskt / Sverige är det minst rasistiska landet i världen), kan en vinnare kanske koras. Men kreativitet, fantasi, verkligt (alltså inte påbjudet) gränsöverskridande och upptäckarglädje kommer att vara förlorare.

Vad jag försöker hitta är kraft och strategier för att försvara och skydda den ömtåliga process som stavas inspiration, autenticitet, villkorslöst utforskande och personlig vision. I en tid när sådant anses representera en förlegad gammaldags och unken inställning, som vi en gång för alla lagt bakom oss. 

Hur skärper jag min förmåga att lyssna inåt, när daimonens viskande röst dränks i ljudet från aktivisternas vuvuzelor?

Joyce Carol Oates sa: ”Konsten är till sin natur en överträdelse, och konstnärerna måste acceptera att bli bestraffade för det. Ju mer nyskapande och oroande deras konst är, desto mer tillintetgörande blir bestraffningen.”

Kan konst försedd med godkänd-stämpel av myndigheter och allmän konsensus någonsin vara nyskapande och oroande? Är det inte just den bestraffning Oates talar om, som författaren vill undvika när hon anpassar det hon åstadkommer till en i förväg fastlagd värdegrund?

Det fanns en tid, det var inte så länge sedan, när det inte var de som rättade in sig i ledet som applåderades, utan de som vågade gå sin egen väg. När oberoende, mod och originalitet, snarare än anpassning, hölls fram som något eftersträvansvärt. När underkastelse och inställsamhet inför konsensus och maktdekret betraktades som feghet och förflackning.

Det fanns en tid när de kompromisslösa rebellernas och provokatörernas bidrag hyllades som de mest värdefulla. 

Om sådana röster idag alls står att finna, verkar ingen varken kunna eller vilja förstå vad de säger. Man tycks ha glömt att individer med förmåga att stå fria från grupptryck, vilken form detta än tar sig, är oumbärliga för en levande och livskraftig kultur. 

Listan på författare som levt denna insikt och uttryckt den i märgfulla citat skulle kunna bli lång. Jag ska nöja mig med att citera nobelpristagaren André Gide: “Gör inte vad någon annan kan göra lika bra som du. Säg inte, skriv inte vad någon annan kunde säga, kunde skriva lika bra som du. Bry dig inte om någonting i dig själv utom det du känner existerar bara där. Och skapa ur dig själv, otåligt eller tålmodigt, den mest oersättliga gestalt.”

Det sägs att en räv som fastnat i en saxfälla ibland gnager av sitt eget ben för att återfå liv och frihet. Jag misstänker att det krävs en liknande kraftansträngning av de konstnärer och författare som i dag på allvar vill värna sin integritet. 

Texten tidigare publicerad i Opulens


måndag 8 mars 2021

Filantropikerna. Ett text och musikkollage i tvivlets tonart.

Även tillgänglig på Bandcamp.

En mix av poesi, läten, fältinspelningar och ljud.

Med texter av:

Henri Michaux Herman Hesse Jorge Luis Borges HP Lovecraft Walt Whitman Samplad röst – I don't know – Erik Davies Akustiskt piano: Ludwig Störholt Trummor: Albin Störholt Alla övriga instrument samt idé, produktion, textbearbetning och ljuddesign: Patrik Stigsson

torsdag 21 januari 2021

En ny ledare (som ska förverkliga drömmar)


Jag tycker mig bestämt ha sett detta förut. För det kan väl inte vara något jag drömt? En ny ledare. Som ska förverkliga drömmar. Som ska förändra allt till det bättre. En ny ledare som hoppet kan projiceras på.

Det funkade inte förra gången. Eller gången dessförinnan. Men DEN HÄR gången är det annorlunda. Den här gången är det verkligen ‘a change we can believe in’.
Fast ändå inte. Någonting har hänt. Hur mycket frustande förhoppningar som än vill ut så tycks det vara svårt för de flesta att se denne grånade och halvsenile 78-åring som Frälsaren. Så upp ur bakfickan hoppar Kamala Harris! Hon är ung, pigg och kraftfull. Det blir nog hon som …
Någonting har hänt. Luften tycks ha gått ur hela projektet. Alla spelar pliktskyldigt sina roller, men det verkar inte som man själv längre tror på skådespelet som framförs. Man tycks inte ens ha klart för sig om det är en fars eller en tragedi.
Bush d ä banade väg för Clinton som banade väg för Bush d y som banade väg för Obama som banade väg för Trump som banade väg för Biden.
De båda lägren har i alla fall fått turas om att hojta, heja och hoppas. Alltid något. Det kanske är det som är demokrati?
I detta drama, som hade sina dramatiska och komiska poänger medan det pågick, det ska erkännas, i detta drama har nu den feta damen sjungit klart. Applåderna har tystnat och publiken lämnat salongen. Dags alltså för ridå.



fredag 8 januari 2021

USA-valet och västvärldens framtid - the winner takes it all?


Var det ett kuppförsök? Och var det i så fall planerat? Och i så fall - av vilka, var och när? Vad kommer att hända med den amerikanska demokratin? Blir det Kamala Devi Harris som räddar nationen när Biden trillar av pinn? Och hur många änglar kan egentligen dansa på en nålspets?

Med andra ord: Oavsett om vi förstå det eller inte, så är det formidabla kaos som pågår i USA ett faktum. Det är något vi måste förhålla oss till. Att i det här läget vända bort blicken och slå dövörat till tror jag inte särskilt många klarar av. 

Drygt 70 miljoner amerikaner röstade på Trump, fler än någon annan sittande president någonsin. Enligt Galupp är Trump USA,s most admired person 2020.  Många inom polisen och militären är trumpsupporters och många av dem är övertygade om att Biden vann valet genom fusk. 

Den här gången var de inte tillräckligt många för att en kupp skulle kunna genomföras. Men hade den kritiska massan funnits så hade kuppen varit ett faktum. Även om ingen i förväg planerat den i detalj.

Noterbart är att det var först när det visade sig att detta eventuella kuppförsök misslyckats som Trump gick ut och bad ockupanterna lämna Kapitolium.  

Det vi hittills sett är sannolikt endast slutet på början. 

Devi betyder för övrigt gudinna på hindi, och skrivs så här:  देवी

Gary Lachman, som skrivit boken Dark Star Rising: Magick and Power in the Age of Trump, noterar:

The demagogue's absolute certainty in his judgement radiates out to his followers and puts them in a kind of ecstatic trance, temporarily lifting them beyond themselves, providing a release from the limitations of all conventional restraint.


 Scott McKeown skriver så här på facebook:

1) According to the results of a respectable poll, a plurality of Republicans approves of the violent, lawless storming of the Capitol. (Kristallnacht)
.
2) Most Republicans in the House of Representatives, by a 2 to 1 margin, voted AFTER the siege of the Capitol to overturn the vote of the people.
.
3) Donald Trump is the most admired person in America, according to the just-released 2020 Gallup Poll, which has been running this poll since 1948. (Der Fuhrer).
This illustrates how America is closer than we may want to think to accepting authoritarian fascism.
.
Parallel universe false information and conspiracy culture is largely creating this reality.
.
We are deluding ourselves if we think this is over. Despite the momentary dominance of Democrats, we no longer have the luxury of not organizing politically to stop fascism from taking over in our own country.
Och så här kan det se ut när en trumpanhängare på facebook säger upp bekantskapen med någon som inte köper den trumpska verklighetsbilden:
“We all have to choose a side and you’ve chosen yours. The radical left is destroying this country. It’s burning buildings. It stole an election. I will always respect you, we’ve had a long road together, but you’re on the wrong side of history. That’s your choice. I can no longer have people unwilling to face the truth in my life, that our democracy is being destroyed. It’s too toxic. That’s on me not you.  
I want my grandchildren to know that their grandma fought for the American way of life and didn’t compromise her values just to make others comfortable. I’m fighting to keep our real, true last American President in office. My friends need to reflect my values and my mission. I will pray for you because you are well intentioned but lost. I’m afraid for you. A storm is coming and you don’t see it. Patriots are not staying silent and peace will not fix this problem. Only action by Patriots willing to stand up.”


Här står vi alltså, med skägget i brevlådan, tillsammans inkarnerade i denna skrämmande och märkliga tid. Vem som när slutstriden är över ställt sig på the right side of history återstår att se. Men som alltid kommer det att vara segrarna som skriver historieböckerna. 

Många kloka personer försöker resonera om och teoretisera kring det som pågår. Men hittills har vi inte sett någon som på ett heltäckande sätt har kunnat förklara vad det är vi är med om. 

Paralleller till diverse historiska epoker dras, filosofer, levande och döda, citeras och den ena boken efter den andra som sägs klargöra samtidens skeenden presenteras. Vårt behov av att lägga ett raster i form av en bok, en tidsepok eller en idé över verkligheten för att vinna en stunds lindring har nog aldrig varit större. I tron att vi funnit en karta, eller åtminstone ett kartfragment, greppar vi den analys som råkar var på modet, och får med hjälp av den en tillfällig respit från en verklighet som blir allt mer obegriplig.

Fakta i målet är att alla tidigare begrepp och förklaringsmodeller förlorat sin användbarhet. Ingen vet längre vad liberalism, konservatism och socialism betyder. Eller för den delen Gud. Kompassnålen snurrar vilt och kartan stämmer inte med terrängen.

Nationalism, tribalism, auktoritära ledare, sinnessjuka konspirationsteorier och helgonförklarade barn. Facebook- och twitterflöden som översvämmas av evighetslånga käbbeltrådar. Alltihop har börjat likna Mormors lilla kråka. Som inte hade nån som körde, som slank hit och dit och som till sist for ner i diket. 

Ingen vet hur djupt det dike vi är på väg mot är, men mycket tyder på att vi närmar oss en avgrund lika skrämmande som Tolkiens domedagsklyfta.

Jakten på någon eller något som lyfter samtidens tendenser till den aha-nivå där ett större mönster urskiljs blir allt mer desperat. Trots att vi stirrar och stirrar förvandlas aldrig den där bilden med små punkter till något begripligt.

Orsaken till detta är att en sådan övergripande förståelse inte längre är möjlig. Insikten om att det inte finns någon större förklarande bild är den större förklarande bilden. Allt sökande efter mönster, modeller, värdesystem, teorier och metafysiska överbyggnader är blott och bart ett fåfängt famlande efter trygghet, i en tid där ingen sådan står att finna.

Det rådande tillståndets polarisering, hat, illvilja, lealöshet och ledare helt i avsaknad djupare visdom, allt detta är en eskalerande process. Politik i allmänhet, och USA-valet i synnerhet, är bara toppen på isberget, alltså tillståndets synliga del. Det som pågår under ytan är inget som media eller opinionsinstitut rapporterar om. Dessa ger oss en grovhuggen, förenklad, förutfattad och mycket begränsad bild av verkligheten. Allt för ofta förväxlar vi den bilden med verkligheten som sådan.

Politik är ett ytfenomen. Det som blir synligt på den nivån har sedan länge förberetts och etablerats i det kollektiva djupet. Kampen mellan Trump och Biden, godhet och ondska, vänster och höger pågår inom var och en av oss. 

(Den riktigt intressanta och svåra frågan är varför verkligheten/naturen/samhället/politiken till synes presenterar sig i form av polära motsatspar. Vilka vägar de krafter tar som ser till att balansen inte rubbas. Och var vi själva som individer befinner oss i denna dynamiska process.)

Trump är inte orsaken till sakernas tillstånd, han är ett av symptomen.      

Det finns de som pratar om ett gudsformat hål i vår civilisation, ett hål som blir större för varje dag. Tanken går ut på att vi befinner oss i glappet mellan ett föråldrat

metafysiskt system och något nytt och okänt. Något vi tillsammans måste konstruera, definiera, acceptera och ta plats i. Som en rymdfarkost (eller kanske rent av en ark?), vars destination är obekant, men som vi för att överleva måste kliva ombord på.  

Om de idéer som håller ihop en civilisation är som vattnet fisken simmar i, som fisken inte ser, så är vårt vatten på väg att dunsta bort. Där ligger vi, sprattlande på de nakna klipporna, finner kanske tröst och en gnutta hopp i en kvardröjande vattensamling – en ny bok, en fyndigt formulerad debattartikel, en gammal sliten teori, nödtorftigt lappad och lagad. Men strax är även den pölen borta.

Den västerländska civilisationen börjar alltmer likna den flygande holländaren, ett spökfartyg som några påstår sig ha sett, men som de flesta tvivlar på existerar. Som en hägring, en vandringssägen.

Den förändring vi genomlever är dramatisk och genomgripande. Vi tycks endast ha att välja mellan det kaos som uppstår när man bygger upp något nytt, och det kaos som uppstår när man desperat klänger sig fast fast vid något föråldrat.

Att söka tröst och färdriktningsråd hos Marx, Nietzsche, Martin Hägglund, Jordan B Peterson eller Slavoj Žižek, för att ta några exempel ur högen, är en sorts

självbedrägeri. Den som vill se dagens verkligheten i vitögat måste göra sig av med all förförståelse och placera spelpjäsen på ruta ett. För att därefter, vidöppen och vapenlös, röra sig in i framtiden, ett ödesmättat tärningskast i taget.

Det kan inte uteslutas att polariseringens  hat och oförblommerade oförsonlighet mynnar ut i en våldsam urladdning. Denna kan utspela sig på makronivå - det finns de som på allvar pratar om möjligheten att USA står inför ett inbördeskrig. Men mer sannolikt som den typ av våld vi såg vid Kapitolium, och det vi sett i vissa amerikanska städer. 

När hatet, rädslan, hämndbegäret, frustrationen och förvirringen stegrats till outhärdlighetens gräns kulminerar dessa krafter och söker sig en form. Man kan se denna process som en sorts naturlag om man vill. Spänn en båge till det yttersta, och du kommer att ångra att du inte slutade i tid, står det i en av världens förnämligaste visdomsböcker, Tao te Ching.

För de som vänder aggressioner inåt kan tidsandan snarare gestalta sig i form av depression, en känsla av vanmakt och bristande livslust. Känslor som hanteras med hjälp av antidepressiv medicin, droger, pornografi, online-spelande, konsumtion, folköl.

Samtidens ödesfrågor och ångesten de väcker projiceras nu på det drama som är det amerikanska presidentvalet. Som om utgången av den processen vore avgörande för hela den västerländska civilisationens framtid. 

Många tycks tro att världen återgår till ett normaltillstånd när Biden tar över. Att allt i stort sett blir som det var förr. Medborgarna återfår förtroendet för media, fake-news försvinner, QAnon tynar bort och klimatkampen hamnar överst på agendan. Så snart ett coronavaccin är testat och godkänt så låter alla sig glatt vaccineras.

Vad man glömmer är att den anda, de åsikter, attityder och det tänkande Trump-sympatisörerna omfattar inte plötsligt försvinner för att han förlorat valet. Vad händer med det hopp som många ställt till Trump och hans löfte om att göra USA stort igen? Att skapa jobb, trygghet och en känsla av stolthet över att vara amerikan? Vad händer inuti Trumpväljarna? Vilken form kommer deras besvikelse att ta sig?

Eftersom den handlar om så mycket mer än personen Trump, så är Trump-eran långt ifrån över. Trots att Biden nu är president elect

Oraklet i Delfi sa att Sokrates var den visaste av alla, eftersom han visste att han inte visste. Och den moderna vetenskapens främste teoretiker, Karl Popper, lär mot slutet av sitt liv ha konstaterat: ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet, om ens det”. 

Det krävs ett dödsföraktande mod för att klara av att leva i det tillstånd som denna insikt leder till. Men det tycks vara den uppgiften ödet ålagt oss.

Snakes are coiled upon the granite.
Horsemen ride into the west.
Moons are rising on the planet 
where the worst must suffer like the rest. 

Pears are ripe and peaches falling. 
Suns are setting in the east.  
Women wail, and men are calling  
to the god that's in them, and to the beast. 

Love is waiting for a lover.  
Generations kneel for peace.  
What men lose, Man will recover   
polishing the brains his bones release. 

Truth conceals itself in error.  
History reveals its face:  
days of ecstasy and terror  
invent the future that invents the race. 

Donald Lehmkuhl  (c) October 1974