fredag 1 november 2019

Occulture: esoteric conference Berlin – del 1



Eventet jag är i Berlin för att övervara, eller kanske rentav överleva, heter Occulture: esoteric conference. (Ockult betyder dold, esoterisk betyder inre).

Trots att jag uppnått mogen ålder och sedan barnsben varit intresserad av ämnet i fråga så är det min allra fösta ockulta konferens.

I en podcast förklarade arrangörerna att konferensen inte hade kunnat genomföras utan internet, och att det därför inte var möjligt att arrangera något liknande för säg 10 -15 år sedan. Där finner vi alltså en förklaring till att jag först nu får möjlighet att kliva ut ur den ockulta garderoben.

Arrangörerna berättade också att de snarare än en konferens ser det hela som en festival. Utöver sedvanliga föredrag och paneldiskussioner kommer man att tillhandahålla såväl konstinstallationer, dansuppvisningar och ritualer som livemusik och dj-set.

Men erbjuder över sjuttio programpunkter under rubrikerna: performance, lecture, art, workshop, ritual, film, VR, divination och sanctum.

En konferens eller festival av denna typ framstår givetvis för de flesta som omåttligt obskyr och flummig. Kanske rentav löjlig. Eftersom intet kosmiskt är mig främmande besväras jag själv inte av sådana invändningar.
Ockultism och esoteriska företeelser är för mig en sorts konst. Eller kanske snarare en sorts poesi. Det hela handlar inte om huruvida magi, astrologi, divination, ritualer och tarot eller vad det vara må, fungerar eller ej (även om jag inte utesluter att de faktiskt gör det). I stället innebär dessa praktiker helt enkelt ett poetiskt sätt att se på världen, som stimulerar och berikar mig.
Jag väljer att förhålla mig till verkligheten som vore den ett konstverk vars mening jag kommit hit för att försöka begripa. Det finns en intention, en konstnär bakom verket, och anstränger jag mig tillräckligt kan jag erfara dess mening. I den processen är de verktyg jag ovan nämnt användbara.
En esoterisk festival med ockulta inslag är för mig en upplevelse närbesläktad med att möta en installation på ett konstgalleri. Det är ungefär samma områden i mig som aktiveras, samma känslor som väcks, samma tankar och reflektioner som dyker upp
Jag konfronteras med samma provokation, samma förvåning och samma njutning inför det faktum att någon vågat tänja gränserna så till den grad att våra mest grundläggande och godkända antaganden om hur livet och verkligheten är beskaffad ifrågasätts i grunden. 

Någon har lämnat tv-soffan, de vardagliga väderlekssamtalen och inte minst det evinnerliga politiska tjafset, och huvudstupa gett sig ut i kosmos, utan vare sig syrgastuber eller rymddräkt. Någon har med risk för att bli utskrattad och utfryst vågat lämna flocken för att följa sin inre övertygelse.
Konferensens huvudtalare är Gary Lachman. Efter att på åttiotalet varit gitarrist i pop-gruppen Blondie sadlade han om och blev historiker, med fokus på västerländsk esoterik. Han har skrivit böcker om bland andra Swedenborg, Rudolf Steiner, Jung och Madame Blavatsky.

Jag har bokat tid för en podcast intervju med Gary på söndag morgon och håller som bäst på att skriva ned stolpar inför det samtalet.

Garys senaste bok heter Dark Star Rising: Magick and Power in the Age of Trump. Den ställer frågan om det var praktiserande av magi som delvis hjälpte Donald Trump till makten. Det fanns och finns grupper och hemliga sällskap som med hjälp av ockult metodik på ett konkret, medvetet och genomtänkt sätt agerar för att främja Trump och det han står för. De är övertygade om att deras metoder fungerar.

Trump själv är en varm anhängare av det som kallas new thought, en ide som enkelt uttryckt går ut på att man genom att fokusera sina tankar och intentioner anser sig kunna kan påverka materiell verklighet. Detta förhållningssätt kan förklara Trumps allmänt bisarra beteende och inte minst hans halsstarriga hävdande av det som kallas alternativa sanningar. 

Trump konstruerar sin egen verklighet och förväntar sig att världen ska rätta sig efter den. Det går inte att överbevisa honom genom argument eller få honom att ändra riktning  genom att påvisa hårda fakta. Lachman konstaterar att Trump, förmodligen utan att själv veta om det,  agerar som en kaos-magiker.

Det vanliga i politiska sammanhang är att man avläser verkligheten och rådande förhållande utifrån statiskt och redovisad forskning, och att man låter dessa data styra och begränsa ens ambitioner. Man så att säga rättar mun efter massäcken. Trump fungerar inte så. Han avser att skapa sin egen verklighet. Han är inte intresserad av hur det egentligen ligger till. Han vill veta hur långt han kan komma genom att driva sin egen vision och vilja.

Tar men ett steg till hamnar man i ett magiskt och förmodernt förhållande till verkligheten. Du låter dig inte begränsas av världen så som den ter sig utanför dig själv, utan strävar efter att med hjälp av ritualer, invokationer och ceremonier ändra den så att den motsvarar dina önskemål.

Man kan sucka och skaka på huvudet inför detta beteende, detta sätt att tänka och agera. Men att metoden hittills har varit synnerligen framgångsrik kan ingen betvivla. Den har fört Trump till jordklotets mäktigaste position, och Gud vet hur mycket längre han tar sig. Så här långt är han en föredömlig ambassadör för new thought.

Lachman menar att Trump bara är toppen på ett isberg, att han är ett symptom på ett genomgripande skifte i västvärlden, och sannolikt globalt. Vi har passerat det han kallar peak-scientism och är nu på väg mot något annat. Oklart vad.

Historikern Jacques Barzuns defenierar begreppet scientism så här: "scientism is the fallacy of believing that the method of science must be used on all forms of experience and, given time, will settle every issue"

I boken Lost knowledge of the Imagination skriver Lachman om hur vårt vetenskapliga tänkande och sätt att se på världen växte fram ur helt andra upplevelser och tolkningar. Kanske är pendeln nu på väg att svänga tillbaka till ett tänkande där verklighetens insida får komma till tals. Ett tänkande som tillerkänner inre subjektiva upplevelser, fantasi, föreställningsförmåga och skenbart irrationella infall lika stor betydelse som verklighetens hårda materiella utsida.

Möjligen har vi nu upplevt och passerat det vetenskapliga världsbildens kulmen, och något nytt bryter fram. Pendeln är på väg att svänga tillbaka. Trump är hittills det mest synliga, och sorgliga, exemplet på detta. Framtiden får utvisa om hans destruktivitet kan balanseras av sundare och mer uppbyggliga krafter.

måndag 9 september 2019

Om ormstrider

- Måste jag döda ormen?
- Riktlinjerna anger att du måste besegra eller bemästra ormen. Det finns många sätt att uppnå detta. Många väljer att brottas med ormen. Andra slåss med blanka vapen. Vissa använder lockbeten för att lura ormen och sedan fånga den. En person kom med en flöjt och spelade en sång för att vagga ormen i sömn. Det enda du till varje pris måste undvika är att försöka gömma dig eller fly. Ormen kommer aldrig att ge upp jakten på dig. Om du inte besegrar ormen sväljer den dig hel.
- Kämpar alla mot samma mot orm?
- Nej.
- Är ormarna stora?
- Det finns många olika ormar. Kvaliteten på din insats och ditt eget arbete avgör vilken orm du kommer att slåss mot.
- När och var bekämpar jag ormen? Finns det någon slags grop eller arena för ormstrider?
- Du slåss mot ormen inom det område du reserverat för din kamp. Kampen börjar i allmänhet redan medan du söker din uppgift. Ormen lurar i närheten medan sökandet pågår. Den attackerar med full kraft när du börjar bli redo för att möta den.
- Kan ormen döda mig?
- Det händer nästan aldrig. Men om du är orolig, så tänk på att vara väl förberedd. Kämpa anständigt och med rent hjärta, utan tjuvnyp, utan tankar på framgång, utan hänsyn till dig själv och utan att sträva efter världslig belöning. Gör bara så bra ifrån dig som möjligt med de vapen du har till ditt förfogande.
- Den här ormhistorien är bara en saga, eller hur?
- Inte alls. Frågan du just ställde var ormens första listiga försök att snärja dig.


(Fritt efter “The Snake Fight Portion of Your Thesis Defense” by Luke Burn). 

tisdag 27 augusti 2019

Apokalyps nu?

Jag jobbade i många år inom socialtjänsten i Biskopsgården i Göteborg. För tio år sedan pratade jag med en dialogpolis där som uppgivet konstaterade att polisens mycket ambitiösa insatser i området inte gett önskat resultat. Tillströmningen till de kriminella gängen pågick oförtrutet. Han befarade att vi skulle gå en amerikansk utveckling till mötes. 

Då, för tio år sedan fanns det fortfarande chans att göra något åt utvecklingen. Men kraften, förmågan, fantasin,  klartänktheten och modet saknades. 

Det hjälper oss inte att leta syndabockar. Nu är vi där vi är och var och en får dra sina egna slutsatser och utkräva det demokratiska ansvar man finner passande. 

Ingen vet vart det här är på väg att barka, hur mycket värre det kommer att bli eller vad man ska göra åt det. Det känns oerhört sorgligt att behöva konstatera att det är för sent, men kanske är det just det. 

Sverige kommer sannolikt att se ut så här under överskådlig tid.

lördag 27 juli 2019

NOTHING IS REAL – en berättelse om livet, döden och evigheten

Ett collage om livet, döden och evigheten. Om människor, gudar, änglar och demoner. Om själens visdom, poeternas magi och profeternas visioner. Om längtan, lidande och lust. Om det ovetbara.

måndag 8 juli 2019

Rant # 11: reflektion rökförbud


Rant = a discourse by a single performer, especially if irritated or upset

När jag var fjorton var det spännande och lite farligt att röka. Med en cigarett i mungipan var jag cool. Med en cigarett i mungipan kände jag mig häftig. Jag upplevde förbrödring med andra som var lika tuffa. Tillsammans i rökrutan utmanade vi inte bara lärarna och rektorn, utan rentav självaste döden.

Förebilderna fanns bland skådespelare, poeter och självförbrännande rockartister. Som rökare var man ingen mes. Man var någon som trotsade vuxenvärldens förmaningar och påbud. En rebell som hånflinade åt plugghästar och sportfånar.

Rökning som ett kulturellt och socialt fenomen har sedan dess helt ändrat karaktär. Tidsandan är en annan. Marlboromannen fungerar inte längre som markör för rebellanda och frihet. De som fortfarande röker 2019 är inte de häftiga och karismatiska Keith Richards-typerna. (Keith kommenterade nyligen sitt rökande med orden: ”I realised it’s just a useless habit").

Rökaren är i dag en löjligt omodern figur. Och tro mig, hans hjältestatus kommer inte tillbaka.

Många har dock inte greppat att nikotinbruk inte har samma romantiska skimmer kring sig som det en gång hade. I det nya förbudets kölvatten lägger vuxna människor stolt upp bilder som visar att de minsann röker cigaretter, och tänker fortsätta med det. Det skrivs omåttligt fåniga artiklar i kvällspressen av folk som berättar om hur mycket rökningen tillfört i deras liv och hur de står upp mot moralister och förbudsivrare. Genom självskadebeteendet halsbloss tänker de göra kraftfullt motstånd!

Man har inte inte insett att cigarrettrökning i dag är obetydligt häftigare än att lägga in en prilla eller tugga nikotintuggummi.

De som så önskar kan givetvis protestera mot det nya rökförbudet. Men vill man stå upp mot myndigheter, förbudsmentalitet och inskränkthet i största allmänhet måste man i dag prestera något betydlig djärvare än att röka vita Prince på en uteservering.

fredag 14 juni 2019

Till alla misslyckade elever, skol drop-outs och misfits i största allmänhet



Thomas Mann som fick Nobelpriset i litteratur beskrev sin skoltid  som “andefattig och meningslös”. Den store indiske diktaren Tagore (även han nobelpristagare) hoppade av skolan vid tretton års ålder eftersom han vantrivdes så fruktansvärt. ”Jag var lycklig nog att kunna befria mig ur dess grepp innan den drivit mig över vansinnets gräns”. Gandhi sa att skoltiden var den olyckligaste perioden i hans liv, att han inte orkade med lektionerna och sällan tyckte om sina lärare. Han ,menade att han förmodligen hade klarat sig bättre om han sluppit skolan helt och hållet.

Den norska författarinnan Sigrid Undset konstaterade: ”Jag avskydde skolan av hela mitt hjärta. Jag tänkte inte låta mig kvävas utan ansträngde mig medvetet för att tänka på annat under lektionerna”. Fysikern och nobelpristagaren Richard Feynman kallade sin första skoltid för “en intellektuell katastrof”. Den firade skådespelaren och regissören Kenneth Branagh var så rädd för skolan att han som elvaåring försökte bryta ett ben genom att kasta sig ner för en trappa bara för att slippa gå dit. Senare blev han sittande på sitt rum försjunken i sina böcker.

Den tyske filmregissören Rainer Werner Fassbinder kunde helt enkelt inte vistas bland vanliga barn och blev till sist placerad i en Waldorfskola. Jackson Pollock som visade samma suveräna likgiltighet för skolarbetet som för den gängse klädsmaken blev relegerad från Los Angeles high school. John Lennon blev portförbjuden redan på sin lekskola.
När den engelske poeten Robert Browning  var i åttaårsåldern sändes han iväg till en internatskola. Vistelsen där var så deprimerande att han valde ut en stor tank av bly som fanns på skolan till sin begravningsplats. På utsidan fanns reliefen av ett människoansikte. Han föreställde sig att ansiktet var hans egen dödsmask. Gång på gång drog han händerna över ansiktet samtidigt som han upprepade: ”Till minne av den olycklige Browning”. Vad undervisningen beträffar sa Browning att han inte lärde sig ett enda dugg.

Den originelle författaren Paul Bowles kom inte överens med sin nya fröken miss Crane. Han ogillade hennes auktoritära metoder, han vägrade bestämt att delta i den gemensamma sången och för att hämnas satte han i system att utföra i hans ögon meningslösa uppgifter utan att egentligen göra dem. Han löste uppgifterna perfekt men skrev ner alltsammans baklänges. Tonsättare Edvard Grieg sa: ”Skolan utvecklade bara mina dåliga sidor och lämnade allt gott orört”. Thomas Edison konstaterade: ”Jag tillhörde alltid de sämsta i klassen”.

Lysande författare som Stephen Crane, Eugene O'Neill, William Faulkner och F Scott Fitzgerald körde alla i olika ämnen under sin collegetid. För författaren Ellen Glasgow som skrivit On Barren Ground och belönats med Pulitzerpriset var skolan ”outhärdlig”. Paul Cézanne blev inte antagen vid konstskolan i Paris. Marcel Prousts lärare ansåg att hans uppsatser var dåligt genomtänkta och Emile Zola blev underkänd i ämnet litteratur, liksom i tyska och vältalighet.

Om sin tid på mellanstadiet skrev Albert Einstein: ”Jag fann mig i alla möjliga typer av bestraffningar hellre att lära mig rabbla meningslösa ramsor utantill”. På lågstadiet hade han inte gjort större väsen av sig och  läraren hade kallat honom en trög och enfaldig natur.

Den världsberömde bakteriologen Paul Ehrlich blev befriad från uppsatsskrivning på grund av sin ”uppenbara olämplighet”.  Tonsättaren Puccini blev ständigt kuggad. Under sin studietid vid Harvard uteblev Gertrude Stein från sin slutexamen. Anton Tjechov vägrade att läsa klassiska språk, och blev kuggad två gånger när han skulle ta sin skolexamen. Nederlaget i skolan gav honom mardrömmar. Livet ut fortsatte han att drömma mardrömmar om lärare som försöker komma åt honom. Pablo Picasso som aldrig lärde sig att rabbla alfabetet utantill fick sluta skolan redan när han var tio år gammal eftersom han styvnackad vägrade att göra någonting annat än att måla. 

Till sist Woody Allen: “Jag intresserade mig för allting, utom för vad lärarna sa”.
Ur boken Cradles of Eminence, som redogör för sjuhundra berömda personers barndom och skolgång. Tre femtedelar av dessa framstående individer hade stora problem i skolan.

Vilka slutsatser drar vi av det?