HIMSELF



“Jag är inte författare, jag är trollkarl. 

Författandet är bara ett av mina trick.”

Min första riktigt stora läsupplevelse var Mandrake. Den gick som daglig serie-strip i Västgöta-Demokraten, som var familjens dagliga tidning i Fristad utanför Borås, där jag växte upp.

Mandrake bekämpade brottslighet och ondska med hjälp av magiska krafter och hypnos. Med slickat hår, en liten mustasch, slängkappa och hög hatt såg han ut som en estradmagiker. Han hade en medhjälpare som hette Lothar, en muskulös svart man klädd i leopardskinn. Vid hans sida fanns också hans fästmö, prinsessan Narda.

Jag var besatt av Mandrake. Jag läste serie-stripen varje dag och jag grät när tidningen av någon anledning inte kom som den skulle.

I det avsnitt jag minns bäst hade Mandrake fått telepatisk kontakt med utomjordingar. De befann sig i ett tefat på väg mot jorden. Mandrake vägledde dem genom rymden med hjälp av tankekraft. Farkosten närmade sig, den for ned genom molnen och, efter att ha irrat runt en stund, landade den helt nära Mandrake. Men han kunde inte se den. Då kände Mandrake att han fått någonting i ögat. Det var farkosten! Utomjordingarna var så små att de landat på hans näthinna.

– Hur stor är ni jordman? frågade en av dem.

Jag minns hur oerhört överraskad jag blev över denna twist. Hur den fyllde mig med förvåning och en märklig, pirrande lyckokänsla.

De som läser science fiction talar om sense of wonder. En upplevelse av förundran och häpnad som ibland drabbar dem. Wikipedia definierar sense of wonder som a feeling of awakening or awe triggered by an expansion of one’s awareness of what is possible.

Det var det som hänt mig. Och det gav mersmak.

När jag var elva skrev jag min första berättelse. Den handlade om olika planeter och varelserna som befolkar dem. Jag insåg att det var skriva jag ville göra. Skriva och fantisera. Jag drömde om att bli författare eller journalist.

När det vad dags för två veckors praktik i nionde klass fick jag plats på Västgöta-Demokratens redaktion i Borås. Jag fick göra ganska kvalificerade jobb. Med en egen fotograf åkte jag ut och pratade med en biodlare. Det blev en lång artikel om bin, med foto och intervju, som vår lärare läste högt för klassen.

I omdömet till skolan efter praktikveckorna skrev min handledare att jag var ”förvånansvärt oförstörd av skolans indoktrinering”. Han hade en poäng, för jag brydde mig inte särskilt mycket om det som pågick på lektionerna. Jag satt längst bak i salen och växlade mellan att vara allmänt obstinat och att stirra ut genom fönstret och drömma mig bort.

Detta kan förmodligen förklara en del av de kunskapsluckor jag understundom som vuxen upplever att jag har. Jag är rätt dålig på att stava. Och jag har bara en högst rudimentär uppfattning om den svenska grammatikens begrepp (men jag tycker mycket om ordet pluskvamperfekt). 

I gengäld har jag min förmåga att tänka fritt, min fantasi och min kreativitet i behåll. Egenskaper som skolan systematiskt arbetar på att beröva eleverna.

Bildad i klassisk bemärkelse är jag alltså inte alls. och jag är väldigt långt ifrån att tillskriva mig själv epitetet "intellektuell".

Jag blev inte journalist. Livet ville annorlunda. Jag blev Indienresenär, amatörmusiker och -skådespelare, timanställd mentalskötare, enstaka kurs-student i ämnena psykologi och sociologi, dagdrömmare och en del annat.

Långt om länge blev jag socionom och socialarbetare.

Och nu, efter att ha levt i drygt 20 000 dagar så är jag författare. Eller författare förresten. Det låter lite väl pretentiöst. Jag säger hellre som Ken Kesey: ”Jag är inte författare, jag är trollkarl. Författandet är bara ett av mina trick.”

Fantasy och science-fiction kallas med ett gemensamt ord för fantastik. Specifikt placerar jag mitt eget skrivande i det som kallas för visionary fiction, en genre där esoterisk visdom, drömmar, tid och medvetande är centrala inslag. 

Det finns de som menar att fantasy och science-fiction  ska vara en arena för att undersöka de stora livsfrågorna. Att man ibland måste skapa en annan värld för att bättre få syn på vår egen. Det är det fantastiken ska användas till. Det är det som ger den dess existensberättigande. Man tycks mena att det är realism som är det eftersträvansvärda. Man ska så att säga klä ut realismen i fantastik-kläder för att på det sättet göra den aptitlig för läsaren. Man tycks mena att författaren i någon sorts pedagogisk nit ska använda fantastiken i utbildande och uppfostrande syfte.

Mandrake undervisade mig inte om ”de stora livsfrågorna”. Han hjälpte mig inte att bättre få syn på vår egen värld. Det är jag tacksam för.

Det han i stället gjorde var att visa mig en större verklighet. Han öppnade mina ögon för det magiska, fantastiska och obegripliga. För den gränslösa fantasin. För insikten om att man kan uppleva världen på många olika sätt.

Mandrake visade mig att saker och ting inte alltid är vad de synes vara. Att häpnadsväckande överraskningar kan vänta bakom nästa krök. Att något man aldrig hade kunnat tänka ut i förväg plötsligt kan inträffa och ändra allt. Att det finns en (eller kanske flera) alternativa världar, bredvid den vi kommit överens om att leva i.

Mandrake öppnade mina ögon för telepati och tidsresor. Han fick mig att inse att livet, universum och allting är oändligt mycket större och rikare och mer fascinerande än det vi lär oss i skolan. Han väckte min fascination för det mänskliga medvetandet.  Han visade mig att det finns varelser på andra planeter. Som äter något helt annat än korv med bröd. Mandrake la grunden till mitt livslånga intresse för ockultism, magi, västerländsk esoterik och österländsk filosofi. Mandrake sjöng fantasins och den magiska övernaturlighetens lov. Han gav mina tankar vingar.

Det Mandrake står för har blivit något av en programförklaring för mig i mitt skapande. Jag vill att det jag skriver ska omfatta allt det vi kan tillåta oss att tänka. Allt som vi med vår fantasi förmår föreställa oss. Jag vill att mina böcker ska bidra till att göra tillvaron rik, stor och levande. Och i bästa fall ge läsaren en glimt av det större kosmiska sammanhang vi alla är delar av.

I mitt skrivande vill jag utmana den rationella, reduktionistiska och materialistiska beskrivningen av verkligheten som i dag är förhärskande. Jag vill hjälpa till att öppna dörrarna till tillvarons magiska dimension. Som Maria Gripe gör i flera av sina böcker. Där krukväxterna tänker, de döda talar i telefon och tordyvlar lämnar meddelanden

I bästa fall ska det jag skriver kapa verklighetsförankringens bojor och låta läsaren förnimma det otänkbara.

Det är kanske inget fel i ambitionen att göra tillvaron begriplig. Men låt oss framför allt ha respekt för dess fundamentala outgrundlighet, för den kommer vi aldrig undan. Med Albert Einsteins ord: “The most beautiful thing we can experience is the mysterious.”

Den legendariska fantasyförfattaren Ursula Le Guin tycks vara inne på samma linje som jag när hon säger: ”Fantasy is nearer to poetry, to mysticism, and to insanity than naturalistic fiction is. It is a wilderness, and those who go there should not feel too safe.

Det är denna magiska dimension jag försöker fånga i mitt skrivande, i min musik och i min podcast "Den större verkligheten". 

I min debutbok Cirkoli kan fantasier, tankar och drömmar bli levande, och de blir det också. Och Mandrake finns med som en av karaktärerna. I lätt förklädd form. Som en hyllning till min barndomshjälte.



Relaterat - en podcastessä om skrivande, den kreativa processen och fantasins nödvändighet

Populära inlägg i den här bloggen