onsdag 13 maj 2020

APOCALYPSO - Ett corona-collage





Det här är ett kollage med texter, tankar, ljud och musik. Ett filosofiskt och poetisk utforskande av den kris som vi nu kollektivt och globalt upplever.

Ide och regi : Patrik Stigsson

Röster: Lena Nordberg,
Ester Hakvoort,
Ludwig Störholt,
Patrik Stigsson,
Lars Andersson.

Texter, musik och ljud, i den ordning de dyker upp:


  • Ludwig Störholt - Coronaloop I
  • Jacob H -text
  • Patrik Stigsson - text
  • Capuchin Franciscan Brother Richard Hendrick - Lockdown Richard Grossman -En indian sa
  • Mare Kandre - Ur Deliria
  • Pablo Neruda - Att vara tyst
  • Doug Maxwell - Solo Cello Passion
  • Mare Kandre - Ur Deliria
  • Rebecca Elson - Antidote to fear of death
  • Patrik Stigsson - text
  • Mare Kandre – Ur Deliria
  • Terrence McKenna – Naturen är ett levande väsen
  • Seneca - Ur Quaestiones Naturales
  • Ludwig Störholt Coronaloop II

fredag 3 april 2020

Det vi nu upplever ...


Det vi nu upplever globalt är motsvarigheten till att ta sig ur en period av långvarigt missbruk. Spriten är uppdrucken och drogerna slut. Vi har kollektivt vaknat upp, liggande på golvet med sprängande huvudvärk och stinkande andedräkt. Köket belamrat med smutsig disk och ingen mat i kylskåpet. Toaletten överfull och går inte att spola.

I mer än femtio år har vi befunnit oss i ett konsumtionsrus. Ett destruktivt missbruk som lett till skövlad regnskog, massdöd av insekter, förgiftad luft och nedsmutsade hav. Och som grädde på moset en galopperande psykisk ohälsa.

Nu får vi plötsligt inte längre vår dagliga konsumtionsfix i form av shoppingrundor, outletexcesser och svarta fredagar. Våra vuxenleksaker roar inte längre och våra vanliga tidsfördriv har förlorat sin mening. Abstinensen är outhärdlig.

Det är nu, när vi ligger där utslagna, hjälplösa, vädjade om hjälp i vår nöd, det är nu vi måste se upp. För den snabba lindringen är inte långt borta. Ännu en joint, ännu en drink, eller mer av drogen man varit beroende av.

Langaren knackar redan på dörren. “Bara en gång till” säger han. “En sista gång, sen kan du sluta. Du minns väl hur skönt det var, hur bra allting kändes? En gång till och smärtan försvinner, allt blir som förr. Det blir visserligen dubbelt så dyrt den här gången, men det bryr vi oss inte om just nu. Du har alltid varit en bra kund och därför får du handla på kredit.”

Det är hög tid att växa upp, att inse att "festen" är över. Och att det bara finns en väg framåt - att nyktra till, och förbli nykter.

Att kämpa sig ur ett långvarigt missbruk är inte lätt. Men om vi vill överleva på den här planeten är det fullständigt nödvändigt.

För nästa baksmälla …

tisdag 24 mars 2020

Komna så här långt i coronadramat



Komna så här långt
i coronadramat
kan vi krasst konstatera
att byråkrater
teknokrater
politiker
journalister
tjänstemän
och ekonomer
inte kommer att hjälpa oss
att hantera
bearbeta
eller förstå
krisen.

De som nu måste in är
poeter, visionärer, clowner,
trollkarlar, drömtydare
och sagoberättare.

Det är bara de
som kan blåsa bort viruset
som en maskrosboll i motvind,
som kan kränga pandemin ut och in
och skaka dammet ur den,
lyfta på den som en sten
för att se vilka kryp som finns inunder.

Det är bara de
som kan hårdsminka pandemin,
klä den i begagnade
primadonnakläder
och skicka den på maskerad,
koppla den som en hund
och lära den
akrobatiska agilitykonster,
få den att dansa
efter de säregnas sälgpipa.

Det är bara de
som kan tricksa med pandemin
som en fotboll,
för att sedan
med en cykelspark ala Zlatan
sätt den i krysset.

Det är bara de
som kan förvandla pandemin
till ett självlysande drömklot
som rullande
över de folktomma
torgen
slår ned alla
skräckkäglor.

Eller till en svanslös komet
som med hjälp av
vattumännens viljekraft
lämnar jordytan
och försvinner
i den mörka
vällingrymden.

Det är bara de
som kan dyrka upp viruslåset,
viska viruskoden baklänges,
tolka dess hemliga budskap
och uppenbara
dess transformativa
potential.

Det är bara de
som kan förklara
varför pandemin
ser ut som en tanke,
tänkt av en eremit
under ett träd
av släktet ficus religiosa.

lördag 21 mars 2020

Send in the clowns!


En hel generation håller på att förlora sin framtid, säger tredje AP-fondens VD Kerstin Hessius. Och jag undrar i mitt stilla sinne: Var det inte exakt det de var på väg att göra redan innan pandemin bröt ut, pga klimatförändringarna?

Det budskap Hessius och hennes anhang torgför går ut på att vi så snart som möjligt måste få igång de ekonomiska hjulen. Överflödskonsumtion och en livsstil som hotar planetens överlevnad är vad som eftersträvas. Vi måste till varje pris tillbaka till business as usual.

Hesslius & co är oförmögna att se att den ekonomiska kollaps som orsakas av pandemin kan vara det bästa som mänskligheten just nu kan ställas inför, trots det lidande den på kort sikt innebär. Nedstängningen av det globala finansiella systemet är vad vi behöver för att jorden ska börja återhämta sig från våra krigsliknande attacker.

Nu kan naturen andas ut en stund. Och har vi riktig tur så återvänder bina.

(Bild: Francis Picabia, trois mimes - 1936)

måndag 16 mars 2020

Knäck corona-koden!


Eftersom snart sagt varenda nakenapa ska ha åsikter om coronaviruset, så måste givetvis denne bloggare hänga på trenden.

Amatörepidemiologer, allsköns självutnämnda förståsigpåare och de sedvanliga åsiktsmaskinerna står i kö för att få leverera sin hemkokta sanningsbrygd. Alla tycks vilja använda viruset för att trumfa igenom sin egen ideologiska agenda, eller saluföra den världsbild som ligger just dem varmast om hjärtat.

En av de saker vi nu på ett övertydligt sätt konfronteras med är hur lätt titeln expert i själva verket väger. Hur ihålig och i grunden irrelevant expertrollen är. 

Det finns tungt meriterade experter som är övertygade om att flockimmunitet är det bästa sättet att ta hand om pandemin. Det finns lika många som menar att denna metod är ett cyniskt spel med människors liv och hälsa.

Detta visar oss att statistik och forskningsresultat, det vi kallar fakta, inte är frikopplat från önsketänkande, temperament, världsbild, trosuppfattning och paradigm.

Det kan således vara mödan värt att sträva efter det zen-buddhisterna kallar nybörjarens tillstånd 
I nybörjarens tillstånd finns många möjligheter - i expertens bara några få. 

Den naturliga frågan blir således: Vem ska man lita på? Ja, som alltid är det du själv och ingen annan som bestämmer vilket av alla motstridiga budskap du vill ta till dig. Det finns bara en expert, och den personen hittar du när du blickar in i närmsta spegel. Du lever din egen sanning, antingen du är medveten om det eller ej. 

Laurie Anderson har bättre än någon annan beskriv detta fenomen i låten Only an expert.  

Now only an expert can deal with the problem  

Because half the problem is seeing the problem  

And only an expert can deal with the problem  

So if there's no expert dealing with the problem

 It's really actually twice the problem  

Cause only an expert can deal with the problem  



Bloggarens utgångspunkt är inte expertens, utan den som filmregissören Robert Bresson formulerade med orden:
Make visible what, without you, might perhaps never have been seen.

Mitt eget engagemang i det som nu utspelar beskrivs för övrigt bäst av Winston Churchill, som inför första världskriget sa:
Allting rör sig mot katastrof och kollaps. Jag är intresserad, uppspelt och lycklig. Är det inte fruktansvärt att vara funtad på det sätter? Förberedelserna har för mig en otäck fascination. Jag ber till Gud att han förlåter mig detta omoraliska lättsinne.


Detta blogginlägg är ute efter att bredda vårt virusperspektiv. Därför dyker vi huvudstupa ned i den amerikanske författaren och antropologen Richard Grossingers iakttagelser. 

Grossinger har skrivit böcker som: Planet Medicine: From Stone-Age Shamanism to Post-Industrial Healing 

och 

Embryos, Galaxies, and Sentient Beings: How the Universe Makes Life. 

Dessa och en rad liknande titlar gör att jag inte omedelbart avfärdar honom.

Följande blytunga, sant existentiella och meta-biologiska konstateranden är inte lätta att tugga i sig. Men som food for thought och provokation av slappt vanetänkande är Grossingers insikter hittills oöverträffade:

1 Viruset äger en inneboende intelligens, och jag menar inte den beräknande algoritmiska intelligens som gör att det organiserar sig, utvecklas, muteras och sprids. 

Jag menar att viruset är en del av en ömsesidig kommunikation i vilken våra egna medvetanden är inkluderade, att det är del av ett större organiskt vetande, en dold fenomenologi.    

Utöver den välkända och allmänt accepterade dialogen i form av dna-processer och cellandning är vi kollegor, partners i en djup ontologisk dialog. 
  
Vi diskuterar viktiga frågor i en period av genomgripande förändring. Inte på vår mänskliga nivå, utan på virusets. 

2 Kollektivet projicerar sitt eget tillstånd av djup existentiell oro på viruset. Det projicerar sin Internet-genererade verklighets-dissociation, sin oförmåga att ta itu med den ojämna fördelningen av rikedom och makt, den ökande psykiska ohälsan, hemlösheten, flyktingfrågan, den politisk polariseringen, den kosmiska provinsialiteten (i form av arketypisk och astrologisk okunnighet), dess materialism-genererade nihilism och mycket annat.

Viruset är en fyrbåk som belyser vår skräck (inklusive min egen) för den pågående initieringen i en värld som ser helt annorlunda ut än den vi vant oss vid att leva i.

3 Viruset  påminner oss om att vår hänsynslösa och brutala hantering av naturen och andra djur - i form av djurfabriker, slakterier, nöjesjakt, att äta skriande djur levande (vilket är en
möjlig orsak till coronaviruset), föroreningen av korallreven och haven - hanterandet av andra livsformer och ekosystemet som objekt och produkter - att dessa våldshandlingar inte lyckas frigöra oss från vårt ömsesidiga beroende och förvandla oss till de naturens herrar och domptörer vi vill se oss som. 

Om klimatkrisen visar oss att vi lever på en levande planetorganism i ett solmoln, snarare än i vår egen virtuella verklighet och sociopolitiska melodrama, berättar viruset att det finns livsformer som ser oss som objekt och livnär sig på oss. Vi är en del av naturen, inte dess överhöghet.



Jag vill också passa på att tipsa om facebooksidan Alchemizing covid 19, som startats av Johnny Dwork och vars programförklaring lyder: 
This page addresses the spiritual, psychological, economic, cultural and health ramifications of the Covid-19 pandemic. My goal is to help empower us to alchemize the metaphorical lead of this pandemic into gold.

Jonny skriver:

Även om det inte dödar miljoner, som vissa experter förutspår, kommer konsekvenserna av covid-19 att bli stora och smärtsamma. Därför använder jag den här sidan för att lägga upp mina observationer och tankar om de andliga, psykologiska, politiska, ekonomiska och kulturella effekterna av denna snabbt utvecklande globala hälsokris. 

Mitt mål är att hjälpa oss att hantera denna sjukdom på ett klokt och snabbt sätt. Även om jag kommer att ta itu med svåra frågor som rädsla, panik, ilska, depression, isolering, uppoffring, mod, empati och död, hoppas jag att du följer med mig ... för jag tror verkligen att denna pandemi också kan bli en positiv katalysator för vår personliga och planetära överlevnad och utveckling.

Detta är  själva verket  vad viruset KRÄVER av oss. 

Jag vill att vi undviker de tröttsamma kaninhålet av obevisade konspirationsteorier och / eller ogrundade new-age teorier. Låt oss stanna i verkligheten. 

Jag välkomnar ditt deltagande i denna dialog. 

fredag 17 januari 2020

All I know is that it all fucking stinks


För varje dag som förflyter blir det allt mer tydligt att mina hurrarop, glädjesprång och dansmoves missförstås och medvetet tolkas illvilligt. När jag nu till min fasa upptäcker att även mina andetag, ögonkast och harklingar skapar polarisering, kränkthetskänslor och hat, inser jag att det enda som återstår är villkorslös kapitulation. 
Det står klart att jag hur jag än bär mig åt bidrar till att skapa och upprätthålla ett svavelsyrekok i en häxkittel, där den sjudande brygden ständigt pöser över, rinner ned på den heta spisen och fräsande sprider en outhärdlig stank av oförsonlighet. 
Jag ger alltså härmed helt och hållet upp tron på att detta ska bli bättre. Jag accepterar en gång för alla att sakernas tillstånd, så som det ger sig tillkänna via fultolkningar, sarkasmer, cynismer, förhastade slutsatser dragna ur lösryckta sammanhang, pur elakhet och omogna kommentarer skrivna på fyllan, inte kommer att förändras till det bättre. 
Trots kapitulationen blir det inte något viftande, varken med den vita-, regnbågs- eller anarkistfanan. Jag lämnar förvisso fronten, men det enda jag visar upp till allmän beskådan är mitt eget nakna, söndergråtna ansikte. 
Vad ska jag göra istället? Det är givetvis en berättigad fråga. 
Svaret är: jag ska resa långt bort. Långt, långt bort till ett land där jag inte bidrar till att ytterligare förpesta en redan till outhärdlighetens gräns förgiftad atmosfär. Där jag rannsakas rättvist, där mina medmänniskor självmant avlägsnar sina ögonbjälkar, där man förstår innebörden av ordet snäll
Ett land där medborgarna som ett inre själsligt tillstånd permanentat den sortens andliga impuls som fick första världskrigets soldater att i december 1914 lägga ned vapnen, lämna skyttegravarna och fira jul tillsammans. 
I det landet ska jag efter bästa förmåga lyssna, trösta, torka tårar och plåstra om. Jag ska dela ut tusenlappar, avlägsna irriterande eksem, leda hem bortsprungna hundar, rädda katter som klättrat för högt i träd, polera fredsprispokaler och strössla med komplimanger. 
Jag ska dyrka upp reglade gallergrindar och lotsa ålderstigna fotgängare genom livsfarliga trafiklabyrinter. Allt detta helt utan hänsyn till mig själv, utan att sträva efter personlig vinning, framgång och berömmelse.
Sedan ska jag lägga mig ned och sova väldigt länge. När jag vaknar kommer världen att vara vacker, frisk, fredlig och översvämmad av dansande primadonnor, ivrigt uppvaktade av Leonard Cohen-liknande gentlemen.

söndag 17 november 2019

Berlinmurens fall och den (o)mänskliga naturen


Jag besökte nyligen utställningen 30 Jahre Friedliche Revolution – Mauerfall i Berlin. Utöver bilder och pregnanta citat bjöds jag på mycket vacker nyskriven kör- och orkestermusik.

Jag har grubblat sedan dess på vad vi kan lära oss av det som utspelade sig där och då. Mest av allt har jag frågat mig hur det kom sig att vissa människor i väst, i Sverige, hängivet försvarade Berlinmuren och öststats-kommunismen. Regimernas kriminalitet var uppenbar för de flesta, men några vägrade se den. Varför? 

I dag är det vanligt att politiker ställda inför sin egen brist på klarsyn och sunt förnuft kommer undan om de förklarar att de varit naiva. Detta borde inte vara en acceptabel utväg för den som aktivt försvarat brott mot mänskligheten.

I DN skriver Janne Josefsson om försöken ställa vänsterpartiets  partiledare Lars Werner till svars, och hur denne höll sig gömd sin villa:

Tre dagar innan Berlinmuren rasade samman överräcktes ett brev till diktatorn Erich Honecker där det svenska partiet ger sina lyckönskningar i det socialistiska samhällsbygget, undertecknat med ”kommunistiska hälsningar” från Lars Werner.

- xxx -

I dagarna är det precis 30 år sedan Berlinmuren föll. Vänsterpartiet hade då, trots löften om uppgörelser med sitt förflutna, gjort allt för att dölja sanningen om deras förtigande om förtrycket i öst. ”Den antifascistiska skyddsvallen” kallade de svenska kommunisterna gärna muren, denna skamfläck och symbol för kommunistisk terror, diktatur och förtrampandet av demokratiska fri- och rättigheter.  

Många vuxna, relativt välutbildade och får man förmoda tänkande och reflekterande individer vägrade alltså, likt de tre aporna, att se vad som verkligen utspelade sig. 
Tillsammans med en grupp likasinnade befäste de fortlöpande ett inre, mentalt självbedrägeri syftande till att till varje pris hålla sanningen borta. I längden höll inte strategin. Till sist var själva verkligheten så överväldigande att muren brast, bokstavligen och bildligt, och sanningen väller fram. 

Den här sortens förnekande kan iakttas på många håll. Ett aktuellt exempel är de som i dag vägrar se allvaret i den tragedi som våldet och utvecklingen i Sverige innebär. I mångt och mycket liknar deras förnekande försvaret av diktaturerna i öst.

Strategin känns igen på hur man relativiserar, oavbrutet flyttar fokus och söker irrelevanta förklaringsmodeller. I stället för att se verkligheten i vitögat och kalla sakerna vid deras rätt namn, konstruerar man en lögnaktig bild, byggd på hur man vill att världen ska se ut. Ett känslomässigt och ideologistyrt önsketänkande som i de grövsta fallen tycks näst intill tvångsmässigt.

Den falska bild man kollektivt bestämt sig för att anamma, används för att tysta åsiktsmotståndare. Inga invändningar eller nyanser tolereras, för då riskerar muren att brista. ”Sverige har aldrig varit tryggare”, säger man. ”Det har alltid sett ut så här”. 

Den brutala gängkriminalitet som saknar motsvarighet i västvärlden kallas i Magasinet Paragraf ”… några enskilda händelser med stort massmedialt genomslag” George Orwell kunde knappast formulerat det bättre.

Det sätt på vilket väl utvald statistik används för att rättfärdiga hållningen känns också igen. Med hjälp av siffror kunde diktaturkramarna visa att det i det kommunistiska öst varken fanns fattigdom eller arbetslöshet, att det rådde jämlikhet mellan könen och att industrin producerade det folk verkligen behövde. Till skillnad från de konsumtionsvaror som de förhatliga kapitalisterna i väst, i syfte att berika sig, försåg konsumenterna med. Marx devis - Av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov - hade förverkligats i praktiken.

I dag, trettio är efter murens fall är det svårt att hitta folk som försvarar dess existens och det politiska system som gjorde den möjlig. Sanningen har triumferat. Men samma typ av verklighetsförfalskning, samma blindhet, samma ideologiska patologi, frodas ännu på många håll. Det krävs bara en snabb titt på historien för att inse att sådana attityder är livsfarliga.  

Låt oss tillsammans genomskåda och punktera den sortens demagogi, var helst den sticker upp sitt fula tryne.