måndag 8 juli 2019

Rant # 11: reflektion rökförbud

Rant = a discourse by a single performer, especially if irritated or upset

När jag var fjorton var det spännande och lite farligt att röka. Med en cigarett i mungipan var jag cool. Med en cigarett i mungipan kände jag mig häftig. Jag upplevde förbrödring med andra som var lika tuffa. Tillsammans i rökrutan utmanade vi inte bara lärarna och rektorn, utan rentav självaste döden.

Förebilderna fanns bland skådespelare, poeter och självförbrännande rockartister. Som rökare var man ingen mes. Man var någon som trotsade vuxenvärldens förmaningar och påbud. En rebell som hånflinade åt plugghästar, hälsofreaks och sportfånar.

Rökning som ett kulturellt och socialt fenomen har sedan dess helt ändrat karaktär. Tidsandan är en annan. Marlboromannen fungerar inte längre som markör för rebellanda och frihet.

De som fortfarande röker 2019 är inte de häftiga och karismatiska Keith Richards-typerna. (Keith kommenterade nyligen sitt rökande med orden: ”I realised it’s just a useless habit").

Rökaren är i dag en löjligt omodern figur. Och tro mig, hans hjältestatus kommer inte tillbaka.

Många har dock inte greppat att nikotinbruk inte har samma romantiska skimmer kring sig som det en gång hade. I det nya förbudets kölvatten lägger vuxna människor stolt upp bilder som visar att de minsann röker cigaretter, och tänker fortsätta med det. Det skrivs omåttligt fåniga artiklar i kvällspressen av folk som berättar om hur mycket rökningen tillfört i deras liv och hur de står upp mot moralister och förbudsivrare. Genom självskadebeteendet halsbloss tänker de göra kraftfullt motstånd!

Man har inte inte insett att cigarrettrökning i dag är obetydligt häftigare än att lägga in en prilla eller tugga nikotintuggummi.

Den som så önskar kan givetvis protestera mot det nya rökförbudet. Men vill man stå upp mot myndigheter, förbudsmentalitet och inskränkthet i största allmänhet måste man i dag prestera något betydlig djärvare än att röka vita Prince på en uteservering.

fredag 14 juni 2019

Till alla misslyckade elever, skol drop-outs och misfits i största allmänhet

Thomas Mann som fick Nobelpriset i litteratur beskrev sin skoltid  som “andefattig och meningslös”. Den store indiske diktaren Tagore (även han nobelpristagare) hoppade av skolan vid tretton års ålder eftersom han vantrivdes så fruktansvärt. ”Jag var lycklig nog att kunna befria mig ur dess grepp innan den drivit mig över vansinnets gräns”. Gandhi sa att skoltiden var den olyckligaste perioden i hans liv, att han inte orkade med lektionerna och sällan tyckte om sina lärare. Han ,menade att han förmodligen hade klarat sig bättre om han sluppit skolan helt och hållet.

Den norska författarinnan Sigrid Undset konstaterade: ”Jag avskydde skolan av hela mitt hjärta. Jag tänkte inte låta mig kvävas utan ansträngde mig medvetet för att tänka på annat under lektionerna”. Fysikern och nobelpristagaren Richard Feynman kallade sin första skoltid för “en intellektuell katastrof”. Den firade skådespelaren och regissören Kenneth Branagh var så rädd för skolan att han som elvaåring försökte bryta ett ben genom att kasta sig ner för en trappa bara för att slippa gå dit. Senare blev han sittande på sitt rum försjunken i sina böcker.

Den tyske filmregissören Rainer Werner Fassbinder kunde helt enkelt inte vistas bland vanliga barn och blev till sist placerad i en Waldorfskola. Jackson Pollock som visade samma suveräna likgiltighet för skolarbetet som för den gängse klädsmaken blev relegerad från Los Angeles high school. John Lennon blev portförbjuden redan på sin lekskola.

När den engelske poeten Robert Browning  var i åttaårsåldern sändes han iväg till en internatskola. Vistelsen där var så deprimerande att han valde ut en stor tank av bly som fanns på skolan till sin begravningsplats. På utsidan fanns reliefen av ett människoansikte. Han föreställde sig att ansiktet var hans egen dödsmask. Gång på gång drog han händerna över ansiktet samtidigt som han upprepade: ”Till minne av den olycklige Browning”. Vad undervisningen beträffar sa Browning att han inte lärde sig ett enda dugg.

Den originelle författaren Paul Bowles kom inte överens med sin nya fröken miss Crane. Han ogillade hennes auktoritära metoder, han vägrade bestämt att delta i den gemensamma sången och för att hämnas satte han i system att utföra i hans ögon meningslösa uppgifter utan att egentligen göra dem. Han löste uppgifterna perfekt men skrev ner alltsammans baklänges. Tonsättare Edvard Grieg sa: ”Skolan utvecklade bara mina dåliga sidor och lämnade allt gott orört”. Thomas Edison konstaterade: ”Jag tillhörde alltid de sämsta i klassen”.

Lysande författare som Stephen Crane, Eugene O'Neill, William Faulkner och F Scott Fitzgerald körde alla i olika ämnen under sin collegetid. För författaren Ellen Glasgow som skrivit On Barren Ground och belönats med Pulitzerpriset var skolan ”outhärdlig”. Paul Cézanne blev inte antagen vid konstskolan i Paris. Marcel Prousts lärare ansåg att hans uppsatser var dåligt genomtänkta och Emile Zola blev underkänd i ämnet litteratur, liksom i tyska och vältalighet.

Om sin tid på mellanstadiet skrev Albert Einstein: ”Jag fann mig i alla möjliga typer av bestraffningar hellre att lära mig rabbla meningslösa ramsor utantill”. På lågstadiet hade han inte gjort större väsen av sig och  läraren hade kallat honom en trög och enfaldig natur.

Den världsberömde bakteriologen Paul Ehrlich blev befriad från uppsatsskrivning på grund av sin ”uppenbara olämplighet”.  Tonsättaren Puccini blev ständigt kuggad. Under sin studietid vid Harvard uteblev Gertrude Stein från sin slutexamen. Anton Tjechov vägrade att läsa klassiska språk, och blev kuggad två gånger när han skulle ta sin skolexamen. Nederlaget i skolan gav honom mardrömmar. Livet ut fortsatte han att drömma mardrömmar om lärare som försöker komma åt honom. Pablo Picasso som aldrig lärde sig att rabbla alfabetet utantill fick sluta skolan redan när han var tio år gammal eftersom han styvnackad vägrade att göra någonting annat än att måla. 

Till sist Woody Allen: “Jag intresserade mig för allting, utom för vad lärarna sa”.

Ur boken Cradles of Eminence, som redogör för sjuhundra berömda personers barndom och skolgång. Tre femtedelar av dessa framstående individer hade stora problem i skolan.

Vilka slutsatser drar vi av det?

torsdag 30 maj 2019

Himmelsfärdsdagen demokratiseras - inte längre endast förbehållen Kristi

Efter långvariga påtryckningar i form av samvetslöst syndande, högljudda svordomsharanger och civil olydnad mot de tio budorden har Gud Fader allsmäktig nu gått mänskligheten till mötes och demokratiserat sin agenda.

Himlafärdsförmåga ska inte längre vara exklusivt förbehållen hans enfödde son. Alla förses med det tyngdlösa svävandets fågelfrihet.

Herren utlyser också en tävling om den vakanta platsen på hans vänstra sida. (Den högra är som bekant sedan drygt tvåtusen år ockuperad av den enfödde sonen.)

Den som kommer först till den tomma vänsterstolen får, utöver makten och härligheten, möjlighet att benåda de levande och döda som den enfödde sonen dömt till ett liv i helvetet, där maskarna inte dör och elden aldrig släcks.

Alla och envar kan alltså hädanefter ta sig till Fadern för egen maskin.

Den enfödde sonen fråntas samtidigt ensamrätten att påstå sig vara vägen, sanningen och livet. Alla som så önskar kommer att kunna att gå på vattnet, förvandla vatten till vin, driva ut demoner, uppväcka döda och förlåta sina egna och andras synder.

Denna radikala förändring gäller från och med i dag och därefter utan inskränkningar från evighet till evighet.

Amen.

onsdag 8 maj 2019

Några råd till mina kära vänner i MP, ifall jag hade några - II

Miljöpartiet lyckades inte heller vid årets kongress uppamma mer fantasi än till att föreslå höjd flygskatt. Här är en uppdatering av det handlingsprogram jag föreslog efter fjolårets kongress.

1 Förbjud plastprodukter av engångstyp

2 Verka för att grönsaker och frukt odlas på plats i växthus anslutna till städernas köpcentrum. Låt konsumenterna själva plocka det de behöver.

3 Gör en detaljerad plan för hur robotisering och ny teknik ska kunna befria oss från lönearbete.

4 Underlätta för folk att jobba hemifrån så att de slipper pendla. Företag ska vara tvungna att erbjuda denna möjlighet om de inte tydligt kan visa att den anställde måste finnas på arbetsplatsen. Påskynda forskningen om jobbmöten och övrig interaktion via VR och hologramteknik.

5 Allt som inte nödvändigtvis måste distribueras med fosilbränsledrivna fordon på våra vägar ska fasas ut till förmån för distribution över nätet. T ex musik, film, böcker nyheter, information, undervisningsmaterial. Legalisera fildelning för eget bruk.

6 De transporter som trots allt måste äga rum ska i möjligaste mån ske på järnväg eller med fordon som drivs med alternativa bränslen, typ biogas.

7 Undersök hur blockchainteknik och virtuella valutor kan reformera vårt nuvarande pengasystem. Anställ Andreas Antonopoulos som rådgivare.

8 Presstöd ska, istället för att som idag tvinga tidningarna att låsa in journalistiken bakom betalväggar, endast utgå till de som utan kostnad tillhandahåller sitt material på nätet. Påskynda övergången från papperstidningar till digitala format.

9 Sätt en deadline för när allt kött ska vara producerat i minilabb i våra hemmakök. Påskynda forskningen om detta.

10 Gör föreläsningar på högskolor och universitet tillgängliga för alla genom att direktsända dem över nätet.

11 Underlätta delningsekonomin, även om den innebär att föråldrade näringar slås ut och traditionella anställningsformer undermineras.

12 Ge varje elev i skolan en individuell läroplan, som utgår från just den elevens unika begåvning.

13 I stället för att förbereda barnen för en arbetsmarknad som pga robotiseringen inte kommer att existera, bör skolan vägleda barnen inför en tillvaro fri från lönearbete. Ge eleverna strategier för hur man urskiljer och tar tillvara sin inifrån kommande motivation, behåller och utvecklar sin spontana nyfikenhet och förädlar sin kreativitet.

14 Låt sjukvårdens uppdrag handla om att hålla människor friska, i stället för att bota dem när de blivit sjuka.

15 Underlätta möjligheterna för barn och äldre att finnas tillsammans med oss andra i vardagen, i stället för som nu förvarade i fängelseliknande, lysrörsupplysta institutioner.

16 Se dig själv och ditt agerande i vardagen som en katalysatorisk agent för ett nytt sätt att leva. Var den gröna förändring du vill se i världen.

17 Utlys en tävling där den som formulerar fungerande, miljöförbättrande innovationer vinner en miljon kronor. Tävlingen ska vara pågående och priset delas ut fortlöpande. Låt allmänna arvsfonden finansiera

18 Betrakta överflödskonsumtion som en sjukdom. Låt kommunerna erbjuda gratis kurser i hur man hanterar denna, enligt 12-stegsmodell. (’Mitt namn är NN Jag är shopaholic’.)

19 Erbjud gratis kurser i hur man släcker törsten med kranvatten, återanvänder plastpåsar, vädrar sin kläder i stället för att tvätta sönder dem, lagar kläder som är slitna eller trasiga, hanterar sitt tvångsmässiga duschbehov, samåker till jobbet, minskar matsvinnet, lagar vegetarisk mat och slutar miljö-svina rent allmänt.

20 Förse alla köpcentra med personal utbildad i hur man bistår människor som hamnat i akut konsumtionstrans. Dessa ska fungera som en sorts konsumtionskulturens avprogrammerare.

21 Skriv en alternativ grundlag som bygger på Gaia-hypotesen. Alltså tanken att jordklotet är ett levande, intelligent väsen, vars delar är sammanlänkade i ett ömsesidigt beroende.

22 Inse att politik inte handlar om storleken på cellens fönster, utan hur man river fängelsemurarna en gång för alla.

23 Gör William Gibsons ord till ert dagliga mantra - ”Framtiden är redan här — den är bara inte rättvist fördelad”.


Bild -   Rob MacInnis

söndag 28 april 2019

Meta-Greta och twittertrollen


Greta Thunberg handlar bara delvis om klimatet. Att dra ner brallorna på och provocera en förstelnad vuxenvärld har alltid varit ungdomens förbannade plikt. Vi har sett det i hippierörelsen, i punken, i ravekulturen.

Från Bob Dylans The Times They Are A-Changin' (1964)

Come mothers and fathers

Throughout the land

And don't criticize

What you can't understand

Your sons and your daughters

Are beyond your command

Your old road is

Rapidly agin'.

Please get out of the new one

If you can't lend your hand

For the times they are a-changin'


via The Stranglers Something Better Change (1977)

Something's happening and it's happening right now

You're too blind to see it

Something's happening and it's happening right now

Ain't got time to wait


till technorörelsens nattlånga dansfester har de unga revolterat mot förstockning, inskränkthet och vanetänkande.

2019 är det Greta och hennes generationskamrater som säger: “Här är vi. Vi gillar inte världen ni skapat. Vi kommer att ta över”.

När jag ser det hopp Greta väcker hos min sjuttonåriga dotter och hennes vänner runtom i Europa fylls även jag med hopp.

I en frisk miljö hade Gretas person varit av begränsat intresse. Fokus hade legat på budskapet hon framför - vi måste rädd planeten medan tid är - och lett till uppkavlade ärmar och gemensamma ansträngningar.

I stället har vi fått det vi minst av allt behöver. En ström av bidrag från etablerade tyckare, som med välbekant polariseringsiver meta-analyserar "fenomenet Greta".

Jens Liljetsrand twittrar


Hakelius i Expressen svarar

DN,s Wolodarski vill förstås också vara med

Deras respektive anhängare/svans/troll jublar över deras enastående iakttagelseförmåga och ord-ekvilibrism

I den här pajkastarparaden är tyckonomerna trygga. Det här är en debatt man kan hantera. Motsättningarna är välkända, konfliktlinjerna tydligt markerade. Du är illvillig - jag är godhjärtad. Du är naiv – jag är smart. Du är inskränkt – jag är cool. Frågan om planetens överlevnad reduceras till ett sedvanligt svenskt sandlådebråk mellan högerorcher och vänsteralver.


Ett litet tag till kan dessa skribenter njuta av lyxen av att få formulera fyndiga krönikor och tweets. Det är förvisso en klen tröst, men snart har polarisen smält så mycket att när de öppnar munnen för att leverera ännu en dräpande one-liner så överraskas de av en rejäl kallsup.

Då kommer proffstyckarna att tvingas släppa Greta-fixeringen och ta sig an frågorna klimatkrisen faktiskt handlar om.. Nämligen: vad kan var och en av oss göra för att bidra till den nödvändiga omställningen? Vad kan jag förändra i mitt liv? Hur kan jag ställa mina resurser till förfogande? Var är öskaret till den läckande båten och hur kan vi tillsammans täta hålen i skrovet?

Är det något den globala klimatkrisen vid det här laget borde lärt oss, så är det att pajkastning inte minskar koldioxidutsläppen.

Insikten kan också sammanfattas så här:


Om någon försöker visa dig månen

titta inte på det pekande fingret




söndag 17 mars 2019

Christchurch requiem

Jag blev så bedrövad av massakern i Nya Zeeland att jag låste in mig i uthus-studion och skrev ett requiem.

Inte mycket att orda om för övrigt. Klicka på play för att lyssna.


Inte döden nu igen
Inte döden
Inte den stora hemska döden
Inte ännu en gång, denna död, och ännu fler av dessa bilder vid vilka döden kan liknas

- Mare Kandre


lördag 9 mars 2019

När detta skrivs sitter jag på Waterstones bookstore i Hampstead

När detta skrivs sitter jag på Waterstones bookstore i Hampstead, London. Klockan är tio och om en timma ska jag träffa dr Rupert Sheldrake för en intervju för vår podcast Magiskt Tänkande. I morgon deltar jag i hans workshop Ways to go beyond, som bygger på hans senaste bok.

Men kan beundra Rupert Sheldrake för hans rakryggade hållning och hans mod enbart. Han har stått ensam mot förenkling, fördumning och flockbeteende. Han har försvarat sina egna teorier och gått sin egen väg.

Kanske har priset varit högt, en man med Sheldradkes kapacitet hade om han hållit sig i skinnet kunnat blivit en av samtidens mest hyllade vetenskapsmän. Tidigt i karriären blev han varnad av äldre kollegor och lärare, det han ägnade sig åt var intressant och behövde förvisso beforskas, men om han valde den väg han slagit in på skulle han bli en outcast i vetenskapssamhället.

Och mycket riktigt, efter att hans första bok publicerats 1981: A New Science of Life, dröjde det inte länge förrän den prestigefyllda vetenskapstidskriften Nature proklamerade att detta var en bok som borde brännas. Chefredaktören Maddox sa att Shedrake bör fördömas på samma sätt och av samman anledning som påven fördömde Galileo: det han sysslar med är hädelse.

Sedan dess har Sheldrake fått kämpa mot det vetenskapliga etablissemangets  inskränkthet. Hans TED-talk The Science Delusion (som bygger på boken med samma namn), där han insiktsfullt beskriver allvarliga problem som verkligen borde diskuteras, brännmärktes och plockades bort av TED.

Sheldrake har intresserat sig för telepati och andra paranormala fenomen. Han har undersökt dem vetenskapligt och resultaten är mycket övertygande. Sheldrake försöker också i sitt arbete överbrygga motsättningen mellan religion och vetenskap.

Hans teorier om morfogenetiska fält och morfisk resonans handlar om hur form i naturen blir till och upprätthålls. När en lem kapas på vissa reptiler växer en likadan lem ut. Var finns informationen om denna form? Frågan är för närvarande obesvarad, och det är det tomrummet Rupert Sheldrake fyller med sin teori.

Vi har alltså att göra med en man som inte är beredd att kompromissa med sin övertygelse. En man som följer sin inre röst, på det sätt som Carl Gustav Jung beskriver så här:

The fact that many a man who goes his own way ends in ruin means nothing… He must obey his own law, as if it where a daemon whispering to him of new and wonderful paths…

There are not a few that are called away by the summons of the voice, where bout they are at once set apart from the others, feeling themselves confronted with a problem about which the others know nothing.

In most cases it is impossible to explain to the others what has happened, for any understanding is walled off by impenetrable prejudices. You are no different from anybody else, they will chorus, or, there’s no such thing, and even if there is such a thing, it is immediately branded as morbid.

…He is at once set apart and isolated, as he has resolved to obey the law that commands him from within, His own law! everybody will cry. But he knows better: it is the law…

To the extent that a man is untrue to the law of his being…he has failed to realize his life’s meaning.

The undiscovered vein within us is a living part of the psyche, classical Chinese philosophy names this way Tao, and likens it to a flow of water that moves irresistibly towards its goal.

To rest in Tao means fulfilment, wholeness, one’s destination reached, one’s mission done; the beginning, end, and perfect realization of the meaning of existence innate in all things.

De av oss som känner igen den typen av uppmaningar vet hur lönlöst det är att kämpa emot. Det är denna inre röst som alla betydande konstnärer lyssnat till och följt. Ja, alla som åstadkommit något av betydelse på den här planeten har varit i denna daimons tjänst.

Inom kort träffar jag alltså en levande legend, en man som finns med på listan över världens hundra mest inflytelserika tänkare, en man jag beundrat i årtionden. Jag har förberett ett antal frågor och hoppas att jag ska vara tillräckligt klar i skallen för att klara av att ställa intelligenta följdfrågor. Jag är ingen journalist och har egentligen inga kunskaper alls om hur en intervju bör utföras. Min enda drivkraft är min till galenskap gränsande nyfikenhet och vetgirighet.

Mitt Londonbesök för övrigt består som vanligt av grundforskning i ämnet indiska restauranger. Och upprepade försök att fånga märkliga människor och miljöer med min kamera.

Boklådorna är förstås också oemotståndliga. Gör mitt bästa för att hålla igen, men hittills har jag lagt vantarna på:

"At any given moment there is an orthodoxy, a body of ideas of which it is assumed that all right-thinking people will accept without question. It is not exactly forbidden to say this, that or the other, but it is not done to say it. Anyone who challenges the prevailing orthodoxy finds himself silenced with surprising effectiveness. A genuinely unfashionable opinion is almost never given a fair hearing, either in the popular press or in the high-brow periodicals."

George Orwell, 1945