fredag 17 januari 2020

All I know is that it all fucking stinks


För varje dag som förflyter blir det allt mer tydligt att mina hurrarop, glädjesprång och dansmoves missförstås och medvetet tolkas illvilligt. När jag nu till min fasa upptäcker att även mina andetag, ögonkast och harklingar skapar polarisering, kränkthetskänslor och hat, inser jag att det enda som återstår är villkorslös kapitulation. 
Det står klart att jag hur jag än bär mig åt bidrar till att skapa och upprätthålla ett svavelsyrekok i en häxkittel, där den sjudande brygden ständigt pöser över, rinner ned på den heta spisen och fräsande sprider en outhärdlig stank av oförsonlighet. 
Jag ger alltså härmed helt och hållet upp tron på att detta ska bli bättre. Jag accepterar en gång för alla att sakernas tillstånd, så som det ger sig tillkänna via fultolkningar, sarkasmer, cynismer, förhastade slutsatser dragna ur lösryckta sammanhang, pur elakhet och omogna kommentarer skrivna på fyllan, inte kommer att förändras till det bättre. 
Trots kapitulationen blir det inte något viftande, varken med den vita-, regnbågs- eller anarkistfanan. Jag lämnar förvisso fronten, men det enda jag visar upp till allmän beskådan är mitt eget nakna, söndergråtna ansikte. 
Vad ska jag göra istället? Det är givetvis en berättigad fråga. 
Svaret är: jag ska resa långt bort. Långt, långt bort till ett land där jag inte bidrar till att ytterligare förpesta en redan till outhärdlighetens gräns förgiftad atmosfär. Där jag rannsakas rättvist, där mina medmänniskor självmant avlägsnar sina ögonbjälkar, där man förstår innebörden av ordet snäll
Ett land där medborgarna som ett inre själsligt tillstånd permanentat den sortens andliga impuls som fick första världskrigets soldater att i december 1914 lägga ned vapnen, lämna skyttegravarna och fira jul tillsammans. 
I det landet ska jag efter bästa förmåga lyssna, trösta, torka tårar och plåstra om. Jag ska dela ut tusenlappar, avlägsna irriterande eksem, leda hem bortsprungna hundar, rädda katter som klättrat för högt i träd, polera fredsprispokaler och strössla med komplimanger. 
Jag ska dyrka upp reglade gallergrindar och lotsa ålderstigna fotgängare genom livsfarliga trafiklabyrinter. Allt detta helt utan hänsyn till mig själv, utan att sträva efter personlig vinning, framgång och berömmelse.
Sedan ska jag lägga mig ned och sova väldigt länge. När jag vaknar kommer världen att vara vacker, frisk, fredlig och översvämmad av dansande primadonnor, ivrigt uppvaktade av Leonard Cohen-liknande gentlemen.

söndag 17 november 2019

Berlinmurens fall och den (o)mänskliga naturen


Jag besökte nyligen utställningen 30 Jahre Friedliche Revolution – Mauerfall i Berlin. Utöver bilder och pregnanta citat bjöds jag på mycket vacker nyskriven kör- och orkestermusik.

Jag har grubblat sedan dess på vad vi kan lära oss av det som utspelade sig där och då. Mest av allt har jag frågat mig hur det kom sig att vissa människor i väst, i Sverige, hängivet försvarade Berlinmuren och öststats-kommunismen. Regimernas kriminalitet var uppenbar för de flesta, men några vägrade se den. Varför? 

I dag är det vanligt att politiker ställda inför sin egen brist på klarsyn och sunt förnuft kommer undan om de förklarar att de varit naiva. Detta borde inte vara en acceptabel utväg för den som aktivt försvarat brott mot mänskligheten.

I DN skriver Janne Josefsson om försöken ställa vänsterpartiets  partiledare Lars Werner till svars, och hur denne höll sig gömd sin villa:

Tre dagar innan Berlinmuren rasade samman överräcktes ett brev till diktatorn Erich Honecker där det svenska partiet ger sina lyckönskningar i det socialistiska samhällsbygget, undertecknat med ”kommunistiska hälsningar” från Lars Werner.

- xxx -

I dagarna är det precis 30 år sedan Berlinmuren föll. Vänsterpartiet hade då, trots löften om uppgörelser med sitt förflutna, gjort allt för att dölja sanningen om deras förtigande om förtrycket i öst. ”Den antifascistiska skyddsvallen” kallade de svenska kommunisterna gärna muren, denna skamfläck och symbol för kommunistisk terror, diktatur och förtrampandet av demokratiska fri- och rättigheter.  

Många vuxna, relativt välutbildade och får man förmoda tänkande och reflekterande individer vägrade alltså, likt de tre aporna, att se vad som verkligen utspelade sig. 
Tillsammans med en grupp likasinnade befäste de fortlöpande ett inre, mentalt självbedrägeri syftande till att till varje pris hålla sanningen borta. I längden höll inte strategin. Till sist var själva verkligheten så överväldigande att muren brast, bokstavligen och bildligt, och sanningen väller fram. 

Den här sortens förnekande kan iakttas på många håll. Ett aktuellt exempel är de som i dag vägrar se allvaret i den tragedi som våldet och utvecklingen i Sverige innebär. I mångt och mycket liknar deras förnekande försvaret av diktaturerna i öst.

Strategin känns igen på hur man relativiserar, oavbrutet flyttar fokus och söker irrelevanta förklaringsmodeller. I stället för att se verkligheten i vitögat och kalla sakerna vid deras rätt namn, konstruerar man en lögnaktig bild, byggd på hur man vill att världen ska se ut. Ett känslomässigt och ideologistyrt önsketänkande som i de grövsta fallen tycks näst intill tvångsmässigt.

Den falska bild man kollektivt bestämt sig för att anamma, används för att tysta åsiktsmotståndare. Inga invändningar eller nyanser tolereras, för då riskerar muren att brista. ”Sverige har aldrig varit tryggare”, säger man. ”Det har alltid sett ut så här”. 

Den brutala gängkriminalitet som saknar motsvarighet i västvärlden kallas i Magasinet Paragraf ”… några enskilda händelser med stort massmedialt genomslag” George Orwell kunde knappast formulerat det bättre.

Det sätt på vilket väl utvald statistik används för att rättfärdiga hållningen känns också igen. Med hjälp av siffror kunde diktaturkramarna visa att det i det kommunistiska öst varken fanns fattigdom eller arbetslöshet, att det rådde jämlikhet mellan könen och att industrin producerade det folk verkligen behövde. Till skillnad från de konsumtionsvaror som de förhatliga kapitalisterna i väst, i syfte att berika sig, försåg konsumenterna med. Marx devis - Av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov - hade förverkligats i praktiken.

I dag, trettio är efter murens fall är det svårt att hitta folk som försvarar dess existens och det politiska system som gjorde den möjlig. Sanningen har triumferat. Men samma typ av verklighetsförfalskning, samma blindhet, samma ideologiska patologi, frodas ännu på många håll. Det krävs bara en snabb titt på historien för att inse att sådana attityder är livsfarliga.  

Låt oss tillsammans genomskåda och punktera den sortens demagogi, var helst den sticker upp sitt fula tryne.









fredag 1 november 2019

Occulture: esoteric conference Berlin – del 1



Eventet jag är i Berlin för att övervara, eller kanske rentav överleva, heter Occulture: esoteric conference. (Ockult betyder dold, esoterisk betyder inre).

Trots att jag uppnått mogen ålder och sedan barnsben varit intresserad av ämnet i fråga så är det min allra fösta ockulta konferens.

I en podcast förklarade arrangörerna att konferensen inte hade kunnat genomföras utan internet, och att det därför inte var möjligt att arrangera något liknande för säg 10 -15 år sedan. Där finner vi alltså en förklaring till att jag först nu får möjlighet att kliva ut ur den ockulta garderoben.

Arrangörerna berättade också att de snarare än en konferens ser det hela som en festival. Utöver sedvanliga föredrag och paneldiskussioner kommer man att tillhandahålla såväl konstinstallationer, dansuppvisningar och ritualer som livemusik och dj-set.

Men erbjuder över sjuttio programpunkter under rubrikerna: performance, lecture, art, workshop, ritual, film, VR, divination och sanctum.

En konferens eller festival av denna typ framstår givetvis för de flesta som omåttligt obskyr och flummig. Kanske rentav löjlig. Eftersom intet kosmiskt är mig främmande besväras jag själv inte av sådana invändningar.
Ockultism och esoteriska företeelser är för mig en sorts konst. Eller kanske snarare en sorts poesi. Det hela handlar inte om huruvida magi, astrologi, divination, ritualer och tarot eller vad det vara må, fungerar eller ej (även om jag inte utesluter att de faktiskt gör det). I stället innebär dessa praktiker helt enkelt ett poetiskt sätt att se på världen, som stimulerar och berikar mig.
Jag väljer att förhålla mig till verkligheten som vore den ett konstverk vars mening jag kommit hit för att försöka begripa. Det finns en intention, en konstnär bakom verket, och anstränger jag mig tillräckligt kan jag erfara dess mening. I den processen är de verktyg jag ovan nämnt användbara.
En esoterisk festival med ockulta inslag är för mig en upplevelse närbesläktad med att möta en installation på ett konstgalleri. Det är ungefär samma områden i mig som aktiveras, samma känslor som väcks, samma tankar och reflektioner som dyker upp
Jag konfronteras med samma provokation, samma förvåning och samma njutning inför det faktum att någon vågat tänja gränserna så till den grad att våra mest grundläggande och godkända antaganden om hur livet och verkligheten är beskaffad ifrågasätts i grunden. 

Någon har lämnat tv-soffan, de vardagliga väderlekssamtalen och inte minst det evinnerliga politiska tjafset, och huvudstupa begett sig ut i kosmos, utan vare sig syrgastuber eller rymddräkt. Någon har med risk för att bli utskrattad och utfryst vågat lämna flocken för att följa sin inre övertygelse.
Konferensens huvudtalare är Gary Lachman. Efter att på åttiotalet varit gitarrist i pop-gruppen Blondie sadlade han om och blev historiker, med fokus på västerländsk esoterik. Han har skrivit böcker om bland andra Swedenborg, Rudolf Steiner, Jung och Madame Blavatsky.

Jag har bokat tid för en podcast intervju med Gary på söndag morgon och håller som bäst på att skriva ned stolpar inför det samtalet.

Garys senaste bok heter Dark Star Rising: Magick and Power in the Age of Trump. Den ställer frågan om det var praktiserande av magi som delvis hjälpte Donald Trump till makten. Det fanns och finns grupper och hemliga sällskap som med hjälp av ockult metodik på ett konkret, medvetet och genomtänkt sätt agerar för att främja Trump och det han står för. De är övertygade om att deras metoder fungerar.

Trump själv är en varm anhängare av det som kallas new thought, en ide som enkelt uttryckt går ut på att man genom att fokusera sina tankar och intentioner anser sig kunna påverka materiell verklighet. Detta förhållningssätt kan förklara Trumps allmänt bisarra beteende och inte minst hans halsstarriga hävdande av det som kallas alternativa sanningar. 

Trump konstruerar sin egen verklighet och förväntar sig att världen ska rätta sig efter den. Det går inte att överbevisa honom genom argument eller få honom att ändra riktning  genom att påvisa hårda fakta. Lachman konstaterar att Trump, förmodligen utan att själv veta om det,  agerar som en kaos-magiker.

Det vanliga i politiska sammanhang är att man avläser verkligheten och rådande förhållande utifrån statisk och redovisad forskning, och att man låter dessa data styra och begränsa ens ambitioner. Man så att säga rättar mun efter massäcken. Trump fungerar inte så. Han avser att skapa sin egen verklighet. Han är inte intresserad av hur det egentligen ligger till. Han vill veta hur långt han kan komma genom att driva sin egen vision och vilja.

Tar men ett steg till hamnar man i ett magiskt och förmodernt förhållande till verkligheten. Du låter dig inte begränsas av världen så som den ter sig utanför dig själv, utan strävar efter att med hjälp av ritualer, invokationer och ceremonier ändra den så att den motsvarar dina önskemål.

Man kan sucka och skaka på huvudet inför detta beteende, detta sätt att tänka och agera. Men att metoden hittills har varit synnerligen framgångsrik kan ingen betvivla. Den har fört Trump till jordklotets mäktigaste position, och Gud vet hur mycket längre han tar sig. Så här långt är han en föredömlig ambassadör för new thought.

Lachman menar att Trump bara är toppen på ett isberg, att han är ett symptom på ett genomgripande skifte i västvärlden, och sannolikt globalt. Vi har passerat det han kallar peak-scientism och är nu på väg mot något annat. Oklart vad.

Historikern Jacques Barzuns defenierar begreppet scientism så här: "scientism is the fallacy of believing that the method of science must be used on all forms of experience and, given time, will settle every issue"

I boken Lost knowledge of the Imagination skriver Lachman om hur vårt vetenskapliga tänkande och sätt att se på världen växte fram ur helt andra upplevelser och tolkningar. Kanske är pendeln nu på väg att svänga tillbaka till ett tänkande där verklighetens insida får komma till tals. Ett tänkande som tillerkänner inre subjektiva upplevelser, fantasi, föreställningsförmåga och skenbart irrationella infall lika stor betydelse som verklighetens hårda materiella utsida.

Möjligen har vi nu upplevt och passerat det vetenskapliga världsbildens kulmen, och något nytt bryter fram. Pendeln är på väg att svänga tillbaka. Trump är hittills det mest synliga, och sorgliga, exemplet på detta. Framtiden får utvisa om hans destruktivitet kan balanseras av sundare och mer uppbyggliga krafter.

måndag 9 september 2019

Om ormstrider

- Måste jag döda ormen?
- Riktlinjerna anger att du måste besegra eller bemästra ormen. Det finns många sätt att uppnå detta. Många väljer att brottas med ormen. Andra slåss med blanka vapen. Vissa använder lockbeten för att lura ormen och sedan fånga den. En person kom med en flöjt och spelade en sång för att vagga ormen i sömn. Det enda du till varje pris måste undvika är att försöka gömma dig eller fly. Ormen kommer aldrig att ge upp jakten på dig. Om du inte besegrar ormen sväljer den dig hel.
- Kämpar alla mot samma mot orm?
- Nej.
- Är ormarna stora?
- Det finns många olika ormar. Kvaliteten på din insats och ditt eget arbete avgör vilken orm du kommer att slåss mot.
- När och var bekämpar jag ormen? Finns det någon slags grop eller arena för ormstrider?
- Du slåss mot ormen inom det område du reserverat för din kamp. Kampen börjar i allmänhet redan medan du söker din uppgift. Ormen lurar i närheten medan sökandet pågår. Den attackerar med full kraft när du börjar bli redo för att möta den.
- Kan ormen döda mig?
- Det händer nästan aldrig. Men om du är orolig, så tänk på att vara väl förberedd. Kämpa anständigt och med rent hjärta, utan tjuvnyp, utan tankar på framgång, utan hänsyn till dig själv och utan att sträva efter världslig belöning. Gör bara så bra ifrån dig som möjligt med de vapen du har till ditt förfogande.
- Den här ormhistorien är bara en saga, eller hur?
- Inte alls. Frågan du just ställde var ormens första listiga försök att snärja dig.


Fritt efter “The Snake Fight Portion of Your Thesis Defense” by Luke Burn

tisdag 27 augusti 2019

Apokalyps nu?

Jag jobbade i många år inom socialtjänsten i Biskopsgården i Göteborg. För tio år sedan pratade jag med en dialogpolis där som uppgivet konstaterade att polisens mycket ambitiösa insatser i området inte gett önskat resultat. Tillströmningen till de kriminella gängen pågick oförtrutet. Han befarade att vi skulle gå en amerikansk utveckling till mötes. 

Då, för tio år sedan fanns det fortfarande chans att göra något åt utvecklingen. Men kraften, förmågan, fantasin,  klartänktheten och modet saknades. 

Det hjälper oss inte att leta syndabockar. Nu är vi där vi är och var och en får dra sina egna slutsatser och utkräva det demokratiska ansvar man finner passande. 

Ingen vet vart det här är på väg att barka, hur mycket värre det kommer att bli eller vad man ska göra åt det. Det känns oerhört sorgligt att behöva konstatera att det är för sent, men kanske är det just det. 

Sverige kommer sannolikt att se ut så här under överskådlig tid.

lördag 27 juli 2019

NOTHING IS REAL – en berättelse om livet, döden och evigheten

Ett collage om livet, döden och evigheten. Om människor, gudar, änglar och demoner. Om själens visdom, poeternas magi och profeternas visioner. Om längtan, lidande och lust. Om det ovetbara.