torsdag 24 september 2020

Gud: Jakten - en reflektion

Denna text är publicerad i Opulens

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och skriver regelbundet i Expressen Kultur och tidningen Dagen. Han är också en tongivande samtidsröst när frågor om andlighet och Gud diskuteras i olika forum. Hans nya bok heter ”Gud: Jakten. Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet” (Fri tanke). 

Halldorfs tes i boken är att människors längtan efter det heliga är grundläggande. Alla är religiösa, men den moderna människan har vänt traditionerna ryggen och försöker tillfredsställa sina andliga behov genom olika religionssubstitut, till exempel konsumtion. Eftersom de religiösa traditionerna förvaltar språk för det heliga har deras borttynande lett till en försvagad andlig känslighet. 

Halldorf säger att boken är en inbjudan till samtal. Alla som försöker adressera människans existentiella villkor är för honom viktiga samtalspartners. Detta är ett sympatiskt anslag, värt att ta på allvar. 

Halldorfs förhoppning om att ett sådant samtal ska kunna äga rum inom ramen för den kristna traditionen är dock sannolikt orealistisk. Denna traditions representanter i Sverige har över tid visat sig oförmögna att möta människors andliga behov och frågor. 

När biskop emeritus Bengt Wadensjö för några år sedan i ett dialogförsök påpekade att mer än en tredjedel av svenska folket och två tredjedelar av landets ungdomar tror på reinkarnation och att detta är en utmaning för kyrkan, svarade den kristna tidningen Dagens chefredaktör så här:  

“Det är möjligt att det stämmer, att tron på att själen efter döden återföds i en ny kropp har angripit Sverige likt en epidemi av digerdödsmått. I så fall är det alldeles förfärligt. Och ett kvitto på att svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan, med fortfarande två tredjedelar av befolkningen som medlemmar, har misslyckat med sin grundläggande uppgift – att sprida evangelium, att göra människor till Jesu efterföljare.”

Flera andra tunga representanter ur den svenska kristenheten reagerade på ett liknande sätt. Halldorf kallar själv i boken reinkarnation för en form av övernaturlighet, och nämner den i samma mening som tron på utomjordingar. Ett märkligt förringande av en trosföreställning som drygt en miljard hinduer omfattar.

 Det är ett faktum att idéer som karma och reinkarnation för många i väst är mer användbara och gör världen mer begriplig än kristna begrepp som arvsynden, inkarnationstanken och treenigheten. Men när en utbredd uppfattning, som inte på ett tydligt sätt bekräftas i bibeln kommer på tal famlar kyrkan i blindo. Eller markerar helt enkelt avstånd.

 Halldorf menar att tystnaden kring andliga och existentiella frågor beror på att vi gjort dem till en privatsak. Men kan det inte snarare vara så att en lyhörd, öppen och fördomsfri samtalspartner saknats? Kan det inte vara så att kyrkan genom sin brist på självkritik och flexibilitet tvingat fram språkförbistringen?

 Om den kristna traditionen rymmer storartad livsvisdom, vilket Halldorf med emfas hävdar, varför är det då så förbenat svårt för den moderna människan att få syn på den?

 Halldorf menar vidare att arenarock, idrottsupplevelser och det han kallar “kosmiska trippar med hjälp av droger” inte kan ge oss någon djupare andlig tillfredsställelse. Men vad är det i så fall rent konkret som den kristna traditionen har att erbjuda som alternativ? Vilket är kyrkans svar på den starka och berikande andliga upplevelse man erfar när man under en Bruce Springsteen konsert tillsammans med sextiotusen andra andra sjunger: 

 

We'd go down to the river

And into the river we'd dive

Oh down to the river we'd ride

 

Högmässans psalmsång? Syndabekännelsen? Herrens bön?

Halldorf befarar att arenarocken och sökandet efter peak experiences gör oss mindre känsliga för den småskaliga vardagsandligheten. I själva verket är stjärnhimlen sällan så vacker och gudomligt gåtfull som när man lämnar Ullevi efter en Bruce Springsteen konsert.

Halldorf berättar själv om en existentiell svindelupplevelse han är med om vid Grand Canyon. Vad är det om inte ett typexempel på en peak experience? Denna upplevelse har inte trubbat av Halldorf. Den tycks tvärtom ha fört honom närmare Gud.

 Man kan också fråga sig varför den andliga verklighet som skymtar i den schamanledda ayahuasca-ceremonin skulle vara av sämre valör än den som möter oss i nattvarden. Snackar vi tradition så är förmodligen schamanismen världens äldsta form av religionsutövning.

Detsamma gäller de yoga, mindfulness och qigong-grupper som människor i dag i stort antal söker sig till. De andliga traditioner ur vilka dessa springer är mångtusenåriga.

 Människor är sociala varelser, som är i behov av gemenskap, säger Halldorf. Därför måste det finnas ord och begrepp som kan användas för att tala om Gud. Dessa hittar vi i de etablerade religiösa traditionerna. Men är verkligen behovet av att uppleva mysteriet och att känna guds närvaro synonymt med behovet av gemenskap med andra människor?

Eftersom mitt eget högst levande samtal med Gud aldrig har förutsatt någon särskild tradition, kyrka eller församling, utan snarare begränsats av sådant, så ifrågasätter jag Halldorfs grundpremiss i boken. Alltså den att tradition, ritualer och gemenskap är vägen till Gud, och att detta måste till för att släcka törsten efter sanning, djup och helighet.

I Halldorfs värld finns det människor som är kristna, och så finns det andra kategorier människor. Ett bejakande av en viss tradition, kyrka, sekt, församling, klan, politiskt parti eller idrottsklubb leder ofelbart till den sortens gränsdragning. Ett vi och dom skapas. I själva verket finns det bara människor.

De som kallar sig kristna tycker om att citera Paulus ord: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Men för att detta konstaterande verkligen ska bygga hållbara broar krävs att de kristna släpper all prestige och börjar se Kristus som ett sinnestillstånd.  

Gud kan bara ge sig till känna på ett sätt - som en individuell upplevelse. När du delar denna upplevelse med andra kommer du att använda de ord, namn och begrepp som finns tillgängliga på ditt språk, i din tid och i din kulturkrets. Du kan kalla upplevelsen Jesus, den heliga ande, Universum, Wakan Tanka, Krishna eller något annat. De namn och den form du ger upplevelsen kommer dock aldrig ända fram. Gud befinner sig bortom språket, bortom definitioner, bortom traditioner och till och med bortom det vi kallar ”tro”. 

Det viktiga är inte vilken tradition den du delar din gudsupplevelse med tillhör, utan om denne är stämd i samma andliga tonart som du själv. Samstämmighet uppstår när det finns en gemensam existentiell klangbotten. Om en sådan finns så spelar det inte så stor roll vad du tror att du tror på. (En pingstvän kan till exempel känna en djup existentiell samhörighet med en sekulär humanist, trots att deras respektive fantasier om hur tillvaron är metafysiskt strukturerad inte i alla delar är kompatibla.)

 Halldorf analyserar i boken flera samtida tendenser och företeelser. Knutby, Jordan B Peterson, scientologikyrkan, Trump och den kristna högern, Islam, me-too och det han kallar nyhedendomen. Hans sätt att kontrastera detta mot den egna kristna världsåskådningen gör framställningen personlig. Men det är först i det fina avslutande kapitlet ”Tre andliga råd” som han helt lämnar det kulturhistoriska och religionssociologiska anslaget. 

Halldorf räknar upp en lång rad religionssubstitut som han misstänker inte kommer att hjälpa människor nämnvärt. Den som saknar en religiös tradition med ett fast ramverk och en beprövad begreppsapparat har inte mycket att hoppas på. Gud finns visserligen överallt hela tiden, men ändå som det verkar mer i kyrkan än till exempel på Gekås i Ullared. 

Vad Halldorf glömmer är de semireligiösa rörelser som bubblar under ytan. Som flyger under svensk medias radar, men är väl synliga i sociala medier. Circling är ett av dem. Circling presenteras som en syntes av kunskap från psykologi, filosofi och andlig visdom. Erfarenheter som vävts samman och destillerats till en praktisk och användbar metod för att åstadkomma förändring. Delvis konstform, delvis meditation och delvis gruppkonversation. 

Snarare än en återgång till kyrkobesök och bibelstudier är det kanske denna form framtidens andligheten kommer att ta sig? 

Oavsett invändningar är Halldorfs samtalsinvit i boken berömvärd. Låt oss hoppas att många hakar på. En utgångspunkt för fortsatt dialog kanske kan vara Henri Michaux ord: ”Spårar du en väg, varning. Du får svårt att återvända till öppen terräng”.

 

 


onsdag 13 maj 2020

APOCALYPSO - Ett corona-collage





Det här är ett kollage med texter, tankar, ljud och musik. Ett filosofiskt och poetisk utforskande av den kris som vi nu kollektivt och globalt upplever.

Ide och regi : Patrik Stigsson

Röster: Lena Nordberg,
Ester Hakvoort,
Ludwig Störholt,
Patrik Stigsson,
Lars Andersson.

Texter, musik och ljud, i den ordning de dyker upp:


  • Ludwig Störholt - Coronaloop I
  • Jacob H -text
  • Patrik Stigsson - text
  • Capuchin Franciscan Brother Richard Hendrick - Lockdown Richard Grossman -En indian sa
  • Mare Kandre - Ur Deliria
  • Pablo Neruda - Att vara tyst
  • Doug Maxwell - Solo Cello Passion
  • Mare Kandre - Ur Deliria
  • Rebecca Elson - Antidote to fear of death
  • Patrik Stigsson - text
  • Mare Kandre – Ur Deliria
  • Terrence McKenna – Naturen är ett levande väsen
  • Seneca - Ur Quaestiones Naturales
  • Ludwig Störholt Coronaloop II

fredag 3 april 2020

Det vi nu upplever ...


Det vi nu upplever globalt är motsvarigheten till att ta sig ur en period av långvarigt missbruk. Spriten är uppdrucken och drogerna slut. Vi har kollektivt vaknat upp, liggande på golvet med sprängande huvudvärk och stinkande andedräkt. Köket belamrat med smutsig disk och ingen mat i kylskåpet. Toaletten överfull och går inte att spola.

I mer än femtio år har vi befunnit oss i ett konsumtionsrus. Ett destruktivt missbruk som lett till skövlad regnskog, massdöd av insekter, förgiftad luft och nedsmutsade hav. Och som grädde på moset en galopperande psykisk ohälsa.

Nu får vi plötsligt inte längre vår dagliga konsumtionsfix i form av shoppingrundor, outletexcesser och svarta fredagar. Våra vuxenleksaker roar inte längre och våra vanliga tidsfördriv har förlorat sin mening. Abstinensen är outhärdlig.

Det är nu, när vi ligger där utslagna, hjälplösa, vädjade om hjälp i vår nöd, det är nu vi måste se upp. För den snabba lindringen är inte långt borta. Ännu en joint, ännu en drink, eller mer av drogen man varit beroende av.

Langaren knackar redan på dörren. “Bara en gång till” säger han. “En sista gång, sen kan du sluta. Du minns väl hur skönt det var, hur bra allting kändes? En gång till och smärtan försvinner, allt blir som förr. Det blir visserligen dubbelt så dyrt den här gången, men det bryr vi oss inte om just nu. Du har alltid varit en bra kund och därför får du handla på kredit.”

Det är hög tid att växa upp, att inse att "festen" är över. Och att det bara finns en väg framåt - att nyktra till, och förbli nykter.

Att kämpa sig ur ett långvarigt missbruk är inte lätt. Men om vi vill överleva på den här planeten är det fullständigt nödvändigt.

För nästa baksmälla …

tisdag 24 mars 2020

Komna så här långt i coronadramat



Komna så här långt
i coronadramat
kan vi krasst konstatera
att byråkrater
teknokrater
politiker
journalister
tjänstemän
och ekonomer
inte kommer att hjälpa oss
att hantera
bearbeta
eller förstå
krisen.

De som nu måste in är
poeter, visionärer, clowner,
trollkarlar, drömtydare
och sagoberättare.

Det är bara de
som kan blåsa bort viruset
som en maskrosboll i motvind,
som kan kränga pandemin ut och in
och skaka dammet ur den,
lyfta på den som en sten
för att se vilka kryp som finns inunder.

Det är bara de
som kan hårdsminka pandemin,
klä den i begagnade
primadonnakläder
och skicka den på maskerad,
koppla den som en hund
och lära den
akrobatiska agilitykonster,
få den att dansa
efter de säregnas sälgpipa.

Det är bara de
som kan tricksa med pandemin
som en fotboll,
för att sedan
med en cykelspark ala Zlatan
sätt den i krysset.

Det är bara de
som kan förvandla pandemin
till ett självlysande drömklot
som rullande
över de folktomma
torgen
slår ned alla
skräckkäglor.

Eller till en svanslös komet
som med hjälp av
vattumännens viljekraft
lämnar jordytan
och försvinner
i den mörka
vällingrymden.

Det är bara de
som kan dyrka upp viruslåset,
viska viruskoden baklänges,
tolka dess hemliga budskap
och uppenbara
dess transformativa
potential.

Det är bara de
som kan förklara
varför pandemin
ser ut som en tanke,
tänkt av en eremit
under ett träd
av släktet ficus religiosa.

lördag 21 mars 2020

Send in the clowns!


En hel generation håller på att förlora sin framtid, säger tredje AP-fondens VD Kerstin Hessius. Och jag undrar i mitt stilla sinne: Var det inte exakt det de var på väg att göra redan innan pandemin bröt ut, pga klimatförändringarna?

Det budskap Hessius och hennes anhang torgför går ut på att vi så snart som möjligt måste få igång de ekonomiska hjulen. Överflödskonsumtion och en livsstil som hotar planetens överlevnad är vad som eftersträvas. Vi måste till varje pris tillbaka till business as usual.

Hesslius & co är oförmögna att se att den ekonomiska kollaps som orsakas av pandemin kan vara det bästa som mänskligheten just nu kan ställas inför, trots det lidande den på kort sikt innebär. Nedstängningen av det globala finansiella systemet är vad vi behöver för att jorden ska börja återhämta sig från våra krigsliknande attacker.

Nu kan naturen andas ut en stund. Och har vi riktig tur så återvänder bina.

(Bild: Francis Picabia, trois mimes - 1936)

måndag 16 mars 2020

Knäck corona-koden!


Eftersom snart sagt varenda nakenapa ska ha åsikter om coronaviruset, så måste givetvis denne bloggare hänga på trenden.

Amatörepidemiologer, allsköns självutnämnda förståsigpåare och de sedvanliga åsiktsmaskinerna står i kö för att få leverera sin hemkokta sanningsbrygd. Alla tycks vilja använda viruset för att trumfa igenom sin egen ideologiska agenda, eller saluföra den världsbild som ligger just dem varmast om hjärtat.

En av de saker vi nu på ett övertydligt sätt konfronteras med är hur lätt titeln expert i själva verket väger. Hur ihålig och i grunden irrelevant expertrollen är. 

Det finns tungt meriterade experter som är övertygade om att flockimmunitet är det bästa sättet att ta hand om pandemin. Det finns lika många som menar att denna metod är ett cyniskt spel med människors liv och hälsa.

Detta visar oss att statistik och forskningsresultat, det vi kallar fakta, inte är frikopplat från önsketänkande, temperament, världsbild, trosuppfattning och paradigm.

Det kan således vara mödan värt att sträva efter det zen-buddhisterna kallar nybörjarens tillstånd 
I nybörjarens tillstånd finns många möjligheter - i expertens bara några få. 

Den naturliga frågan blir således: Vem ska man lita på? Ja, som alltid är det du själv och ingen annan som bestämmer vilket av alla motstridiga budskap du vill ta till dig. Det finns bara en expert, och den personen hittar du när du blickar in i närmsta spegel. Du lever din egen sanning, antingen du är medveten om det eller ej. 

Laurie Anderson har bättre än någon annan beskriv detta fenomen i låten Only an expert.  

Now only an expert can deal with the problem  

Because half the problem is seeing the problem  

And only an expert can deal with the problem  

So if there's no expert dealing with the problem

 It's really actually twice the problem  

Cause only an expert can deal with the problem  



Bloggarens utgångspunkt är inte expertens, utan den som filmregissören Robert Bresson formulerade med orden:
Make visible what, without you, might perhaps never have been seen.

Mitt eget engagemang i det som nu utspelar beskrivs för övrigt bäst av Winston Churchill, som inför första världskriget sa:
Allting rör sig mot katastrof och kollaps. Jag är intresserad, uppspelt och lycklig. Är det inte fruktansvärt att vara funtad på det sätter? Förberedelserna har för mig en otäck fascination. Jag ber till Gud att han förlåter mig detta omoraliska lättsinne.


Detta blogginlägg är ute efter att bredda vårt virusperspektiv. Därför dyker vi huvudstupa ned i den amerikanske författaren och antropologen Richard Grossingers iakttagelser. 

Grossinger har skrivit böcker som: Planet Medicine: From Stone-Age Shamanism to Post-Industrial Healing 

och 

Embryos, Galaxies, and Sentient Beings: How the Universe Makes Life. 

Dessa och en rad liknande titlar gör att jag inte omedelbart avfärdar honom.

Följande blytunga, sant existentiella och meta-biologiska konstateranden är inte lätta att tugga i sig. Men som food for thought och provokation av slappt vanetänkande är Grossingers insikter hittills oöverträffade:

1 Viruset äger en inneboende intelligens, och jag menar inte den beräknande algoritmiska intelligens som gör att det organiserar sig, utvecklas, muteras och sprids. 

Jag menar att viruset är en del av en ömsesidig kommunikation i vilken våra egna medvetanden är inkluderade, att det är del av ett större organiskt vetande, en dold fenomenologi.    

Utöver den välkända och allmänt accepterade dialogen i form av dna-processer och cellandning är vi kollegor, partners i en djup ontologisk dialog. 
  
Vi diskuterar viktiga frågor i en period av genomgripande förändring. Inte på vår mänskliga nivå, utan på virusets. 

2 Kollektivet projicerar sitt eget tillstånd av djup existentiell oro på viruset. Det projicerar sin Internet-genererade verklighets-dissociation, sin oförmåga att ta itu med den ojämna fördelningen av rikedom och makt, den ökande psykiska ohälsan, hemlösheten, flyktingfrågan, den politisk polariseringen, den kosmiska provinsialiteten (i form av arketypisk och astrologisk okunnighet), dess materialism-genererade nihilism och mycket annat.

Viruset är en fyrbåk som belyser vår skräck (inklusive min egen) för den pågående initieringen i en värld som ser helt annorlunda ut än den vi vant oss vid att leva i.

3 Viruset  påminner oss om att vår hänsynslösa och brutala hantering av naturen och andra djur - i form av djurfabriker, slakterier, nöjesjakt, att äta skriande djur levande (vilket är en
möjlig orsak till coronaviruset), föroreningen av korallreven och haven - hanterandet av andra livsformer och ekosystemet som objekt och produkter - att dessa våldshandlingar inte lyckas frigöra oss från vårt ömsesidiga beroende och förvandla oss till de naturens herrar och domptörer vi vill se oss som. 

Om klimatkrisen visar oss att vi lever på en levande planetorganism i ett solmoln, snarare än i vår egen virtuella verklighet och sociopolitiska melodrama, berättar viruset att det finns livsformer som ser oss som objekt och livnär sig på oss. Vi är en del av naturen, inte dess överhöghet.



Jag vill också passa på att tipsa om facebooksidan Alchemizing covid 19, som startats av Johnny Dwork och vars programförklaring lyder: 
This page addresses the spiritual, psychological, economic, cultural and health ramifications of the Covid-19 pandemic. My goal is to help empower us to alchemize the metaphorical lead of this pandemic into gold.

Jonny skriver:

Även om det inte dödar miljoner, som vissa experter förutspår, kommer konsekvenserna av covid-19 att bli stora och smärtsamma. Därför använder jag den här sidan för att lägga upp mina observationer och tankar om de andliga, psykologiska, politiska, ekonomiska och kulturella effekterna av denna snabbt utvecklande globala hälsokris. 

Mitt mål är att hjälpa oss att hantera denna sjukdom på ett klokt och snabbt sätt. Även om jag kommer att ta itu med svåra frågor som rädsla, panik, ilska, depression, isolering, uppoffring, mod, empati och död, hoppas jag att du följer med mig ... för jag tror verkligen att denna pandemi också kan bli en positiv katalysator för vår personliga och planetära överlevnad och utveckling.

Detta är  själva verket  vad viruset KRÄVER av oss. 

Jag vill att vi undviker de tröttsamma kaninhålet av obevisade konspirationsteorier och / eller ogrundade new-age teorier. Låt oss stanna i verkligheten. 

Jag välkomnar ditt deltagande i denna dialog. 

fredag 17 januari 2020

All I know is that it all fucking stinks


För varje dag som förflyter blir det allt mer tydligt att mina hurrarop, glädjesprång och dansmoves missförstås och medvetet tolkas illvilligt. När jag nu till min fasa upptäcker att även mina andetag, ögonkast och harklingar skapar polarisering, kränkthetskänslor och hat, inser jag att det enda som återstår är villkorslös kapitulation. 
Det står klart att jag hur jag än bär mig åt bidrar till att skapa och upprätthålla ett svavelsyrekok i en häxkittel, där den sjudande brygden ständigt pöser över, rinner ned på den heta spisen och fräsande sprider en outhärdlig stank av oförsonlighet. 
Jag ger alltså härmed helt och hållet upp tron på att detta ska bli bättre. Jag accepterar en gång för alla att sakernas tillstånd, så som det ger sig tillkänna via fultolkningar, sarkasmer, cynismer, förhastade slutsatser dragna ur lösryckta sammanhang, pur elakhet och omogna kommentarer skrivna på fyllan, inte kommer att förändras till det bättre. 
Trots kapitulationen blir det inte något viftande, varken med den vita-, regnbågs- eller anarkistfanan. Jag lämnar förvisso fronten, men det enda jag visar upp till allmän beskådan är mitt eget nakna, söndergråtna ansikte. 
Vad ska jag göra istället? Det är givetvis en berättigad fråga. 
Svaret är: jag ska resa långt bort. Långt, långt bort till ett land där jag inte bidrar till att ytterligare förpesta en redan till outhärdlighetens gräns förgiftad atmosfär. Där jag rannsakas rättvist, där mina medmänniskor självmant avlägsnar sina ögonbjälkar, där man förstår innebörden av ordet snäll
Ett land där medborgarna som ett inre själsligt tillstånd permanentat den sortens andliga impuls som fick första världskrigets soldater att i december 1914 lägga ned vapnen, lämna skyttegravarna och fira jul tillsammans. 
I det landet ska jag efter bästa förmåga lyssna, trösta, torka tårar och plåstra om. Jag ska dela ut tusenlappar, avlägsna irriterande eksem, leda hem bortsprungna hundar, rädda katter som klättrat för högt i träd, polera fredsprispokaler och strössla med komplimanger. 
Jag ska dyrka upp reglade gallergrindar och lotsa ålderstigna fotgängare genom livsfarliga trafiklabyrinter. Allt detta helt utan hänsyn till mig själv, utan att sträva efter personlig vinning, framgång och berömmelse.
Sedan ska jag lägga mig ned och sova väldigt länge. När jag vaknar kommer världen att vara vacker, frisk, fredlig och översvämmad av dansande primadonnor, ivrigt uppvaktade av Leonard Cohen-liknande gentlemen.