söndag 9 maj 2021

Min vän Sällsam - omslaget!


Nu är omslaget till boken som sysselsatt mig ett bra tag klart. Den heter “Min vän Sällsam – en psykedelisk rock'n'roll-thriller, baserad på overkliga händelser”. Boken utspelar sig dels under perioden 1970 - 75, dels i nutid. Dels i den fiktiva orten Engberga, dels i Bombay, Varanasi och Kerala.
Jag har hittills skrivit några barn och ungdomsböcker. Det här är ett försök till vuxenbok. Det kan vara en ytterst skruvad självbiografi, där jag delat upp mig själv i ett antal delpersonligheter. Jag vet inte säkert.
Om det flyter på ser boken dagens ljus i slutet av maj. Och om restriktionerna lättar kan en formidabel releasefest vara möjlig i början av juni.

Stay tuned!

Värdegrund vs konstnärlig frihet

  

I en grupp på facebook för skrivande människor dök följande fråga upp: 

”Hur tänker ni kring ett manus där ett barn har en mamma och pappa och en vanlig mormor och morfar? Och där ingen i historien är uttalat gay eller trans?”

Jag svarade i tråden med att citera Ray Bradbury: “Jag har haft en lapp över min skrivmaskin i över 25 år nu, där det står ‘Tänk inte!’ Du ska aldrig tänka vid skrivmaskinen - du ska känna. Ditt intellekt är ändå alltid invävt i dina känslor.”

Men för övrigt är mitt problem det motsatta: Hur åstadkommer jag något äkta och genuint, som inte är styrt av eller påverkat av tidsanda, modetyckande och rådande konsensus. Hur bevarar, renodlar och förädlar jag min unika författarröst.

Under de tio år som förflutit sedan jag publicerade min första bok Cirkoli har den hållning facebook-frågan exemplifierar blivit allt mer utbredd. I de samtal som förs och beslut som tas om litteratur och annan konst har ord som mångfald, inkludering och värdegrund tagit en allt större plats.

Under skrivandet av Cirkoli brottades jag inte alls med sådana frågor. Jag skrev boken organiskt, så som den växte fram spontant ur tankar, fantasier, drömmar och impulser. 

Det förvånade mig en smula att många recensenter särskilt uppmärksammade att en av huvudkaraktärerna i boken, Sofia, är en stark tjej. Barnboksprat skrev: “Jämte de vanligen förekommande manliga hjältarna är boken full av starka kvinnliga karaktärer och Sofia måste vara en av de tuffaste hjältinnor litteraturen skådat.”

Detta var inte något jag reflekterade över när jag skrev. Min startpunkt var inte: nu ska jag skildra en stark tjej för det är vad läsarna vill ha och behöver. (Och jag tänkte definitivt inte: jag ska förse Sofia med två mammor.) 

Jag skrev Sofia helt enkelt, på det sätt hon kom till mig. På det sätt hon ville bli berättad. 

Under arbetet med nästa bok, första delen i barnboks-serien Grybbingdalen påbörjade jag ett samarbete med en illustratör. I boken finns figuren Zingus Fingus. En mästertjuv med korpsvart axellångt hår, guldring i örat, storblommig skjorta och läderstövlar. 

Illustratören var rädd för hur denne figur skulle uppfattas. Liknade han inte allt för mycket en zigenar-stereotyp? Kunde jag byta namn på honom till ett mer svenskklingande, och låta honom ha blont och lockigt hår? 

När jag inte ville genomföra förändringen drog sig illustratören ur samarbetet, av rädsla för få sitt rykte skadat och gå miste om jobb. 

Det var i och med denna händelse som jag började förstå ett och annat om sakernas tillstånd. Sedan dess kämpar jag med att försöka stå fri. Fri från självcensur. Fri både från att anpassa skrivandet till påbjuden värdegrund, och att agera i protest mot den.

Hur jag än gör blir det fel. Jag är i båda fallen styrd av något annat än min inre daimon, som hittills alltid väglett mitt skapande. Jag sitter fast som en räv i en saxfälla. Och fällan ger inte med sig, hur jag än försöker överlista den.

Mångfald, jämlikhet, rasism och diskriminering är teman som har ett självklart berättigande i litteratur och konst. Men när detta formuleras som en obligatorisk värdegrund inskränker det på ett allvarligt sätt den kreativa friheten. Grupptryck är en mycket stark bevekelsegrund. Internaliserade krav på likformighet och anpassning leder ofta till självcensur, som om det vill sig illa kan ge sig tillkänna på en omedveten nivå. Blotta faktum att konstnären upplever sig vara tvungen förhålla sig till en stipulerad tankemodell innebär en tvångströja. 

En diskussion för eller emot värdegrunden och dess innehåll förvärrar således endast situationen. Den som hävdar konstnärens förbehållslösa frihet tvingas redan från början att gå med på oacceptabla premisser. I en sådan debatt, där kombattanterna på sedvanligt manér fjättrar varandra i oförsonlighet och låsta positioner, (Sverige är strukturellt och systematiskt rasistiskt / Sverige är det minst rasistiska landet i världen), kan en vinnare kanske koras. Men kreativitet, fantasi, verkligt (alltså inte påbjudet) gränsöverskridande och upptäckarglädje kommer att vara förlorare.

Vad jag försöker hitta är kraft och strategier för att försvara och skydda den ömtåliga process som stavas inspiration, autenticitet, villkorslöst utforskande och personlig vision. I en tid när sådant anses representera en förlegad gammaldags och unken inställning, som vi en gång för alla lagt bakom oss. 

Hur skärper jag min förmåga att lyssna inåt, när daimonens viskande röst dränks i ljudet från aktivisternas vuvuzelor?

Joyce Carol Oates sa: ”Konsten är till sin natur en överträdelse, och konstnärerna måste acceptera att bli bestraffade för det. Ju mer nyskapande och oroande deras konst är, desto mer tillintetgörande blir bestraffningen.”

Kan konst försedd med godkänd-stämpel av myndigheter och allmän konsensus någonsin vara nyskapande och oroande? Är det inte just den bestraffning Oates talar om, som författaren vill undvika när hon anpassar det hon åstadkommer till en i förväg fastlagd värdegrund?

Det fanns en tid, det var inte så länge sedan, när det inte var de som rättade in sig i ledet som applåderades, utan de som vågade gå sin egen väg. När oberoende, mod och originalitet, snarare än anpassning, hölls fram som något eftersträvansvärt. När underkastelse och inställsamhet inför konsensus och maktdekret betraktades som feghet och förflackning.

Det fanns en tid när de kompromisslösa rebellernas och provokatörernas bidrag hyllades som de mest värdefulla. 

Om sådana röster idag alls står att finna, verkar ingen varken kunna eller vilja förstå vad de säger. Man tycks ha glömt att individer med förmåga att stå fria från grupptryck, vilken form detta än tar sig, är oumbärliga för en levande och livskraftig kultur. 

Listan på författare som levt denna insikt och uttryckt den i märgfulla citat skulle kunna bli lång. Jag ska nöja mig med att citera nobelpristagaren André Gide: “Gör inte vad någon annan kan göra lika bra som du. Säg inte, skriv inte vad någon annan kunde säga, kunde skriva lika bra som du. Bry dig inte om någonting i dig själv utom det du känner existerar bara där. Och skapa ur dig själv, otåligt eller tålmodigt, den mest oersättliga gestalt.”

Det sägs att en räv som fastnat i en saxfälla ibland gnager av sitt eget ben för att återfå liv och frihet. Jag misstänker att det krävs en liknande kraftansträngning av de konstnärer och författare som i dag på allvar vill värna sin integritet. 

Texten tidigare publicerad i Opulens


måndag 8 mars 2021

Filantropikerna. Ett text och musikkollage i tvivlets tonart.

Även tillgänglig på Bandcamp.

En mix av poesi, läten, fältinspelningar och ljud.

Med texter av:

Henri Michaux Herman Hesse Jorge Luis Borges HP Lovecraft Walt Whitman Samplad röst – I don't know – Erik Davies Akustiskt piano: Ludwig Störholt Trummor: Albin Störholt Alla övriga instrument samt idé, produktion, textbearbetning och ljuddesign: Patrik Stigsson

torsdag 21 januari 2021

En ny ledare (som ska förverkliga drömmar)


Jag tycker mig bestämt ha sett detta förut. För det kan väl inte vara något jag drömt? En ny ledare. Som ska förverkliga drömmar. Som ska förändra allt till det bättre. En ny ledare som hoppet kan projiceras på.

Det funkade inte förra gången. Eller gången dessförinnan. Men DEN HÄR gången är det annorlunda. Den här gången är det verkligen ‘a change we can believe in’.
Fast ändå inte. Någonting har hänt. Hur mycket frustande förhoppningar som än vill ut så tycks det vara svårt för de flesta att se denne grånade och halvsenile 78-åring som Frälsaren. Så upp ur bakfickan hoppar Kamala Harris! Hon är ung, pigg och kraftfull. Det blir nog hon som …
Någonting har hänt. Luften tycks ha gått ur hela projektet. Alla spelar pliktskyldigt sina roller, men det verkar inte som man själv längre tror på skådespelet som framförs. Man tycks inte ens ha klart för sig om det är en fars eller en tragedi.
Bush d ä banade väg för Clinton som banade väg för Bush d y som banade väg för Obama som banade väg för Trump som banade väg för Biden.
De båda lägren har i alla fall fått turas om att hojta, heja och hoppas. Alltid något. Det kanske är det som är demokrati?
I detta drama, som hade sina dramatiska och komiska poänger medan det pågick, det ska erkännas, i detta drama har nu den feta damen sjungit klart. Applåderna har tystnat och publiken lämnat salongen. Dags alltså för ridå.



fredag 8 januari 2021

USA-valet och västvärldens framtid - the winner takes it all?


Var det ett kuppförsök? Och var det i så fall planerat? Och i så fall - av vilka, var och när? Vad kommer att hända med den amerikanska demokratin? Blir det Kamala Devi Harris som räddar nationen när Biden trillar av pinn? Och hur många änglar kan egentligen dansa på en nålspets?

Med andra ord: Oavsett om vi förstå det eller inte, så är det formidabla kaos som pågår i USA ett faktum. Det är något vi måste förhålla oss till. Att i det här läget vända bort blicken och slå dövörat till tror jag inte särskilt många klarar av. 

Drygt 70 miljoner amerikaner röstade på Trump, fler än någon annan sittande president någonsin. Enligt Galupp är Trump USA,s most admired person 2020.  Många inom polisen och militären är trumpsupporters och många av dem är övertygade om att Biden vann valet genom fusk. 

Den här gången var de inte tillräckligt många för att en kupp skulle kunna genomföras. Men hade den kritiska massan funnits så hade kuppen varit ett faktum. Även om ingen i förväg planerat den i detalj.

Noterbart är att det var först när det visade sig att detta eventuella kuppförsök misslyckats som Trump gick ut och bad ockupanterna lämna Kapitolium.  

Det vi hittills sett är sannolikt endast slutet på början. 

Devi betyder för övrigt gudinna på hindi, och skrivs så här:  देवी

Gary Lachman, som skrivit boken Dark Star Rising: Magick and Power in the Age of Trump, noterar:

The demagogue's absolute certainty in his judgement radiates out to his followers and puts them in a kind of ecstatic trance, temporarily lifting them beyond themselves, providing a release from the limitations of all conventional restraint.


 Scott McKeown skriver så här på facebook:

1) According to the results of a respectable poll, a plurality of Republicans approves of the violent, lawless storming of the Capitol. (Kristallnacht)
.
2) Most Republicans in the House of Representatives, by a 2 to 1 margin, voted AFTER the siege of the Capitol to overturn the vote of the people.
.
3) Donald Trump is the most admired person in America, according to the just-released 2020 Gallup Poll, which has been running this poll since 1948. (Der Fuhrer).
This illustrates how America is closer than we may want to think to accepting authoritarian fascism.
.
Parallel universe false information and conspiracy culture is largely creating this reality.
.
We are deluding ourselves if we think this is over. Despite the momentary dominance of Democrats, we no longer have the luxury of not organizing politically to stop fascism from taking over in our own country.
Och så här kan det se ut när en trumpanhängare på facebook säger upp bekantskapen med någon som inte köper den trumpska verklighetsbilden:
“We all have to choose a side and you’ve chosen yours. The radical left is destroying this country. It’s burning buildings. It stole an election. I will always respect you, we’ve had a long road together, but you’re on the wrong side of history. That’s your choice. I can no longer have people unwilling to face the truth in my life, that our democracy is being destroyed. It’s too toxic. That’s on me not you.  
I want my grandchildren to know that their grandma fought for the American way of life and didn’t compromise her values just to make others comfortable. I’m fighting to keep our real, true last American President in office. My friends need to reflect my values and my mission. I will pray for you because you are well intentioned but lost. I’m afraid for you. A storm is coming and you don’t see it. Patriots are not staying silent and peace will not fix this problem. Only action by Patriots willing to stand up.”


Här står vi alltså, med skägget i brevlådan, tillsammans inkarnerade i denna skrämmande och märkliga tid. Vem som när slutstriden är över ställt sig på the right side of history återstår att se. Men som alltid kommer det att vara segrarna som skriver historieböckerna. 

Många kloka personer försöker resonera om och teoretisera kring det som pågår. Men hittills har vi inte sett någon som på ett heltäckande sätt har kunnat förklara vad det är vi är med om. 

Paralleller till diverse historiska epoker dras, filosofer, levande och döda, citeras och den ena boken efter den andra som sägs klargöra samtidens skeenden presenteras. Vårt behov av att lägga ett raster i form av en bok, en tidsepok eller en idé över verkligheten för att vinna en stunds lindring har nog aldrig varit större. I tron att vi funnit en karta, eller åtminstone ett kartfragment, greppar vi den analys som råkar var på modet, och får med hjälp av den en tillfällig respit från en verklighet som blir allt mer obegriplig.

Fakta i målet är att alla tidigare begrepp och förklaringsmodeller förlorat sin användbarhet. Ingen vet längre vad liberalism, konservatism och socialism betyder. Eller för den delen Gud. Kompassnålen snurrar vilt och kartan stämmer inte med terrängen.

Nationalism, tribalism, auktoritära ledare, sinnessjuka konspirationsteorier och helgonförklarade barn. Facebook- och twitterflöden som översvämmas av evighetslånga käbbeltrådar. Alltihop har börjat likna Mormors lilla kråka. Som inte hade nån som körde, som slank hit och dit och som till sist for ner i diket. 

Ingen vet hur djupt det dike vi är på väg mot är, men mycket tyder på att vi närmar oss en avgrund lika skrämmande som Tolkiens domedagsklyfta.

Jakten på någon eller något som lyfter samtidens tendenser till den aha-nivå där ett större mönster urskiljs blir allt mer desperat. Trots att vi stirrar och stirrar förvandlas aldrig den där bilden med små punkter till något begripligt.

Orsaken till detta är att en sådan övergripande förståelse inte längre är möjlig. Insikten om att det inte finns någon större förklarande bild är den större förklarande bilden. Allt sökande efter mönster, modeller, värdesystem, teorier och metafysiska överbyggnader är blott och bart ett fåfängt famlande efter trygghet, i en tid där ingen sådan står att finna.

Det rådande tillståndets polarisering, hat, illvilja, lealöshet och ledare helt i avsaknad djupare visdom, allt detta är en eskalerande process. Politik i allmänhet, och USA-valet i synnerhet, är bara toppen på isberget, alltså tillståndets synliga del. Det som pågår under ytan är inget som media eller opinionsinstitut rapporterar om. Dessa ger oss en grovhuggen, förenklad, förutfattad och mycket begränsad bild av verkligheten. Allt för ofta förväxlar vi den bilden med verkligheten som sådan.

Politik är ett ytfenomen. Det som blir synligt på den nivån har sedan länge förberetts och etablerats i det kollektiva djupet. Kampen mellan Trump och Biden, godhet och ondska, vänster och höger pågår inom var och en av oss. 

(Den riktigt intressanta och svåra frågan är varför verkligheten/naturen/samhället/politiken till synes presenterar sig i form av polära motsatspar. Vilka vägar de krafter tar som ser till att balansen inte rubbas. Och var vi själva som individer befinner oss i denna dynamiska process.)

Trump är inte orsaken till sakernas tillstånd, han är ett av symptomen.      

Det finns de som pratar om ett gudsformat hål i vår civilisation, ett hål som blir större för varje dag. Tanken går ut på att vi befinner oss i glappet mellan ett föråldrat

metafysiskt system och något nytt och okänt. Något vi tillsammans måste konstruera, definiera, acceptera och ta plats i. Som en rymdfarkost (eller kanske rent av en ark?), vars destination är obekant, men som vi för att överleva måste kliva ombord på.  

Om de idéer som håller ihop en civilisation är som vattnet fisken simmar i, som fisken inte ser, så är vårt vatten på väg att dunsta bort. Där ligger vi, sprattlande på de nakna klipporna, finner kanske tröst och en gnutta hopp i en kvardröjande vattensamling – en ny bok, en fyndigt formulerad debattartikel, en gammal sliten teori, nödtorftigt lappad och lagad. Men strax är även den pölen borta.

Den västerländska civilisationen börjar alltmer likna den flygande holländaren, ett spökfartyg som några påstår sig ha sett, men som de flesta tvivlar på existerar. Som en hägring, en vandringssägen.

Den förändring vi genomlever är dramatisk och genomgripande. Vi tycks endast ha att välja mellan det kaos som uppstår när man bygger upp något nytt, och det kaos som uppstår när man desperat klänger sig fast fast vid något föråldrat.

Att söka tröst och färdriktningsråd hos Marx, Nietzsche, Martin Hägglund, Jordan B Peterson eller Slavoj Žižek, för att ta några exempel ur högen, är en sorts

självbedrägeri. Den som vill se dagens verkligheten i vitögat måste göra sig av med all förförståelse och placera spelpjäsen på ruta ett. För att därefter, vidöppen och vapenlös, röra sig in i framtiden, ett ödesmättat tärningskast i taget.

Det kan inte uteslutas att polariseringens  hat och oförblommerade oförsonlighet mynnar ut i en våldsam urladdning. Denna kan utspela sig på makronivå - det finns de som på allvar pratar om möjligheten att USA står inför ett inbördeskrig. Men mer sannolikt som den typ av våld vi såg vid Kapitolium, och det vi sett i vissa amerikanska städer. 

När hatet, rädslan, hämndbegäret, frustrationen och förvirringen stegrats till outhärdlighetens gräns kulminerar dessa krafter och söker sig en form. Man kan se denna process som en sorts naturlag om man vill. Spänn en båge till det yttersta, och du kommer att ångra att du inte slutade i tid, står det i en av världens förnämligaste visdomsböcker, Tao te Ching.

För de som vänder aggressioner inåt kan tidsandan snarare gestalta sig i form av depression, en känsla av vanmakt och bristande livslust. Känslor som hanteras med hjälp av antidepressiv medicin, droger, pornografi, online-spelande, konsumtion, folköl.

Samtidens ödesfrågor och ångesten de väcker projiceras nu på det drama som är det amerikanska presidentvalet. Som om utgången av den processen vore avgörande för hela den västerländska civilisationens framtid. 

Många tycks tro att världen återgår till ett normaltillstånd när Biden tar över. Att allt i stort sett blir som det var förr. Medborgarna återfår förtroendet för media, fake-news försvinner, QAnon tynar bort och klimatkampen hamnar överst på agendan. Så snart ett coronavaccin är testat och godkänt så låter alla sig glatt vaccineras.

Vad man glömmer är att den anda, de åsikter, attityder och det tänkande Trump-sympatisörerna omfattar inte plötsligt försvinner för att han förlorat valet. Vad händer med det hopp som många ställt till Trump och hans löfte om att göra USA stort igen? Att skapa jobb, trygghet och en känsla av stolthet över att vara amerikan? Vad händer inuti Trumpväljarna? Vilken form kommer deras besvikelse att ta sig?

Eftersom den handlar om så mycket mer än personen Trump, så är Trump-eran långt ifrån över. Trots att Biden nu är president elect

Oraklet i Delfi sa att Sokrates var den visaste av alla, eftersom han visste att han inte visste. Och den moderna vetenskapens främste teoretiker, Karl Popper, lär mot slutet av sitt liv ha konstaterat: ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet, om ens det”. 

Det krävs ett dödsföraktande mod för att klara av att leva i det tillstånd som denna insikt leder till. Men det tycks vara den uppgiften ödet ålagt oss.

Snakes are coiled upon the granite.
Horsemen ride into the west.
Moons are rising on the planet 
where the worst must suffer like the rest. 

Pears are ripe and peaches falling. 
Suns are setting in the east.  
Women wail, and men are calling  
to the god that's in them, and to the beast. 

Love is waiting for a lover.  
Generations kneel for peace.  
What men lose, Man will recover   
polishing the brains his bones release. 

Truth conceals itself in error.  
History reveals its face:  
days of ecstasy and terror  
invent the future that invents the race. 

Donald Lehmkuhl  (c) October 1974 

söndag 20 december 2020

Kulturens förbannade pandemiplikt

Vad har den kultur som nu ska få ytterligare en halv miljard i krisstöd gjort under pandemin för att lyfta, trösta, få oss att tänka efter eller tänka på annat än virus? För att roa oss, fördjupa perspektiven eller hjälpa oss att förstå och reflektera?
Har stadsteatrarna flyttat ut verksamheten på gator och torg?
Har de fria grupperna erbjudit utomhusimprovisationer?
Har musikerna stått på asfalten utanför äldreboenden och sjukhus och framfört sin musik?
Har författarna lagt ut sina dikter, betraktelser och noveller på facebook? Eller gratisbloggat om pandemin och världsläget?
Har bildkonstnärerna flyttat ut sina ateljéer på nätet?
Har cirkusartisterna jonglerat och hoppat bock utanför ICA?
Har den lokala dansensemblen illustrerat skillnaden mellan klassisk och modern balett bredvid kön till systembolaget?
Har vi sett någon nyskapande, tänkvärd eller ens kreativ verksamhet över huvud taget?
I min bok ska en kultur värd namnet, med eller utan statliga bidrag, erbjuda en strid och aldrig sinande ström av galna upptåg, ögonbrynshöjande överraskningar, happenings, installationer, maskerader, provokationer, fyrverkerier och freskliknande väggmålningar. Inte bara i pandemitider, men alldeles särskilt då.
Vad vi i stället får oss till livs är ett erbarmligt navelskåderi i form av bibeltjocka dagböcker, förutsägbara släktkrönikor, barndomstrauman, skilsmässoskildringar, grämelse och livsleda i största allmänhet.
Borde det inte ställas krav på åtminstone en gnutta fantasi och uppfinningsrikedom när femhundra miljoner ska delas ut?
(Ligger de kanske sjuka allihop i covid? I så fall tar jag tillbaka allt.)

"This is precisely the time when artists go to work. There is no time for despair, no place for self-pity, no need for silence, no room for fear. We speak, we write, we do language. That is how civilizations heal.
I know the world is bruised and bleeding, and though it is important not to ignore its pain, it is also critical to refuse to succumb to its malevolence. Like failure, chaos contains information that can lead to knowledge - even wisdom. Like art."

- Toni Morrison 




torsdag 24 september 2020

Gud: Jakten - en reflektion

Denna text är publicerad i Opulens

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria och skriver regelbundet i Expressen Kultur och tidningen Dagen. Han är också en tongivande samtidsröst när frågor om andlighet och Gud diskuteras i olika forum. Hans nya bok heter ”Gud: Jakten. Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet” (Fri tanke). 

Halldorfs tes i boken är att människors längtan efter det heliga är grundläggande. Alla är religiösa, men den moderna människan har vänt traditionerna ryggen och försöker tillfredsställa sina andliga behov genom olika religionssubstitut, till exempel konsumtion. Eftersom de religiösa traditionerna förvaltar språk för det heliga har deras borttynande lett till en försvagad andlig känslighet. 

Halldorf säger att boken är en inbjudan till samtal. Alla som försöker adressera människans existentiella villkor är för honom viktiga samtalspartners. Detta är ett sympatiskt anslag, värt att ta på allvar. 

Halldorfs förhoppning om att ett sådant samtal ska kunna äga rum inom ramen för den kristna traditionen är dock sannolikt orealistisk. Denna traditions representanter i Sverige har över tid visat sig oförmögna att möta människors andliga behov och frågor. 

När biskop emeritus Bengt Wadensjö för några år sedan i ett dialogförsök påpekade att mer än en tredjedel av svenska folket och två tredjedelar av landets ungdomar tror på reinkarnation och att detta är en utmaning för kyrkan, svarade den kristna tidningen Dagens chefredaktör så här:  

“Det är möjligt att det stämmer, att tron på att själen efter döden återföds i en ny kropp har angripit Sverige likt en epidemi av digerdödsmått. I så fall är det alldeles förfärligt. Och ett kvitto på att svensk kristenhet i allmänhet och Svenska kyrkan, med fortfarande två tredjedelar av befolkningen som medlemmar, har misslyckat med sin grundläggande uppgift – att sprida evangelium, att göra människor till Jesu efterföljare.”

Flera andra tunga representanter ur den svenska kristenheten reagerade på ett liknande sätt. Halldorf kallar själv i boken reinkarnation för en form av övernaturlighet, och nämner den i samma mening som tron på utomjordingar. Ett märkligt förringande av en trosföreställning som drygt en miljard hinduer omfattar.

 Det är ett faktum att idéer som karma och reinkarnation för många i väst är mer användbara och gör världen mer begriplig än kristna begrepp som arvsynden, inkarnationstanken och treenigheten. Men när en utbredd uppfattning, som inte på ett tydligt sätt bekräftas i bibeln kommer på tal famlar kyrkan i blindo. Eller markerar helt enkelt avstånd.

 Halldorf menar att tystnaden kring andliga och existentiella frågor beror på att vi gjort dem till en privatsak. Men kan det inte snarare vara så att en lyhörd, öppen och fördomsfri samtalspartner saknats? Kan det inte vara så att kyrkan genom sin brist på självkritik och flexibilitet tvingat fram språkförbistringen?

 Om den kristna traditionen rymmer storartad livsvisdom, vilket Halldorf med emfas hävdar, varför är det då så förbenat svårt för den moderna människan att få syn på den?

 Halldorf menar vidare att arenarock, idrottsupplevelser och det han kallar “kosmiska trippar med hjälp av droger” inte kan ge oss någon djupare andlig tillfredsställelse. Men vad är det i så fall rent konkret som den kristna traditionen har att erbjuda som alternativ? Vilket är kyrkans svar på den starka och berikande andliga upplevelse man erfar när man under en Bruce Springsteen konsert tillsammans med sextiotusen andra andra sjunger: 

 

We'd go down to the river

And into the river we'd dive

Oh down to the river we'd ride

 

Högmässans psalmsång? Syndabekännelsen? Herrens bön?

Halldorf befarar att arenarocken och sökandet efter peak experiences gör oss mindre känsliga för den småskaliga vardagsandligheten. I själva verket är stjärnhimlen sällan så vacker och gudomligt gåtfull som när man lämnar Ullevi efter en Bruce Springsteen konsert.

Halldorf berättar själv om en existentiell svindelupplevelse han är med om vid Grand Canyon. Vad är det om inte ett typexempel på en peak experience? Denna upplevelse har inte trubbat av Halldorf. Den tycks tvärtom ha fört honom närmare Gud.

 Man kan också fråga sig varför den andliga verklighet som skymtar i den schamanledda ayahuasca-ceremonin skulle vara av sämre valör än den som möter oss i nattvarden. Snackar vi tradition så är förmodligen schamanismen världens äldsta form av religionsutövning.

Detsamma gäller de yoga, mindfulness och qigong-grupper som människor i dag i stort antal söker sig till. De andliga traditioner ur vilka dessa springer är mångtusenåriga.

 Människor är sociala varelser, som är i behov av gemenskap, säger Halldorf. Därför måste det finnas ord och begrepp som kan användas för att tala om Gud. Dessa hittar vi i de etablerade religiösa traditionerna. Men är verkligen behovet av att uppleva mysteriet och att känna guds närvaro synonymt med behovet av gemenskap med andra människor?

Eftersom mitt eget högst levande samtal med Gud aldrig har förutsatt någon särskild tradition, kyrka eller församling, utan snarare begränsats av sådant, så ifrågasätter jag Halldorfs grundpremiss i boken. Alltså den att tradition, ritualer och gemenskap är vägen till Gud, och att detta måste till för att släcka törsten efter sanning, djup och helighet.

I Halldorfs värld finns det människor som är kristna, och så finns det andra kategorier människor. Ett bejakande av en viss tradition, kyrka, sekt, församling, klan, politiskt parti eller idrottsklubb leder ofelbart till den sortens gränsdragning. Ett vi och dom skapas. I själva verket finns det bara människor.

De som kallar sig kristna tycker om att citera Paulus ord: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Men för att detta konstaterande verkligen ska bygga hållbara broar krävs att de kristna släpper all prestige och börjar se Kristus som ett sinnestillstånd.  

Gud kan bara ge sig till känna på ett sätt - som en individuell upplevelse. När du delar denna upplevelse med andra kommer du att använda de ord, namn och begrepp som finns tillgängliga på ditt språk, i din tid och i din kulturkrets. Du kan kalla upplevelsen Jesus, den heliga ande, Universum, Wakan Tanka, Krishna eller något annat. De namn och den form du ger upplevelsen kommer dock aldrig ända fram. Gud befinner sig bortom språket, bortom definitioner, bortom traditioner och till och med bortom det vi kallar ”tro”. 

Det viktiga är inte vilken tradition den du delar din gudsupplevelse med tillhör, utan om denne är stämd i samma andliga tonart som du själv. Samstämmighet uppstår när det finns en gemensam existentiell klangbotten. Om en sådan finns så spelar det inte så stor roll vad du tror att du tror på. (En pingstvän kan till exempel känna en djup existentiell samhörighet med en sekulär humanist, trots att deras respektive fantasier om hur tillvaron är metafysiskt strukturerad inte i alla delar är kompatibla.)

 Halldorf analyserar i boken flera samtida tendenser och företeelser. Knutby, Jordan B Peterson, scientologikyrkan, Trump och den kristna högern, Islam, me-too och det han kallar nyhedendomen. Hans sätt att kontrastera detta mot den egna kristna världsåskådningen gör framställningen personlig. Men det är först i det fina avslutande kapitlet ”Tre andliga råd” som han helt lämnar det kulturhistoriska och religionssociologiska anslaget. 

Halldorf räknar upp en lång rad religionssubstitut som han misstänker inte kommer att hjälpa människor nämnvärt. Den som saknar en religiös tradition med ett fast ramverk och en beprövad begreppsapparat har inte mycket att hoppas på. Gud finns visserligen överallt hela tiden, men ändå som det verkar mer i kyrkan än till exempel på Gekås i Ullared. 

Vad Halldorf glömmer är de semireligiösa rörelser som bubblar under ytan. Som flyger under svensk medias radar, men är väl synliga i sociala medier. Circling är ett av dem. Circling presenteras som en syntes av kunskap från psykologi, filosofi och andlig visdom. Erfarenheter som vävts samman och destillerats till en praktisk och användbar metod för att åstadkomma förändring. Delvis konstform, delvis meditation och delvis gruppkonversation. 

Snarare än en återgång till kyrkobesök och bibelstudier är det kanske denna form framtidens andligheten kommer att ta sig? 

Oavsett invändningar är Halldorfs samtalsinvit i boken berömvärd. Låt oss hoppas att många hakar på. En utgångspunkt för fortsatt dialog kanske kan vara Henri Michaux ord: ”Spårar du en väg, varning. Du får svårt att återvända till öppen terräng”.